VÅR SANNA SKATT

H.Gonar/A.Rodríguez/El Día

Maximina, Manuel, Marquitos, Faustino, Dolores, Virginia, Josefa, María Jesús, Bonifacio, Bruno, Milagros, Adela, José, Lola, Cándido, José Manuel, Benigna, Antonio, Eugenio, Mirita och Fe är alla vittnen till ett stycke historia. De har alla, på ett eller annat sätt, upplevt hunger, nöd, pandemier och krig. Några av dem har till och med varit med och krigat. I minnet lever deras förflutna samtidigt som nutiden blandar sig med det förgångna. Nya fotspår, som pandemin, förpassar dem till ett annat land, en annan epok, en annan misär. I minnet lägger sig utmaningar, kamp och erövringar på hög, men också berättelser om övervinnande, glädjeämnen, upptäckter och utveckling som placerar dem i framkanten av sin historia och själva Historien. De är det levande fädernearvet av de händelser i tiden som har lett till det samhälle vi har idag, 30 maj, en dag då Kanarieöarna firar sin dag bundna av nödlägets restriktioner.

I arkipelagen bor 351.053 äldre över 65 år, av vilka 90.231 är över 80 vårar. De äldre, på grund av sin sårbarhet, har varit coronavirusets huvudpersoner. De kallar viruset ett ”odjur” som har tagit livet av 122 äldre över 70 år i arkipelagen, 17.782 i hela Spanien. De utgör den främsta gruppen att skydda och omhänderta under pandemin. De är de som kan berätta om utvecklingen av ett samhälle som alltid har kunnat sätta sig över livets svårigheter och fällor, de som har kunnat plocka fram det goda i vad som händer och tid för lycka, ironi och skratt. Covid-19 är en ny svårighet som måste övervinnas och ännu en episod att lägga till alla de förändringar, segrar  och övergångar som de har varit vittnen till.

Det räcker med att ta en titt på historeböckerna för att förstå vilken berg-och-dalbana de har åkt på under det senaste århundradet. Coronapandemin (corona = krona) är inte den första epidemin för några av dem. De har sett kronor falla, som flera år senare har krönt nya huvuden. De levde under diktatorer som under förra århundradet styrde ett land fullt av analfabetism och nersvärtat av kriget, men de har också varit huvudpersonerna i ett samhälle som satsade på framåtskridande och på en erövring av rättigheter som än idag fortsätter.

Deras kapacitet att förvånas minskar inte. Evolutionen, den teknologiska utvecklingen och de senaste årtiondenas tillväxtrytm överraskar dem ständigt. I deras memoarer vilar arkipelagen som antingen rörde sig till fots eller på åsnerygg, som orädd odlade tomater och bananer, som var översållad av gofiokvarnar och vattenkäller och som, lite i taget, beslöt öppna dörrarna för turismen. Det enkla var det nödvändiga, ansträngningen och arbetet var dagens melodi för att med hjälp av studier förankra de kommande generationernas framsteg.

Flera av det här reportagets intervjuade föddes under den konstitutionella monarkin ledd av kung Alfonso XIII; före och under det första världskriget. 1918 överlevde de ”spanska sjukan”, sedan upplevde de den första av diktaturerna, den ena med kung och Primo de Rivera, och den mjukare, så kallade ”dictablanda” med general Berenguer. 1931 kom ”la Segunda República”, den andra republiken, en period under vilken Milagros Castellano föddes med rösträtt för kvinnor, men som hon inte skulle kunna åtnjuta förrän långt senare. Det republikanska styret, ännu i sin vagga, medverkade till inbördeskriget, till vilket Bonifacio González inkallades och där han förlorade en bror, och där också Maquitos Sarmiento kämpade, där Josefa Renovales gömde sig i grottor och under vilket Virginia Rodríguez levde i skräck utan att veta vad som hände hennes systrar, långt ifrån hemmet under hela kriget. Senare, med Francos diktatur, kom självförsörjningen: hungerns och ransoneringens år. En period som inleddes samtidigt som det andra världskriget började slå på sina krigstrummor. En ny etapp i deras liv med minnet av misstron från Transitionen, 23 februari och införlivningen av Spanien i det som kallades Europa.

Tidens spindelnät har inte förstört deras vitalitet; inte heller deras liv eller livsverk. Detta som etsades i eld i det allmänna vetandet, som väver idiosynkrasi, seder och traditioner. Dessa historiebärare är vår sanna skatt.

José Tacoronte Melo

102 år

Tenerife

Han föddes 1918 i Ifonche, Vilaflor, upplevde kriget personligen då han inkallades som 17-åring. Från Teneriffa fördes han till Tetuán i norra Afrika och efter tre månader där fördes han till Burgos, Pamplona, Lérida... Mellan kriget och efterkriget bodde han sju år borta från sin hemort, där långa perioder kunde gå – upp till 24 månader – utan nyheter hemifrån. ”Tänk er vilken tid det tog för ett brev att komma fram till Ifonche”, berättar hans son. Under den här tiden utbildade han sig till skomakare, ett yrke som gav honom möjlighet att försörja sin familj samtidigt som han också var getherde, samlade barr, lyfte byggstenar till gårdar och tog upp potatis, detta med hjälp av sin hustru och sina barn som sorterade bort de som var odugliga (de minsta).

Han minns hur han träffade sin hustru, Otilia Moreno Oliva, då hon vara 16 år gammal under en av dåtidens dansfester som organiserades i grannhusen och han blev förälskad, kommenterar hans son Luis, tills de slutligen slog sig ner, också i Ifonche, men den nedre delen av Adeje, där hon var hemma. Don Josés viktigaste klocka var solen, som säger att han lärde sig ovanan att röka, för han arbetade så hårt att ”det var endast då han tände pipan som han rätade på ryggen och vilade lite; sådant var livet förr”.

Fe Toledo Betancort

94 år

La Graciosa

Fe Toledo – dotter till ‘farfar Perido’, borgmästare i tre dagar på La Graciosa – har ett hus i Charco de San Ginés, i Arrecife på Lanzarote, men säger att ingen tar henne från sin ö. Den sista gången hon besökte Lanzarote var på en begravning, för att löva sin man, timplespelaren och sångaren Sixto Páez. Hon är dotter till fiskare och gick inte hungrig tack vare sina vänner: hennes man gav fisk i utbyte mot potatis, batat, vattenmelon och gofio... som hon sålde i en butik på La Graciosa. Hon föddes 14 mars 1926 och ”lärde sig vad morötter var” tack vare en herreman från Gran Canaria som kom med dem dem till Manriques ö för 66 år sedan – räknar hon ut tack vare en sons ålder -. Hon var näst äldst av fem syskon och vänder sig med tillgivenhet till sin förstfödde som skickades till inbördeskriget: ”Han ogillade det inte mycket, för han tog värvning på nytt två gånger”; men hon minns den tiden som en ”ond dröm”. En grannfrus radio och Posten var hennes enda kontakter till världen. Som 56-åring blev hon änka och tog hand om sina sex barn tack vare sina besparingar, vilket har gjort det möjligt för henne att lära känna ”halva världen” men hon sörjer över att inte ha besökt El Hierro. Hennes hemlighet: ”hundra knäböjningar då jag går upp och hundra innan jag går och lägger mej”.

Cándido Armas Sánchez

100 år

La Gomera

Cándido Armas har byggt upp sitt liv sten för sten samtidigt som han ägnade sig åt jordbruk och hamnarbeten. Han var den fjärde av sju syskon och ägnade sig åt odlingar i Hermigua där han sedan sålde vad han odlade. Han berättar att till Álvaro Rodríguez López jordbruksanläggning i Tecina i Playa de Santiago hämtades ”ett antal araber och senare var det omöjligt att bli av med dem”. Kriget förde honom till fastlandet, till en bataljon i Burgos och Vitoria, bland andra orter. Han lyckades återvända till La Gomera tack vare sin skicklighet i att spela fotboll och med hjälp av ”herrar hemifrån”, för han var inte ”en av de onda”, säger han med humor. Han spelade sedan i Once Diablos och Rancing på olika poster ”försvar, lateral, central... allt förutom målvakt”, skrattar han. Idag håller han på Real Madrid, även om ”el Barcelona också är ett bra lag”.   

Antonio Acosta Torres

93 år

La Palma

Han är hemma från Los Quemados i Fuencaliente och ägnade sitt liv åt jordbruket, en aktivitet som han inledde på ”den vackra ön”, tills han beslöt emigrera till Venezuela för att ”tjäna några slantar”. Där stannade han kvar i tre år och planterade tobak och fungerade som chaufför åt latmaskar, vilket gjorde att han kunde skicka hem pengar för att hjälpa till att försörja sina fyra bröder, -han var den andra av fem-.

Han tittar tillbaka på sina 93 år och säger stolt: ”La Palma förr var en vacker ö, väldigt fin”, och tillägger lakoniskt att ”den har ändrat kurs”, bedrövad över den gångna epoken. Tillbaka från ”den åttonde ön”, som kanarierna kallar Venezuela, tillbringade han en tid på Lanzarote där han odlade vinrankor innan han på nytt återvände till sin hemö, där han också arbetade en tid som lastbilschaufför. Han var inte med i kriget men nog i militären; han placerades i två år vid flygbasen i förläggningen i Gando på Gran Canaria. Han har tre barn och fyra barnbarn och minns att det var en tid av brister; nu har han ibland hosta men försäkrar att han mår bra, som en prins.

María del Pino Maximina Nuez

106 år

Gran Canaria

María del Pino Maximina Nuez tittar tillbaka på sina nyss fyllda 106 år. Den hundraåriga damen från Teror föddes i kvarteret San Isidro 29 maj 1914, fyra år innan ”spanska sjukan” bröt ut, hennes första epidemi som tog livet av två av hennes bröder. Det var bara början av ett liv där hon åtta år gammal blev föräldralös och tvingades ta hand om resten av sina syskon. Maximina har sett två världskrig, ett inbördeskrig, tre kungar, en republik och två diktaturer. Med coronaviruset har hon upplevt två pandemier. Hennes liv på jorden har inte varit lätt: inte enbart för att hon som barn blev tvungen att ta hand om familjen, utan också för att hennes äldsta son dog i en olycka 18 år gammal. Nu bor hon hos sin dotter, har tre barnbarn och ett barnbarnsbarn. Hon äter inga mediciner, sköter sig själv och har kvar sitt goda minne. Hennes farfar, Pedro Nuez, inledde familjesagan av hundraåringar. Han blev 105 år gammal, en ålder som Maximina redan har passerat utan att tidens gång har satt sina spår.

Manuel Álamo Guadarrama

105 år

El Hierro

Hans far var hemma från Agaete; hans mor var dotter till kanarier som emigrerade till Kuba. Han är roten till familjen Álamo på El Hierro som steg i land i hamnen Puerto de la Estaca, där levebrödet kom från arbete i skift där han förde i land passagerarna från båtarna som låg för ankar. Manuels (16 februari 1915) och hans bror Panchos öden skildes åt under kriget: Manuel placerades i Artilleri – vilket gjorde att han lärde sig morsespråket och kommunikationsfärdigheter-; Pancho placerades i exportföretaget Fyffes ”salonger”. Han minns hur han under den epoken – förutom att han flyttades till Segovia, Madrid, Soria...- en dag frågade efter katten som han alltid såg i huset där han bjöds på lunch och svaret gjorde honom bestört: ”Vi åt upp den igår”. En liten butik i kvarteret Tesine i Valverde gjorde att han kunde försörja sina tre barn, förutom vad hans färdigheter i att reparera petroleumkök och klockor gav. Han älskar att fiska och förra sommaren såg  han till att få bada i havet i La Restinga innan han återvände till sitt nuvarande hem på Gran Canaria, där han tas om hand av sina två barnbarn, den ena sjuksköterska och den andra läkare. ”Jag går som en klocka”, försäkrar han.

Dolores Martínez Rodríguez

104 år

Fuerteventura

Dolores Martínez gifte sig då hon var 30 år, sent i livet för den epoken om man beaktar att hon föddes 10 april 1916. Hon tillhör den generationen som fick sitt liv pausat på grund av kriget och efterkriget. En komplicerad och svår period. Hon berättar för sina barn om farfaderns företaganden då han begav sig till norra delen av ön i hopp om att hitta föda för att stilla hungern, men trots det kom han hem med tomma händer.

Martínez letade efter möjligheter och beslöt flytta till grannön. På Gran Canaria arbetade hon i tomat- och bananbranschen för att kunna skicka pengar till de äldre bröderna som redan hade barn. Hon återvände till sin utgångspunkt, Fuerteventura, och installerade sig i Antigua efter att ha gift sig med Guilleromo Hernández. Med honom fick hon tre barn som har gett henne nio barnbarn och tretton barnbarnsbarn som hon också skötte om. Dottern Nicolasa säger att hon aldrig har berättat hemligheten med sin höga ålder. Fastän hon är den som har levt längst i familjen så blev även hennes mormorsmor hundra år och hennes mor närapå med sina 99 år. Dolores har alltid varit en kokett kvinna, hon gillar fortfarande att titta sig i spegeln och hon har aldrig tappat aptiten. 

Teodomira Socas Perdomo

85 år

Lanzarote

Teodomira Socas Perdomo, Mirita, har aldrig gått hungrig för hennes far hade en farm. Hon har bott hela sitt liv i Haría på Lanzarote och minns den tiden då man endast köpte en klänning, för midsommarfesten. ”Livet har förändrats mycket”. Hon saknar lugnet och samlivet med grannarna. ”Idag lever man utan eftertanke”, säger hon.

Mirita jobbade många år på fälten, tillräckligt för att veta vilka dagliga uppoffringar den aktiviteten för med sig. Så sade hon en dag, nu räcker det. Hon hade sett hur hjortarna åt upp majskolvarna och tog sig till Arrecife, där hon fick arbete på ett hotell: 36.000 pesetas (idag ca 216 €) var hennes första lön. Hon var då gift och hade två barn. ”Den lönen kom från himlen”, säger hon, ”för det var inte ett svettigt jobb som på fälten”. Sedan jobbade hon som rumstäderska i ett lägenhetshus i Puerto del Carmen, där hon jobbade kvar tills hon pensionerades. Kort därefter kämpade hon mot bröstcancer och vann. ”Livet är en historia, men man måste leva det och inte tro det värsta”, säger hon. Hon virkar spetsar för att få tiden att gå under pandemin. ”Nu virkar jag crochet. Få se hur det blir”..

Översättning av artikeln: Helena Somervalli