Helsingin Kaiku, eko från Helsingfors, är en tidning som utkom en gång i veckan under åren 1903-1916. Finland var ett storfurstendöme under ryska kejsaren från 1809 till sin självständighet 1917. Reseberättelsen skriven av S. Sahlberg publicerades 1915. Faktafelen är författarens!

En platå av pimpsten.

En resa till Teneriffa sommaren 1914

Hundratals mil från Spanien mot sydväst, men ganska nära Afrikas kontinent, vilar i Atlantens vågor en grupp öar, sju större och några mindre. De gamla egyptierna kände redan till öarna, liksom också romarna, som kallade dem ”Insula Fortunata”, De Lyckliga Öarna. Idag kallas de Kanarieöarna, ett namn som härrör från det latinska canis – hund och sägs komma från en stor hundras som för länge sedan levde på öarna.

Idag fungerar öarna som kolstation, deras huvudsakliga ekonomiska aktivitet. Men sedan en kort tid tillbaka drar de till sig resande, tack vare sin yppiga natur och sitt behagliga klimat, framför allt på ön Teneriffa som har en nästan 4.000 meter hög vulkan, Pico de Teyde. Ur naturvetenskaplig synpunkt är Kanarieöarna intressanta: de utgör en skyddszon, där urgammal flora och fauna har tagit skydd, långt bort från kampen om växternas överlevnad. Öarnas palmer, lagerbladsträd och drakblodsträd har funnits i Europa innan Istiden.

En trädgård på Teneriffa

Med dagens transportmedel känns resan varken lång eller dyr, tvärt emot min resa förra året – bilderna är från min tidigare resa. Färden var ganska bekväm, till och med i tredje klass, med ett tur och returpris Hamburg-Santa Cruz, Teneriffas huvudstad, på endast 160 Rmk – otvivelaktigt ett lågt pris som inkluderade helpension under en halv månad på fartyget. Den 26 maj gick jag ombord på det tyska fartyget ”Professor Woermann”. Resan tog en vecka och var mycket behaglig i ett underbart klimat. Fartyget på 8.000 ton var tillräckligt stort för att kunna erbjuda trevliga utsiktsplatser. Det var väldigt skojigt att se delfinerna simma vid utsläppet och hoppas på någonting ätbart. På nätterna fascinerades jag av glöden på havsytan från olika organismer.

31 maj närmade vi oss de bruna lavabergen på ön Madeira och kastade ankar utanför Funchal. Vi möttes av roddbåtar från en hel flotta. Bland besättningen fanns unga killar som tiggde ”groschen” (penni); andra sålde frukt och hantverksprodukter, som till exempel korgar, mattor etc., allt till rätt höga priser, bortskämda som de var av mängderna besökare. Om man ville gå iland för att se ens en liten bit av Madeiras underbara trädgårdar så fick man inte vara i fred en enda stund. En erbjöd sig att vara guide, en annan sålde skandalösa bilder, en tredje kvinnors service.

Den 1 juni anlände jag till Teneriffa för att stanna kvar i några månader. Hela Teneriffa utgörs av vulkaner, ett resultat av flera utbrott. Efter att lavaströmmarna förstörde staden Garachico och dess hamn år 1790 har inget utbrott förekommit.

Författaren med vän

Havsvattnet, vindarna och de abrupta förändringarna i temperaturen har gjort att lavamassorna har delats och överallt på ön ser man raviner som omges av bergshöjder. Det är märkligt att se växtlighet mitt i denna ödsliga omgivning av stelnade lavaströmmar. Teneriffas yta är inte ens två gånger Ålands storlek och ändå finns här en väldigt varierande flora: å ena sidan ödslig lavaödemark där endast kaktusväxter kämpar för sin existens, å andra sidan fuktiga lagerbladslundar, där porlande bäckar rinner bland mörk lava, träden förenas av ogenomträngliga klätterväxter och marken täcks av täta ormbunksväxter.

På tal om växtlighet så vill jag speciellt nämna drakblodsträdet. Träden på bilderna är ännu ganska unga, vilket man kan se på den knappa förgreningen. Trädet blommar sällan. I staden Icod, i norr, såg jag det äldsta exemplaret. Med sin täta och breda krona liknar det en enorm blomkål. Man tror att det är 3.000 år gammalt. Men det här drakblodsträdet är ungt jämfört med det berömda trädet i Orotava som förstördes i en storm år 1860 och som hade funnits i över 6.000 år, det vill säga, sedan fader Abrahams tid.

Unga drakblodsträd

En komplett bild av Teneriffas natur får man då man tar sig upp till Pico de Teyde, vulkanen. På omkring 12 timmar kommer man till toppen från Puerto Orotava, en liten stad vid norra kusten. Vägen går genom den lummiga  Orotavadalen, genom bananodlingar, tropiska trädgårdar och boningar nästan undangömda mellan klätterväxterna och palmerna. På en höjd av 600 meter kommer vi till ett svalare lövträdsområde. Här och där skymtar enkla bostäder mellan träden och fält med vete, majs och potatis med päronträd och persikoträd vid sidan. Växtligheten blir allt knappare, tills vi till slut vandrar mellan stelnade lavaströmmar eller på ljusare pimpstensmark. På 2.000 meters höjd kommer vi till ett pass och efter att ha tagit oss igenom detta öppnar sig ett magnifikt landskap inför våra ögon, ett extraordinärt ökenlandskap.

Inför våra ögon öppnar sig en platå av ljusrosa pimpsten, i själva verket en gammal, 20 kilometer bred krater, omgiven av en hundratals meter hög mur. Mitt i ödemarken reser sig en enorm pyamid mot molnen, resultatet av tidigare utbrott. På dess sluttningar ser man svarta stelnade lavaströmmar som konstrasterar mot det ljusa bottnet. Här och där växer bladlösa buskar med vita blommor. Det finns ingen annan växtlighet. Det är ett märkligt landskap i svart, rött och ljust och ovanför detta en intensivt blå himmel. Efter en timmes horisontal vandring som tar oss till vårt mål, ännu långt borta, börjar den mödosamma klättringen på svarta lavastenar. Slutligen kom vi fram. Vi befinner oss på en höjd av 3760 meter, på randen av Pico de Teydes krater. Om vi vänder blicken norrut, ser vi molnen tvåtusen meter nedanför. Endast öns högsta klipptoppar syns: det ser ut som om ett skummigt hav skulle ha stelnat runt karga holmar, för det enda man ser är en oländig ödemark. Vi ser inga leende gröna dalar, endast klippor utan växtlighet i olika färger och olika former, svarta lavaströmmar, ljus pimpsten och i väster, nedanför oss, kratern som på avstånd liknar en brun sandhög. Klippmuren hindrar utsikten mot väster, öster och söderut. Men bakom muren sträcker den oändliga oceanen ut sig i alla riktningar. En klar dag kan man långt borta skymta en smal strimma som är ön Madeira.

Vi tar oss utan svårigheter ner i den lilla kratern som är en omkring 20 meter djup och 60 meter bred fördjupning på toppen av vulkanen. Luften fylls av en märklig lukt av svavel. Marken under våra fötter bränner och ur flera sprickor pyser het ånga: man ser därför att de vulkaniska krafterna endast vilar och att Pico de Teyde kan få ett utbrott när som helst och spy elände och död på sin vackra  omgivning.

Bostad i bergen

Men Teneriffaborna lever sina liv sorglöst och lyckligt i skuggan av denhär faran. Idag är invånarna spanjorer. För ca 500 år sedan anlände spanjorerna i sina segelfartyg till Teneriffa från fastlandet. Då bodde där sedan urminnes tider en folkras, berber, los guanches. De bodde helt isolerade från resten av världen, byggde sina vapen av sten och levde på jordbruk och boskapsskötsel. Spanjorerna konfronterade guancherna och efter tiotals år vann spanjorerna.

De få guancher som räddades integrerades i segrarnas liv och ännu idag kan man se öbor med ljus hy som liknar ursprungsinvånarna. Guancheinflytande ses till exempel i namn, men det bästa vittnet är grottorna där man har hittat, bland annat, delar av skelett, vapen och gravar.

Dagens Teneriffabor livnär sig framför allt på jordbruk. Den vulkaniska jorden är bördig och där det finns vatten finns det växtlighet. Vid kusterna regnar det sällan och därför är konstgjord bevattning viktig.

Kanariernas bostäder är mycket speciella. De välbärgade bor i vackra stenhus, taket är antingen plant, vitputsat, eller lätt sluttande tegeltak. Endast den övre våningens små fönster har glas, på nedre våningen stängs de igen med dekorerade luckor. Husen är ofta omgivna av sirliga balkonger från vilkas ledstänger klätterväxter hänger. Vid sidan finns en trädgård där ståtliga palmer, rosenbuskar och pelargonbuskar växer.

Kanariska barn

Allmogens krav är inte så höga och husen är ofta enkla. På bergens sluttningar finns grottbostäder, sådana som guancherna använde. Lavasten är det enda byggmaterialet. En öppning fungerade som fönster, om ett sådant behövdes. Många av de här bostäderna befinner sig på svårtillgängliga platser, dit man kom längs en kurvig väg: som vägarna som bar till gångna tiders romantiska riddarborgar.

Allmogens livsmedel var lika enkla. Av majs och vete rostade man ett slags mjöl som till smaken och användningen liknar vår ”talkkuna”, skrädmjöl, som ersätter bröd, ett livsmedel som endast finns i städerna. Havet ger fisk och musslor i överflöd och de vilda fikonträden ger omväxling i maten.

Livet i lövskogen

Jag stannade på Teneriffa till slutet av augusti. Då kriget bröt ut var postgången och kommunikationerna osäkra. Reskassan krympte. Resultatet av mitt besök hos ryska exkonsuln var endast ett glas vin och en cigarr, men inga pengar. Vad göra? Jag provade lyckan i en spelsalong, sådana finns i alla städer. Jag hade otur och den enda möjligheten att återvända var att ta jobb på ett norskt ångfartyg, San José, som skulle avgå till London med en bananlast. Mina uppgifter bestod i att tvätta däcket, polera mässing, tvätta ämbar etc. och som ersättning blev jag väl behandlad, fick mat och en gratis resa till London. I London träffade jag bekanta och efter att ha skickat ett telegram hem tog mina svårigheter slut.

S. Sahlberg

Bilderna är tagna av författaren

Översättning: Helena