dag

Jag publicerar h�r n�gra av Kanarie�arnas fascinerande legender.

Laurinagas f�rbannelse

P� 1400-talet utn�mndes don Pedro Fern�ndez de Saavedra till herre �ver de Lyckliga �arna. P� Fuerteventura blev don Pedro, er�vrare i k�rlek s�v�l som i krig, ber�md s� snart han hade landstigit p� �n, tack vare sina �ventyr med inf�dingsflickorna. Han gifte sig inom kort efter ankomsten med do�a Constanza Sarmiento, dotter till Garc�a de la Herrera, och fick fjorton barn, f�rutom alla de illegitima barnen runt om p� �n. Med �ren v�xte en av do�a Constanzas s�ner, don Luis Fern�ndez de Herrera, upp till en stilig kavaljer som �rvde sin fars alla brister men inga av hans dygder. Han var dryg, inbilsk och kvinnotjusare; men feg i strid. Han nj�t av att f�rf�ra inf�dingsflickorna som s�g upp till honom som en hj�lte. En dag blev han f�rtjust i en mycket vacker dam som hade d�pts som kristen till Fernanda. Flickan hade ingenting emot don Luis n�rhet; men hon ville inte s�tta sitt rykte p� spel genom att falla till f�ga. M�naderna gick och tjusaren fortsatte ans�tta Fernanda, som f�r var dag som gick k�nde sig allt mera redo att spela med i spelet, hon gick till och med s� l�ngt som att tacka ja till en inbjudan fr�n don Luis att delta i en jakt organiserad av hans far. Jaktdagen s�g don Luis till att hela f�rmiddagen vara ensam med den nu f�r�lskade flickan. De �t i lugn och ro i skuggan av en poppel och kort d�refter bad den unge �lskaren henne f�lja med p� en promenad. Livligt pratande kom de fram till en t�t skogsdunge d� det redan b�rjade skymma. Don Luis, som tyckte att ingen platonisk kurtis l�ngre var av n�den, b�rjade omfamna Fernanda. Hon f�rs�kte f�rsvara sig, men d� hon f�rstod att hon inte skulle lyckas, ropade hon p� hj�lp med h�g r�st. Skriken h�rdes av j�garna och de uppt�ckte att paret var borta.

Don Pedro besteg sin h�st och i s�llskap av andra herrem�n sporrade han h�sten f�r att n�rma sig paret. Innan de hann fram f�rs�kte en inf�dd bonde f�rsvara Fernanda gentemot don Luis. St�rd och f�ror�ttad drog don Luis upp en kniv ur slidan och beredde sig att ta livet av bonden. Men det gick inte, f�r efter n�gra minuters kamp lyckades bonden ta kniven fr�n don Luis. F�rblindad av ilska �mnade han hugga kniven i don Luis d� don Pedro, som kom galopperande och hade sett scenen, red rakt p� bonden som f�ll till marken och omkom. D� uppenbarade sig en gammal inf�dingskvinna mellan tr�den, modern till bonden, som med sorgsen blick genast s�g vad som hade h�nt. Hon tittade upp f�r att se vem som hade d�dat sonen och s�g don Pedro, kavaljeren som hade f�rf�rt henne i sin ungdom och som hade givit henne sonen som nyss d�tt. Hon k�nde igen honom och fylld av f�rbittring ber�ttade hon att hon var Laurinaga och att kroppen p� marken var hans egen son. Hon lyfte blicken mot himlen och kallande p� gudarna f�rbannade hon med darrande r�st Fuerteventura p� grund av att �ns h�rskare var don Pedro Fern�ndez de Saavedra, orsaken till hennes olycka. Det s�gs att de heta vindarna fr�n Sahara d�refter b�rjade bl�sa p� �n, blommorna vissnade och hela �n blev en enda �demark som, enligt Laurinagas f�rbannelse, till slut kommer att f�rsvinna.

Legenden om Garo�

Det ber�ttas att under er�vringsperioden v�xte p� �n Hero (Hierro) ett tr�d som inv�narna kallade Garo�. Ingen l�rd k�nde till ett likadant tr�d i hela arkipelagen eller p� andra k�nda orter. Tack vare sina stora blad filtrerade tr�det vatten fr�n dimmolnen som rullade in. Vattnet samlades i h�ligheter i marken som bimbaches, som �borna kallades, hade gr�vt. Det fanns inget annat s�tvatten p� Hero �n det som Garo� filtrerade. D�rf�r dyrkade bimbaches tr�det som om det hade varit en gud, och s�g till att det stod tryggt och var v�lsk�tt. Men, d� de s�g att er�vrarna anl�nde till hamnen i Tecorone (idag La Estaca) oroade de sig �ver sin frihet och kallade alla inv�nare till Tagoror (de �ldres f�rsamling), f�r det var inte f�rsta g�ngen som piraterna kom till �arna f�r att ta inv�nare och s�lja dem som slavar i l�nder p� andra sidan havet. Under m�tet kom man �verens om att Garo�s blad m�ste t�ckas in s� inte utl�nningarna uppt�ckte dem, f�r d� de inte hittade dricksvatten s� skulle de f�rhoppningsvis ge sig av och ge upp f�rs�ket att er�vra �n.

S� gjorde man och efter att ha tagit tillvara tillr�ckligt med vatten f�r att inte beh�va �terv�nda till Garo� p� flera veckor och beordrat om straff genom h�ngning av den som f�rr�dde hemligheten, s�g de hur den fransk-spanska expeditionen ledd av Maciot Bethencourt b�rjade lida av t�rst. D� h�nde det att den inf�dda flickan Agarfa f�r�lskade sig i en ung andalusier fr�n expeditionen och f�rblindad av k�rleken som andalusiern bek�nde f�r henne, avsl�jade hon den dyrbara hemligheten om Garo� utan att inse att hon d�rmed d�mde hela sitt folk till att f�rlora sin frihet. D� Maciot fick h�ra den goda nyheten, visste han att �n var n�ra att falla. Bimbacherna d�remot, d� de blev varsle att tr�det hade hamnat i fr�mmande h�nder, besl�t avr�tta Agarfa och r�vade bort henne fr�n fr�mlingarnas l�ger, d�r hon befann sig, och h�ngde henne i gryningen f�ljande morgon.

N�gra dagar d�refter hyllade Armiche, (Mencey, kung av Hero), er�vraren Maciot de Bethencourt, varefter han togs tillf�nga tillsammans med sina trognaste unders�tar och med honom var det slut p� den sista kungen av Hero och p� �ns frihet.

Legenden om drottning Ico

Zonzamas styrde p� Lanzarote d� ett spanskt fartyg, vars kapten var Mart�n Ruiz de Aveda�o, anl�nde till �n. D� �borna s�g fartyget p� avst�nd beredde de sig p� kamp. Efter ett tag besl�t Ruiz de Aveda�o ta sig i land i fredliga avsikter och tog med sig en fin dr�kt som han gav i g�va till kungen f�r att visa sin v�nskap. Zonzamas accepterade g�van och, f�r att visa sin v�nskap, gav han �t bes�karen boskap, mj�lk, ost, skinn och sn�ckor och bj�d honom att vila ut i sin boning i Acatife. D�r v�ntade drottning Fayna och s�nerna Timanfaya och Guanareme. Aveda�o tillbringade flera dagar som kungaparets g�st i Mayantigo. Senare �terv�nde han till sitt fartyg och reste iv�g.

Nio m�nader senare f�dde drottning Fayna en dotter med vit hy och blont h�r som d�ptes till Ico. Folket i byn muttrade och f�rnekade den lilla prinsessans ursprung. Tiden gick, flickan v�xte upp frisk och vacker i Ugas, barnsk�terskans, v�rd. �ren gick och Zonzamas och Fayna dog. Los Guaires, de �ldres f�rsamling, proklamerade Timanfaya kung. �rstiderna kom och gick och Ico v�xte upp till en vacker ung flicka. Guanareme f�r�lskade sig i henne och gjorde henne till sin hustru. Senare n�rmade sig fartyg fr�n Bizcaya och Sevilla Lanzarotes kuster f�r att hitta slavar. Lanzaroteborna gjorde sig beredda till f�rsvar. I kampen dog m�nga �bor, andra tillf�ngatogs och kedjades som slavar f�r att s�ljas p� fastlandet. Bland dessa befann sig Timanfaya.

Eftersom kungen hade f�rsvunnit, samlades Los Guaires p� nytt f�r att v�lja ut en ny h�rskare. Denne skulle ha varit Guanareme, men ingen v�gade n�mna hans namn, f�r om han valdes s� skulle Ico bli drottning och hennes adliga ursprung och kungliga blod ifr�gasattes. Henns ljusa hy och h�r p�minde alltf�r mycket om det avl�gsna bes�ket av Ruiz de Aveda�o och om Ico inte var dotter till Zonzamas s� skulle hon inte kunna b�ra krona utan m�ste fly.

Los Guaires �verlade l�nge. Till slut besl�t de att prinsessan skulle uts�ttas f�r r�kprovet f�r att sanningen skulle komma fram. Hon skulle st�ngas in i en grotta tillsammans med tre ofr�lse kvinnor. Sedan skulle grottan fyllas med tjock r�k en l�ng stund; om Icos blod inte var adligt, skulle hon d� med de �vriga kvinnorna. Men om hon �verlevde skulle det vara ett obestridligt tecken p� hennes adlighet. Provet skulle ske dagen d�rp�. P� natten bes�ktes Ico av barnsk�terskan Uga med svepsk�let att uppmuntra henne, men d� de blev p� tu man hand gav den gamla barnsk�terskan en svamp �t prinsessan och sade att hon skulle suga den full med vatten inf�r provet och s�tta den i munnen varvid hon skulle klara sig med livet i beh�ll. Ico gjorde som hon sade. D� grottan �ppnades l�g de tre ofr�lse kvinnorna d�da, medan Ico var vid liv. D�refter tvivlade inte unders�tarna p� hennes adlighet, trots hennes blonda h�r och ljusa hy.

Legenden om Gara och Jonay

Enligt legenden fr�n La Gomera fanns p� den tiden sju platser ur vilka magiskt vatten sprutade och ingen visste var ursprunget l�g. De var sju font�ner som, f�rutom att de sk�nkte kraft, ocks� kunde f�rutse om man skulle hitta en partner d� man speglade sej i vattnet. Om vattnet var klart skulle k�rleken infinna sig, men om det var grumligt s�g det r�tt hoppl�st ut. Festen Be�esmen n�rmade sig och en grupp unga gomerabor begav sig till Los Chorros de Epina f�r att spegla sig. Bland ungdomarna befann sig Gara, prinsessan av Agulo. Hon b�jde sig fram och f�rst s�g hon en lugn och perfekt spegelbild, men snart f�ljde skuggor och bilden blev orolig... Geri�n, ortens l�rde man, p�pekade: �Det som ska ske det sker. Spring ifr�n elden Gara, eller s� kommer elden att br�nna upp dej�. Gara var tyst, men den tr�kiga sp�domen gick fr�n mun till mun.

Dagen innan festen anl�nde Teneriffas kungar, Menceyes, och andra adlingar. Adejes kung kom med sin son Jonay, snygg och v�lv�xt. Gara kunde inte l�ta bli att titta p� honom och d� deras blickar m�ttes slog k�rleken till. Kort d�refter, medan festen �nnu p�gick, blev deras k�rlek offentlig. Men d� den glada nyheten spred sig b�rjade El Teide, som tidigare gick under namnet Echeyde (helvete), spruta lava och eld, med s�dan kraft att synen fr�n La Gomera var skr�ckinjagande. Man kom ih�g sp�domen som den unga Gara hade f�tt: Gara, Agulos prinsessa, vattnets hemvist; Jonay, eldsl�ga fr�n Helvetets �... Den k�rleken var allts� om�jlig. Stor mis�r skulle infinna sig om de inte separerade. Deras f�der beordrade dem d� att aldrig mera ses. Vulkanen lugnade ner sig och d� festen var slut �terv�nde alla bes�kare till Teneriffa, men en av dem �terv�nde med tom sj�l och brustet hj�rta.

Det ber�ttas att Jonay sl�ngde sig i havet mitt i natten f�r att simma till sin �lskade. Tv� uppbl�sta simbl�sor fr�n ett djur som var faststp�nda runt midjan hj�lpte honom att flyta d� krafterna tr�t. Avst�ndet var l�ngt och han kom fram i gryningen. I smyg letade han sig fram till sin �lskade och d� de tr�ffades omfamnade de passionerat varandra. De sm�g bort i skydd av Gomeras skogar och under ett cedertr�d gav de sig h�n �t passionen och k�rleken. Garas far uppm�rksammades p� dotterns flykt och gav sig rasande iv�g f�r att leta upp henne. Han uppt�ckte dem i armarna p� varandra och d� de unga tu blev varse faderns n�rvaro tog de till den enda m�jliga utv�gen... En ob�jlig vass cederkvist placerad mellan dem, s� att deras hj�rtan f�renades, var deras d�dliga bundsf�rvant. Det tittade varandra i �gonen, tryckte sig mot varandra s� att kvisten genomborrade dem och f�renade dem f�r alltid. Gara, vattnets prinsessa, och Jonay, eldens prins, ger idag namn �t La Gomeras h�gsta topp och nationalparken Garajonay.