Sida 3 Tillbaka till sida 1

 

MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA

en reseberättelse från 1913

                                                                               

På väg till Tenerife med Atlantia, en spansk båt med destination Barcelona

Vi har nyss slutat lunchen ombord. Herrarna på ”kommandobryggan” halvliggande, rökande, jag med min kladd sittande på en bänk. (Lilly skrev bland annat om besöket dagen innan på fängelset. Hon behövde nog lite tid att smälta det hon upplevde där.) Här vid båten trängdes alla möjliga folkslag. Araber i sina vita och bruna kåpor, afrikaner, spanjorer, japaner, alla i sina länders dräkter. En engelsman bland de övriga, och som han talade spanska fick vi ett trevligt sällskap och på samma gång en tolk.

Här har lastats 1000-tals bananlådor. Palmas bananer är de bästa i världen. Mindre och sötare än de vi får exporterade till Sverige. Som det lär finnas 57 sorters bananer, har man att välja på. Vid båtens avgång var ett antal damer nere för att vifta farväl till 2 signorer som vi nu ha till sällskap på däcket. Det var ett förfärligt gråtande och smällande med kyssar. Nunnor i sina stärkelsedok och radband, Kristi korsbilder i gröna rosetter hängande på kjolen. Så var det några eleganta damer helt i svart som skrattade, pratade och grät omväxlande varje ögonblick. Passagerare på andra sidan stod och kastade slantar i vattnet. Vi gick över dit och såg några kopparbruna blanka pojkar som hoppade och dök som grodor om varandra i vattnet för att med munnen fånga slantarna i flykten mot botten och därefter spotta ut dem varsomhelst i båten. En liten japan tog priset och hans lilla ljusare kropp såg vi alltid kila som en raket förbi de andra, alltid rak och med en bestämd riktning mot målet. När han tröttnat kröp han ned på en toft i fören, drog på sin lilla trasiga skjorta, en kamrat kastade ett gammalt skynke över honom, band hans båttåt fast vid sin båt och lämnade honom i ro, att vaggas till sömns av deras gemensamma vänner vågorna.

Man förstår att detta folk som från tidigaste år egentligen lever sitt glada sorglösa liv i vattnet och därur hämtar en stor del av sin föda; fiskar, snäckor och dylikt blir särdeles lämpliga att sedermera med det sublimaste dödsförakt för turisternas klagomål, föra dessa vettskrämda – men helskinnade iland mot nya och mer omväxlande förskräckelser.

Ångarens visselpipa ljuder, vi överger våra små sjöakrobater, för att på motsatta sidan betrakta avgången ur hamnen. Vilken skillnad på Grantully Castles matsal och Atlantias! Där allt Comfort, first class, hållning ombord – här allt förbytt. En unken lukt möter oss vid ingången till matsalen, hållen i utskuret träslag, pressade gula sammetsmöbler. Ett bord möter våra nyfikna hungriga blickar, överlastat med mat, sydfrukter, druvor, dadlar, rosenäpplen – och en samling insekter lugnt sugande musten ur de läckra övermogna frukterna. Mulatter luktande lappkåta, med lindrigt rena servetter passade oss upp. Tillät oss inte att välja rätterna, de serverade matsedeln igenom och den bestod av mer eller mindre smakliga röror i varma melonskal. Bananer var den enda frukt vi vågade förtära, deras sega vita bröd blandat med kaffe är outhärdligt. Vi förstod kanske först nu Stockholmska utbjudares välkända utrop: Härliga bananer! Härliga bananer!  

Huvudstaden Santa Cruz, Tenerife

Ja nu är vi på ett ganska spanskt hotell. Vi gick som vanligt med motorbåt från Atlantica, ett par sminkade diamantprydda varietetdivor blev vårt sällskap bland en massa mörka spanjorer. Vi blev anvisade ett rum, fick en mörk uppasserska, en härlig thebricka att skölja ned damm och trötthet med. Under tiden vi såg på, vände de på madrasserna, lade på lite dävna och kantstötta lakan överallt på mitten. 4 dubbeldörrar med spjälor, så nog kunde här bli både luft och resonans från gatan och dess munviga befolkning. Men för tillfället låg gatan, torget, gården tyst och öde. Var var alla de vanliga skrikhalsarna vi eljest snubblade över varje dag? 

Tjurfäktning

Här var helig vecka och idag stor kyrklig fest med Bullfait (tjurfäktning). Stadens innevånare hade dragit sig uppåt Plaza del Toros. Colloseum! Där festen pågick. Staden låg utdöd. Vi fick en motorbuss uppför backarna, åkte genom den väldiga folkhopen, som var samlad vid platsen för tillställningen.

Vi försökte vid flera ingångar få biljetter, och slutligen kom vi till en ingång, vars portar stod på glänt. Därifrån kunde vi få en inblick i det skådespel som uppfördes inför en amfiteater, fullsatt av män, kvinnor och barn. En tjur drogs oss förbi. Han hade fått nådastöten. Hans blodiga kropp, picadorerna med sina pikar, bandarillos med röda flaggor och viftande kappor, publikens ihållande rop, musikens vilda krigsmarscher, allt gjorde att vi kände oss tacksamma att bli utskuffade bland pöbeln som här samlades, väntande på de rysliga resterna av livet som skjutsades ut från arenan.

Vi skyndade mot en annan utgång och kom egentligen i lagom tid att motta den fina publiken. Föregången av militärtrupp, mässingsmusik och strax innan dörrarna öppnas – ett brak av krossat glas. Det är medhavda vinflaskor som kastas i en hög på den tomma scenen.

Befolkningen i traditionella kläder vid en fest i parken Garcia Sanabria i Santa Cruz, Teneriffa.

Fotograf: Helena Somervalli

De kommer, de små signorinorna, en efter en, ledsagade av sina kavaljerer, strålande belåtna och lyckliga. Klädda i sina granna, pittoreska dräkter, rosor, glitter och mantillor, hoppar lätt och graciöst upp i sina eleganta viktorior med spanska fullblod eller i de stora lyxbilarna. Men deras kavaljerer och kuskar verkar båda lite löjliga. Spanjorer från Bullfait i Dining jacket ser sorgligt ut, passar inte till damernas bedårande apparition (uppenbarelse). Och krokryggiga kuskar på de eleganta vagnarna, hu då! Pöbeln formligen kryper tätt på vagnarna, söker att kyssa damernas klädfåll, gapar av förvåning och vördnad. Tigger pesetas, men observeras inte av de glada sällskapen.

Vi har tillbringat en god del av natten på friluftsfesten i den stora parken Plaza del Castillio. Musettorkestern var på 100 man. Vill man se den fina världen är det lyckligt att kunna närvara vid en fest efter tjurfäktningen – man ser glada skämtande grupper, av de skönaste unga kvinnor och män genomströva parken, slå sig ned här och där i intimaste grupperingar oupphörligt sekunderande sitt prat med solfjädrar vilka de behandlar med en otrolig grandezza. Det sägs att societetens unga kvinnor här på Santa Cruz, i skönhet och behag fullkomligt mäta sig med sina andalusiska kusiner i Sevilla och Cadiz.

Drama på hotellet

Detta lilla hotell vid en trång gata, mitt i staden, är ganska intressant. Det skiljer sig från de kontinentala hotellen liksom spanska båten skiljer sig från Grantully Castle. Hotellets matsal är belägen i källarvåningen och köket är egentligen den öppna gården där en stengång leder från matsalen. Tjänare, kinesisk kock och mulatter och maten oklanderlig. Ett utmärkt rehnvin billigt dricks här, vid gatan ligger många små, roliga butiker, där vi handlat en del billiga småsaker. En vinstuga mitt emot vår lilla altan, därifrån vi genom de gröna spjäljalusierna kan bevittna en del roliga passager.

Här utanför mötas åsnecabbarna, här kommer de sökande och grälande kvinnorna, för att hämta sina vinkrukor, här stämmer musikanter av olika instrument, möte. Här är natt alltid dag. Folket alltid vaket, alltid beder, sjunger och röker, alltid låter sina tuppar gala från taken och sina åsnor och kameler böla i gränderna. Det är roligt att på nära håll betrakta infödingarnas liv!

De har kastat ut den kinesiska kocken. Polisen har gjort razzia. Uppassaren, mulatten, har gjort kamraten sällskap. Värden själv med svetten i pannan har gjort allt för att betjäna sina gäster. Värden tröstar sig med att kyparen i den allmänna villervallan fått några glas för mycket och att han snart ska återvända.

Verkligen – där kommer han, frackklädd, lite slokörad och inte på riktigt stadiga ben. Lägger fram matsedeln – vi begär soppa. Han serverar första tallriken i mitt knä. Min man rusar upp, tar honom vid örat och uttrycker sig lite häftigt, men ej fullt begripligt på svenska. Mr P fortsätter på engelska. Herrarna bleknade av indignation.

Kyparen står på darrande ben och ser olycklig ut – men så tittar jag lite förlåtande och uppmuntrande samt tecknar att det inte är så farligt, genast störtar han över mig med rena servetter och vatten och vi gnor gemensamt till det är ”all ready”. Herrarna ser förargade ut under återstoden av middagen, ingen dricks, stackars gosse. Mitt hjärta veknar, jag ger honom en vänlig klapp å axeln, han börjar hoppa jämfota, skratta och nicka åt oss alla 3 – en spänning som upplöste sig i skönaste harmoni, å vår sida – kyparen å sin.

Plaza de la Constitution

Favoritplatsen för aftonpromenaden – torgets vita jämna stenläggning, de elektriska kupolernas kalla ljus ger ett förnämt och på samma gång glatt intryck över det brusande livet och de varma sydlänningarna som njuter några ögonblicks svalka och sällskapsliv. Stadens vapen, ett marmorkors reser sig framför spanska klubben, där en skara politiserande senôres flanerar och kurtiserar de förbipasserande damerna. På casinots utbyggda balkonger sitter stadens förnäma damer i all sin glödande kolorit. Det yngsta Santa Cruz ackompanjerar orkestern med sina små kastanjetter.

Från nedre delen av torget ser vi Candelaria monumentet resa sig mot fästningen och vita segel fyller Santa Cruz upplysta vackra hamn.

Sätter vi oss på en soffa för att pusta ut, strax har vi en borstpojke vid våra fötter. De blinda tidningsförsäljarnas välkända obehagliga rop skorra i våra öron: La Perea! La Perea! 

På elektrisk ”Travelling” uppåt Tenerifes mest natursköna platser

Vi har lämnat staden för ett par timmar sedan, besökt biskopens palats, Institutio de Canarios. Vid de vackra gamla oljemålningar, vi där mest fäste oss vid, var en ståtlig duk som upptog hela fonden, föreställande sjöslaget vid Santa Cruz år 1779, då amiral Nelson blev tillbakaslagen och fick lämna sina flaggor, som vi tidigare sett förvarade i glasskåp i Iglesia de la Conception. En häck av våra hagtornshäckars storlek av den blåvita Cristi korsblomman utgör en förtjusande inramning av blomstergrupper som upptar hela gården kring detta palats. Vi har med våra små åsnors hjälp uppnått toppen av kullarna, Pico de Teide7 lyser vit i solskenet över våra huvuden och trots att vi är flera hundra fot över havet tycks det ligga utbrett blåklintsblått alldeles under våra fötter. En syn som ett färgspel i själva luften, som inte med ord kan beskrivas. Vi mötte en kamelkaravan, som kom med vatten från cisternerna. Araber i sina vita kappor och kameler i samma gulbruna färg som de slingrande stigarna mellan kullarna, tager sig ovanligt vackert ut.

Teide, Teneriffa. Fotograf: Helena Somervalli

Vi har mött landets kvinnor spända för plog och lass, sett deras små halvnakna glada barn. De har visat oss in i sina små kojor. Åkrarna och bostäderna är belägna terrassformigt över varandra, upp längs höjderna. I en koja satt några kvinnor vid sitt arbete, en Teneriffabänk8 och de utförde här de förtjusande saker som översvämmar alla Kanarieöarnas lyxbodar.

Jordmånen på öarna består av lava. Befolkningen skördar 5 gånger årligen. Man känner instinktivt när man färdas över dessa kullar, ser ned i dalsänkorna mellan dem, att här består grunden man vilar på, inte av hälleberget – ej av lösan sand, men av glödande eld som när som helst kan skicka ut sin dödande stråle från sin höjdspets upp i luften och ut över trakten. Förhärjande människors verk – men återgivande jorden sin jungfrulighet att på nytt frambringa de beundransvärda skördar som ger sina barn riklig näring. Man behöver endast se detta land för att förstå och känna att detta sorglösa, eldfängda folk är oupplösligt fästat vid sin ö, sin fosterjord och aldrig skulle kunna leva sitt korta impulsiva liv utanför dess stränder.

____________________

7 Teide är en vulkan och med sina 3718 meter Spaniens högsta berg och den tredje största vulkanen på jorden. Den anses vilande, men det är fullt möjligt att den i framtiden kan få nya utbrott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Teide

____________________

La Laguna  

Vi har tagit in på La Lagunas bästa hotell, engelsk komfort, ösertländsk prakt. I parken – hälften veranda, hälften öppen hall – sitter i de stora palmerna och fikusarna – granna papegojor som pladdrar i kapp med de glada sällskapen. Himlen öppen över oss, vi har ätit en utmärkt kalkon, härliga druvor. Vid borden mitt emot vårt, en helig fader i sin långa kjol med korset dinglande på sin feta mage. Han pratar vänligt och glatt med några småbarn. Ett par förtjusande signorinor med sina beundrare och den oundvikliga duennan, modern eller svärmodern, diamanterna blixtra, rosorna glöda i deras svarta lockar, solfjädrarna klappra i samma takt vid alla bord. Cigaretter och det hemska oljiga kaffet serveras vid alla bord.

Vår värd berättade för oss att vid stora högtidliga helgonfester eller när tex kung Alfonso den 13:e gjorde sin Eriksgata genom huvudstaden Santa Cruz gator, reste otaliga högadliga unga jungfrur, ned till staden för att med egna händer lägga den mosaikmatta av friska avklippta blomknoppar som konungens häst trampade vid hans majestäts triumfväg från landningsplatsen upp till Katedralen där mässa hölls. Vägen är ungefär 1½ kilometer lång.

Vi har besökt det tusenåriga drakblodsträdet – en inföding på Kanarieöarna.

Vi har gjort en färd på 6 timmar längs kusten av Tenerife för att bese ”The Fort of San Cristobal”9, bergens skönhet, de förnämas villor, grottmänniskornas bostäder och slutligen invånarnas fiskelägen. Allt ytterst intressant. Vägen överdådigt vacker – på höger sida hela Atlanten, på vänster klipporna. Den dyrbara anlagda cementerade vägen följde klippornas höjder och avsatser. Vi mötte cabbar med hemvändande lantmän i pittoreska dräkter. Bilar med damer och herrar. Vi for förbi vackra villor med sina utbyggda balkonger och terrasser i alla granna färger. Vi har tittat in i grottmänniskornas bostäder, bildade av naturliga klipputhuggningar, sedan av det fattigaste folket, tillvaratagna, lite murbruksbeklädda, trädörrar insatta i en del. Dörrfodret målat i någon färg, gul, röd eller blå, ett par bäddar av palmblad, stängsel av palmblad, några husgeråd såsom en bänk, ett bord, lerkrukor, en teneriffabänk i en enda grotta.

Gamla uttjänta symaskiner nästan i alla dörröppningar, de stod där till prydnad och har getts till infödingarna i byteshandel. Utanför en grotta stod en svartklädd kvinna rörande i en gryta på en hängande kokställning, en liten barnunge om halsen, några barn och en get kravlande framför hennes fötter. Jag tänkte på häxan i Andersens saga, hon som skickade ut sina 4 söner i världen, för att göra nytta eller skada. Vid en annan grotta satt en gammal kvinna på huk jollrande med sina getter, det fattigaste folkets enda rikedom.

En man gick fram och åter framför grottan, bärande ett litet skrikande barn. Han fick några slantar av oss för att skaffa lindring till sitt sjuka barn. Men den gamla kvinnan gick genast till en av de små madonnabilderna inom glas som prästerna låtit sätta upp utefter vägen. Hon offrade sin gåva för barnets hälsa. Sparbössorna där det fattiga folket lägger sina pesetas och sina böner vittjas allt emellan av det heliga prästerskapet.

Vi kom slutligen fram till stenöknen vid havet. Fiskarkvinnor bruna, som blankpolerad koppar, med sina små nakna barn, sysslade med näten som hängde uppe i långa alléer utefter havsstranden. Männen stötte ut båtarna från stranden och begav sig ut på fiske. De små barnen hjälpte oss att plocka snäckor på stranden och pesetas ur våra fickor. Jag satte mig på en sten för att vila och fick genast hela det lilla gardet omkring mig, en kvinna från vinstugan kom fram och schasade bort det lilla sällskapet. Innan vi satte oss upp i ekipaget och for därifrån, efterföljda av det livliga akrobathoppande sällskapet, var vi inne hos kvinnan i vinstugan. En yngre mörk skönhet, med sina stora silverringar i öronen och cigaretten mellan sina röda läppar, serverade oss ett härligt surt vin och skrattande och gestikulerande narrade hon på oss ytterligare några purpursnäckor.

Vi har druckit vårt the på taket av huset i sällskap med värdens lilla dotter ”Olive de Magnolie”, medan hennes små skyddslingar, höns och ankor, endast var skilda från vår bekväma lilla lund – av en häck av vita rosor inom ståltrådsnät. Den vackra gula sanden, som innevånarna pryder sina blomsterrabatter på taken med, förs med vågorna från Saharaöknen och kastas upp på öarnas stränder.

Den vänliga mulattan var nyss inne och bjöd mig ett fat rosenäpplen (inga kärnhus). I natt, sista natten i den förtjusande staden Santa Cruz, kröp vi åter ned i våra sängar på det lilla hotellet vid den smala gatan. Vi har återsett våra bröder och systrar med deras åsnor och kameler på andra sidan spjäljalusin, och nu väntar återresan…

____________________

8 Enligt Helena Somervalli kan ”teneriffabänk” vara en stomme till ett brodyrarbete där man spänner tyget. Sådana fanns redan från slutet av 1800-talet och används ännu idag.

9 Slottet San Cristóbal i Santa Cruz de Tenerife var den första befästningen av betydelse på ön Teneriffa och den huvudsakliga defensiva byggnaden på Santa Cruz Bay. Den centrala Castle Street är uppkallad efter detta fort. Wikipedia

____________________

Sista aftonen på ångaren Galway Castle

Båten närmar sig resans första mål: London. Vi har återsett samma platser och levt samma liv som vid utresan. Likt glittrande pärlband ligger nu de otroligt många förstäder utbredda utefter kusten.

Vi är inne i engelska kanalen. De kalla grå dimmorna sveper runt skeppet, tränger objudna och efterhängsna in under fällda dörrdraperier och inbillar oss att ”nu är sommaren slut”. Havet ligger mörkt och tungt, vågen har mist sin glans. Söderns sol och folk besvärar oss inte längre. ”Hejja Meijja Alma, du är utbytt min själs dotter 10”, ljuder i mina öron, som en sista hälsning från helgonens och solfjädrarnas land.

____________________

10 La hija de mi alma” är spanska och betyder min själs dotter”.

____________________

Övrigt

Delar av brev från Algot till barnen, skrivet ombord på båten den 3 augusti 1913

 …Teneriffa är helt säkert en av jordens märkligaste platser och det vore en mansålders arbete att studera detta uråldriga ställe med gamla kloster och kyrkor fulla av ovärderliga skatter överallt på ön. Här används kameler och allt har fullkomligt österländsk prägel ute på landsbygden och på bergen, som är av lava ger … den rikaste skörd av alla dessa härliga frukter av de allra finaste slag. Dessa öar är mycket stora och mycket värdefulla besittningar för den spanska kronan.

Angående pengar och svårigheter med växling av valuta:

Detta bankens sätt att utfärda kreditiv på platser där de inte är kända, är … detsamma som om vi från vår sida lämnade falska uppgifter till banken och kan nog ej klandras. Vi hade tänkt köpa en del vackra och konstnärligt gjorda spetsarbeten/knypplingsarbeten till Elsa och Anna (döttrarna), men hade inte nog pengar till det, utan måste noga hushålla med slantarna för att klara oss till London.

Det väcker även en sorgsen känsla här ute, att inte finna ett spår av svensk företagsamhet. Vi träffade däremot Dansk Export reporter i Teneriffa och på dessa stora ångbåtar finns på engelska tryckta planscher över Norge. Vi sover så till den grad hemma att man hör snarkningarna här ute.

Fortsättning på Algots brev på Charing Cross Hotel, London den 6 augusti

Vi är nu åter här efter en härlig sjöresa och erhöll genast 20 pund i Londonbanken som förklarade att felet är i Centralbanken i Stockholm att vi inte fick några pengar på Teneriffa och rekommenderade att jag anmärker på detta när jag kommer hem.

Vi är nu fullt krya och sänder samtidigt ett telegram om detta …

Åter på Algotsbo, Fiskeby, den 18 augusti 1913

Lilly i brev till sonen Sven som är i Tyskland och studerar:

…Vi har sett bra mycket underliga saker, men vi har alltid träffat snälla och hjälpsamma människor på vår väg. Resesällskapet, som vi fick från båten till öarna av Mr Pierce, var verkligen både roligt och lärorikt, eftersom vi måste försöka tala engelska hela tiden och jag tror inte att det skulle vara omöjligt för mig att lära språket, så mycket att jag kunde reda mig. Han var nästan lik Pehr, lika lång och han hjälpte oss och passade på oss med allt …

… Hos Leins (föräldrar till Phyllis, som senare gifte sig med äldste sonen Pehr) där vi blev bjudna på the, blev vi mycket kärleksfullt mottagna, naturligtvis för Pehr skull. Det var en fin älsklig familj som både pappa och jag tyckte mycket om…

 

Tack till…

Tack till Marian Eriksson, min syssling och barnbarnsbarn till Algot och Lilly Holmberg, som förvarat Lillys berättelse för framtiden

Tack även till Helena Somervalli, bosatt på Teneriffa, som hjälpte mig med bilder och med namnen på olika platser, att förstå mer om Kanarieöarna och som lagt ut texten på internet.

                                                                                                                 Tillbaka till sida 1

MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA

en reseberättelse från 1913