Sida 2 -   Tillbaka till sida 1

MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA

en reseberättelse från 1913

Las Palmas (Gran Canaria)

Att vakna idag är endast att fortsätta drömmen från igår, som tändes för oss av Aladdins lampa samma ögonblick som de små svarta krypen med sitt ”alaoe, alaoe” och sina fruktkorgar och cigarrettlådor embarkerade på vår ståtliga Grantully Castle och med ens förde oss ur verklighetens komfortabla hemvist in uti tusen och en natts underbara värld.

Den syn vilken oss först mötte vårt öga var stjärnhimlen ovan oss. I fonden ett hav av ljus, terrassformigt stigande uppåt mot skyarna och under oss stjärnhimlen på havet, vilken vid närmare betraktande befanns vara de hundratals småbåtar med ljus i för och akter, vilka vid en stor ångares skarpa signal, med blixtens hastighet rusa mot dess köl, efterlämnande sina öars rika produkter och avhämtande en del ur ångarens innandöme, synnerligen de nästan av allt hojt och skrik vettskrämda passagerarna, vilka tänker tillbringa några dagar på dessa underbara platser.

Att tänka tycks ej tjäna något till, endast följa den spanjor som skulle föra oss till vårt hotell. Han talade några enstaka engelska ord till oss – men för övrigt skrek och grälade alla dessa som rodde och kastade kappsäckar och barnungar om varandra, på sitt eget klingande rullande skarpa språk – när båten slutligen under oavbrutet skrål från orkestern och en del passagerares sida, landade vid en hög stentrappa, och vi från den uppstigit på en platå, började ett nytt liv, bärare med sina små laståsnor. Spanjorer, mulatter, negrer, åsnekärror med sina hetsiga mörka körsvenner trätte högljutt om förmånen att på bästa sätt föra engelsmännen till Guiris¹ engelska hotell – för spanjorerna och infödingarna på ön, existerar inga andra turister än engelsmän!

Vår förare visade oss slutligen upp i en cabb, gul-rödsammetsklädd, förspänd med 4 små åsnor i gul och röd mundering. Vi började en färd på ungefär en halvtimme genom den stora hamnen upp över kullersteniga gator – mörka och folktomma, endast några poliser i sina spanska uniformer, samt i fönstren i murarna en och annan smäktande signorina, bararmad med solfjäder och ros i sitt svarta hår – koketterande med en mot fönstret uppkrupen tillbedjare. Vid ett gemensamt tillrop från våra kuskars sida, började den vildaste kappkörning och sannerligen Liedbecks vibrator² skulle vara alldeles obehövlig för den, som hade tillfälle en gång om dagen till denna enastående och verksamma massagebehandling.

Strax innan vår cabb stannar framför hotellets lagerklädda inkörsport, for vi över ett stort torg där en samling kvinnor med höga lerkrukor på sina huvuden hämtade upp vatten ur djupa brunnar – såg dekorativt och bibliskt ut. Sedan vi fått våra rum ordnade för natten, sett oss omkring i hotellet, gick vi ut kl 11 på en nattpromenad – vi gick åter över det, nu i det närmaste öde torget – endast några blinda tiggare här och där vid husknutarna – med sin framsträckta lilla tallrik och sitt entoniga Pesetas Signorina! Pesetas Signorina!

Vi gick mot casinot och guvernörens palats – där öppnade sig en annan utsikt; liv, ljus, rörelse, musik. Den breda trappan upp till palatset besatt med militär med sina rödgula uniformer.

En skog av palmer och höga nerium i alla färgskiftningar, ett förtjusande spaljeträd mest liknande våra kallablommor, fast större, rikt ljust bladverk. Musikestrader, marmorbyster omgivna av rosengrupper, kaffestånd, vinbodega, förlustelselokaler av alla typer. Lyxbutikernas innehåll ligger nästan utbredda på gatan, och framför de stora öppna ingångarna går butikens försäljare fram och åter och bjuder ut sina varor. Butikerna är troligen öppna större delen av natten.

Vi slog oss ned vid ett bord, lät oss serveras spanskt kaffe (otäckt starkt) för herrarna cigaretts. Vi har på båten gjort bekantskap med en engelsman, som reser för rekreation av sin hälsa och vi har nu tagit sällskap här på öarna.

Det spanska kaffet och dagens ovanliga upplevelser har nog tagit på våra nerver, så vi har inte sovit så gott under våra moskitonät som önskligt vore. Ett jämnt sorl och buller från gatan genom de öppna balkongdörrarna hela natten, samt hönsens kacklande på taken runt oss har inte heller bidragit till ostörd vila. Men när jag vaknar kryper jag ut genom nätet för att ta mig en uppfriskande avrivning, klä mig lätt och uppsöka mina herrar för en kopp the, vilket vi verkligen får av bästa beskaffenhet.

Troligen menade Lilly Casa de Colón, som ligger i den historiska stadsdelen Vegueta. Bland en grupp av byggnader hittar man bland annat det över 500 år gamla Guvernörernas Hus. Columbus-huset har idag förutom en avdelning för museum också flera utrymmen för temporära aktiviteter: kurser, seminarier, utställningar... http://www.casadecolon.com/

1 Så kallas utlänningarna på öarna (privat kommunikation med Helena Somervalli, bosatt på Teneriffa)

2 Den första svenska vibratorn eller ”portativa skakmaskin” lanserades 1891 av Carl Harald Liedbeck (1851-1920) i skriften Vibratorn, dess ändamål, beskrifning och användning. Boken finns på Kungliga biblioteket.

__________________________________

Katedralen Santa Ana

Vi har besökt katedralen och deltagit i mässan, de officerande prelaterna var klädda i högtidsskrud, rött med guld. För övrigt en massa rakade munkar, nunnor med sina dok, signorer i biktstolen och krypande på knä uppför trappstegen till de olika altaren som var placerade här och där i kyrkan – under ett stilla mumlande ”Cristo! Cristo!” – och ett entonigt sjungande av församlingen. En rikedom av avskurna friska blommor, svängande rökelsekar, en bedövande kvalmig luft, allt anlagt på sinnenas berusning.

Kyrkan tager allt liv och must ur det arma folket, intet skulle vara för dem tacknämligare än upptaget av den gamla inkvisitionen. Katedralen är fylld av de dyrbaraste konstskatter i rent guld och hamrat silver – jättekandelabrar som väger 40 till 50 kilo i gammalt silver. Altarskåp stora som små hus, konstrikt arbetade helgonbilder och utanför ingången till kyrkan – jättestora hundar i silver.

I hjärtat av kvarteret Vegueta ligger katedralen Santa Ana med sina två torn, som var Kanarieöarnas första kyrka och som byggdes på uppdrag av Los Reyes Católicos, drottning Isabella I av Kastilien och kung Ferdinand II av Aragonien, efter erövringen av Gran Canaria 1478. https://www.spain-grancanaria.com/se/platser/norra/las-palmas/vegueta/catedral-santa-ana.html

Efter en liten tur utanför hotellets portar kan jag se att detta är ett land, en avskild plats på jorden där europeisk anda och liv ej förmått utplåna befolkningens säregna individualitet eller gammal kultur – så många tungt svartklädda kvinnor man ser oupphörligt tåga förbi, kan jag inte förstå – för varmt i detta land, där allt andas sol och nakenhet.

Idag är ”helig dag” och här tågar oupphörligt grupper förbi till de olika mässorna – klasser med barn i olika åldrar och samhällsställning, ledsagade av nunnor. Framför generalens palats gå vakter i gevär, militär och munkar översvämma staden. Spaniens flagga lyser i sina grälla färger mot en klarblå himmel. Oceanens friska salta vindar sveper över parken, skakar palmernas kronor, så att solen allt emellan leker ”titt ut” med de små ”Mio Pipadios” som leker i skuggan.

Vi sitter i den stora parken vid en trinks (Bar?), Las Palmas förnämsta gata ”Cervesa Tuborg”. Vi har nyss gått hamnpiren utför, för att beundra befolkningens fiskarfänge och deras hopp och dykningar. De moderna elektriska spårvagnarna susa oss förbi, omväxlande med de små, nätta cabbis i olika färger, dragna av de allra som näpnaste små åsnorna. Spanjorskorna med sina stora korgar och tunga bördor (tom resekoffertar) på huvudet, drar förbi här. Signorinor med sina små babis i vit spets och de oundvikliga solfjädrarna, ledsagade av sina tjocka ljusklädda mulattor passerar vår plats.

Även araber i de vita fotsida dräkterna, här är ett myllrande folkliv och ett skrål och musicerande från gränderna här i närheten. De flesta arbetande kvinnor har en cigarett eller pipsnugga hängande mellan läpparna. De tittar mycket nyfiket granskande på min röda parasoll. Allt förefaller oss vara någon slags lek.

I sällskap med Mr Pierce har jag nu genomströvat alla Las Palmas lyxbodar för att få en riktigt originell present till ”his wife” – någonting som inte kan fås för pengar i London och vi har nu äntligen upptäckt och stannat för – ett blusliv. Men under vår språngmarsch, gata upp och gata ner fick vi syn på en liten gumma mellan grönsakerna i marknadshallenoch utbredda på hennes bord, bland potatis, meloner och druvor, låg en massa vackra hemslöjdsalster av vilka vi tillhandlade oss en del.

Iakttagelser om befolkningen på öarna

På de svartklädda kvinnorna har jag idag av värden fått en förklaring. De svartklädda djupt beslöjade kvinnorna försona en synd, som de anser sig ha begått och deras dräkt är alltid i hetaste sot, tungt dok. De förrättar sitt arbete i stillhet, undviker yttre nöjen och förströelser, bevistar oupphörligen mässan och söker bikten vid alla tillfällen. Dessa kvinnor är mycket beundrade, ödmjukt underkastade under munkar. Prästväldet utmärker folket, särskilt kvinnorna. En spanjorska är i regel okunnig och obildad, hur högt ställd hon i övrigt är. Blir ett lätt byte för jesuiten, prästen.

Den högre klassens kvinnor är vanligen tillmötesgående, vänliga, något stelt gammalmodiga. Bildningen är inte kosmopolitisk, litet intresse ägnas den yttre världen – möjligen Spanien och Portugal.

Männen är i allmänhet motvilliga till längre resor. Hustrun regerar huset – men de unga damerna säjs vara avundsjuka på sina engelska medsystrar för den frihet dessa åtnjuter. Visiter görs dagligen familjerna emellan där det diskuteras politik, tjur- och tuppfäktning – men först och sist och grundligast familjens hälsa – hur befinna sig svärmödrarna och så hela rangskalan utefter. Skulle er nya vän när han säger ”Adios” hoppas att återse er, menar han det troligen inte. Inbjuder han er till sitt hem, gå inte förrän han har upprepat sin inbjudan 3 gånger, det är små artigheter i ett land där det till exempel anses obelevat att lämna bordet eller rummet utan att på något sätt observera främmande personer där konverserad, fast ej presenterad, men till höger och vänster visa sitt intresse för sällskapet (?). Umgänget är friare och ledigare än i England, kvinnans moral ovanligt hög, gift kvinna är nästan alltid trogen – men så inte männen som i långa tider kan överge hustru och hem för någon annan.

Lantbrukarna är ett hårt arbetande folk och kvinnan är mannens första arbetsdjur. I sällskap med sin kvinna ser man aldrig mannen bära en börda, hustruns huvud, kamelens eller åsnans rygg är hans naturliga fortskaffningsmedel för sina lantprodukter som på detta sätt förs till staden.

Lantkvinnans dräkt – mörk snäv kort kjol, grå eller brun blus, svart eller vitt stort huckle om huvudet, en liten, ytterst liten smutsgul halmhatt sitter som en krona på toppen av hjässan. Kvinnorna flätar själva dessa hattar.

Kvinna i traditionella kläder vid en folkfest i kommunen Arona, Teneriffa.

Den här kvinnans dräkt är mycket vackrare än den som Lilly beskriver.

Fotograf: Helena Somervalli

Lantfolkets huvudföda består av en rätt, malet rostat vete eller majs utrört i vatten (gofio⁴) aldrig bröd. Söt potatis, någon sorts fisk, frukter: bananer, fikon, druvor? Vin.

Fattigvård och djurskydd okänt. Sjukhusen baserade på enskild välgörenhet, dränering förekommer inte. Solen får vara bakteriedödande och lyckas förunderligt väl.

Folket vidskepligt, tillber sina husgudar, läser sina levnadsöden i stjärnornas gång. Byfolket samlas vanligen vid mörkrets inbrott på någon av grannarnas gård (Patio) där de äldsta, högt värderade av de unga, berättar gamla legender om sin fädernesö, samt ställer de ungas horoskop, undervisningen primitiv och meddelas från far till son.

____________________

4 Gofio är en traditionell kanarisk rätt där det typiska är att man rostar sädesslaget innan det mals. Det är ofta majs som är grunden i deras näringskedja eftersom det innehåller mycket stärkelse och man kan hålla sig mätt en hel arbetsdag. Rätten kan också utvecklas till dessert – gofio mousse.

____________________

Till Bella Wista   

Ja, nu har vi krupit upp i vår lilla åsnelandå med de röda dynorna. Herrarnas nya spanska cigaretter sänder ut sina lätta rökmoln i den genomskinliga luften. Palmerna står i grupper bland pinjerna med sina flikiga fina blad. Pelargonier och kaktus kantar vägarna. Heliotropen sänder ut sin vällukt från höga serpentinliknande buskar. Den hundraåriga aloen blommar i tusental i dalarna. Pepparn ligger i stora fält för att torka i solen, de lyser på avstånd som rödgula sängmattor, liggande härs och tvärs över de grå eller gröna golven.

Bananer växer i milslånga sträckor häromkring. Bananlunderna liknar på avstånd mest stora ärtåkrar. Sockerrörren och majsen åker vi nu alldeles förbi, och vinbergen liknar våra ljunghedar därhemma. Vi stannar till vid en vinstuga i bergen, här är förfärliga backar, uppåt, uppåt i oändlighet, inga andra djur än åsnan och geten kan ta sig upp för branterna.

Åsnorna måste ha en stunds vila. Herrarna hoppar ur för att läska sina strupar, men jag sitter kvar för att fortsätta. Ett par kvinnor kommer ut ur vinstugan med sina krukor på huvudet och cigaretts i munnen, tittar vänligt och nyfiket. Ca 7 spanjorer står utanför och dricker medan deras små åsnor tålmodigt står och klipper med sina långa öron. Herrarna ser jag inte till, kusken vill att jag ska ur, men jag nickar no, no, no och sitter kvar.

Vi sätter oss i rörelse uppåt backarna igen. Å, en sådan förtjusande syn! En spanjor kommer ridande i sin kappa och sombrero på en helvit åsnas rygg, en ljusgrå långhårig skinnfäll under den gröna sammetssadeln, bakom honom en liten pys i sin vita skjorta, bara bruna ben, smålockigt svart hår.

Vi hinner upp herrarna. Omkring och efter vår cabb springer en massa små söta bruna och nästan nakna ungar, med sina ideliga ”ä päng! Ä päng! En liten söt mulatta, så lik lill-Anna, lika stor, lika glad, lika envis, springer längre än de andra, kyssande på sina små smutsiga bruna fingertoppar, vi kastar slantar till henne och hon fortsätter sitt springande och slängkyssande. Hon var förtjusande i hela sitt tillitsfulla uppträdande. 

Hotell Bella Wista 

Cabben stannar framför en hög stenmur, vid vägen, en liten dörr i muren. Ett par balkonger tillbommade med gröna spjäldörrar. På avstånd, mitt emot den grå muren på andra sidan vägen, ligger ett litet samhälle, små fyrkantiga gulmenta lådor med en glugg i mitten. De ligger strödda som flarn på de grå kullarna. En av kullarna är som förvandlad till en svart kolhög. Däromkring ligger utbrett ett tjockt lager av lavan förbrända stenar. Vad är detta? Å ingenting, bara några små hem jämnade med jorden. Snart växer här ny potatis och nya små lådor plockas upp.

Vi är framme, kryper in i muren, genom den lilla gröna dörren, kommer in i en mörk hall med takljus, bänkar och bord. Vi skriver våra namn i resandeboken och blir visade på den senaste svensk som gästat hotellet. Vi kunde dock inte tydligt läsa namn mer än Stockholm, och det var för 7 år sedan. Vi fortsatte och kom så in i Drawing room och blir mottagna av värdinnan, en äldre korpulent dam, med några vänliga engelska välkomstfraser. Rummen är stora och ljusa med stora speglar. Dammiga, låga bord och stolar, tjocka blå dynor med vita fåglar i mönstret.

Meterhöga krukor fyllda med blommor och omvirade med praktfulla schalar står på golven mellan dynorna. Granna persiska mattor över golven, stora glaskorridorer leder utåt en gård och från taken i glaskorridorerna hänger tegelröda pelargonier släpande ned på den persiska mattan, här hållen i turkosblå bottenfärg. Kalla stentrappor leder från korridorerna upp till de nakna vitmenade sovrummen med väldiga sängar, inga fönster, endast stora dörrar ut till en balkong.

Trädgården här var som en fortsättning av glaskorridorerna, små luftiga bersåer, smala gångar, slingrande och många små lusthus. Gångarna kantade med myrtenblommor, ödlor från 1 tum till ¼ meter tittade fram under den saftiga bladgrönskan. Magnoliaträden med sina näckrosliknande blommor gav skugga åt de små. Planteringarna utanför trädgården utbreder sig milslånga sträckor av gröna kullar. Ett härligt klimat och luften är lätt här på höjderna.

Vi har besett en lantgård. Kvinnor och åsnor arbetade överallt, männen rökte och tittade på. En signor kom efter oss och bjöd oss plocka druvor på hans vinberg, som vi passerade genom en smal gångstig. Den gick genom backarna ner till hotellet. Vid vägen byggs en flera mil lång stenkanal med ständigt rinnande vatten, ständigt törstiga människor och djur. Tvätterskor står där i rader med sina tvättkorgar. Kameler och åsnor körs dit för att hämta vatten till husens behov. Väldiga arbeten är gjorda för att förse innevånarna med vatten. På bergstopparna är stora cisterner murade för att samla upp snö och vatten, som sedan förs längs kanaler ned till städerna⁵. Regntiden är endast 2 veckor årligen.

Vi har som åskådare deltagit i en danstillställning här på hotellet. Några unga par dansade tango och det övriga sällskapet var åskådare och beundrare. Den rytmiska musiken, de graciösa väl avvägda rörelserna gör tangon till en av de mest vackra och estetiska danser man gärna kan få se. Men tyst ville det inte bli! De unga var outtröttliga, och vårt resesällskap alldeles förbi av vaknatten.

Vi är färdiga för uppbrott. Det var en underlig känsla och en ryslig färd ner till staden på motorbil packad av passagerare. Vi hade molnen under kullarna och jag trodde det var rök ur grottorna – (människors bostäder i bergen) – men fick förklaringen om molnen.

Mr P har haft en nervattack. Han hade nämligen under färden fått till livs en historia hur i en av de höga backarna en sådan bil med ett 30-tal passagerare, gjort en överhalning och försvunnit i småbitar ned i avgrunden.

____________________

5 Redan 1912 började öns egen lagstiftning gälla och det ledde till en mängd olika projekt för att bygga upp öns infrastruktur, till exempel flygplatsen, vattenreservoarer och öns viktigaste vägnät och man la då grunden till turistindustrin. Ytterligare ett märkesår i Kanarieöarnas historia är 1982, då öarna blev en självständig region med en egen författning. https://www.spain-grancanaria.com/se/upptack/fakta/historia.html

____________________

Ett besök i domstolen och fängelset

Sista dagen på Las Palmas reste vi efter våra små åsnor – hästar finns inte på ön – för att se ett av Las Palmas märkligaste palats; Palacio de Justitia – domarnas högsäte – byggt i fyrkant med öppen praktfull planterad gård. Springbrunnar med de skönaste blomstergrupper. Här såg allt ungdomsfriskt ut - inte dammigt. Gräsmattorna kantade med myrtenhäckar och vår ros Gloire de Dijon⁶ samt Heliotropen växte här i likhet med våra kastanjer.

Vi gick förbi ett litet mörkt flickebarn som jag klappade på huvudet. Vi ledsagades av uniformerade vakter som förde oss, först genom stora öppna pelargångar där en samling ovanliga brokiga fåglar var upphängda i sina burar så till högtidssalen med kung Alfonsos barnporträtt i kroppsstorlek. Vi gick genom rättvisans salar upp och ned, såg domarnas säten, de anklagades och dömdas platser, fick se minnen som de dödsdömda lämnat efter sig i sina små kalla stenceller, de bestod mest av målningar och teckningar, bilder av barndomshem och ungdomslycka. Tänkespråk och till och med självporträtt. Inkvisitions- och avrättningskällaren med alla dess rysligheter, väckte vår avsky. En enda gallerglugg högt upp i muren, samt en brinnande hänglykta över stolen, var det enda ljus som gav en svag dager i detta rysliga kabinette.

Vi drog en lättnades andetag när vi åter var uppe i ljuset och luften, den lilla flickan stod vid portalen och väntade oss med 6 skära rosor som hon med rörande vänlighet räckte mig. Vi gick upp i vår cabb och fortsatte i vår värds sällskap, resan till The Pressineros (ska vara prisioneros = fångar). Jag observerade inte den lilla skillnaden i uttryck – och mig ovetande följde jag med på denna nya upptäcktsfärd, i tanke att det var någon president, föreståndare eller chef för någon allmännyttig verksamhet eller inrättning. Vi stannade framför ett stort grått dystert hus på vars trappsteg några kvinnor med sina dibarn tagit plats, de såg bedrövade ut och tecknade till oss med sina underliga miner och åtbörder. Jag var oförstående av deras belägenhet.

En järngallergrind öppnades, militär bevakade ingången, vi kom in i en naken stenhall, åter vakter med nycklar, jag vänder mig om och säger: ”här känns kusligt, kan detta vara ingången till en president? Men det blir väl finare när vi kommer fram.” Min man ser på mig och säger frågande: ”Finare?” I det samma är vi inne i en mörk korridor, vi ser en avbalkning för britsar, med några filtar. Vi hör ett mummel uppstigande ur avgrunden, dit vi nu kommit skild av en hög stenbarriär. Därnere på planen inom den höga stenmuren med himlen till tak, krälar, går eller sitter på backen ett 20-tal karlar med ovårdat utseende. Det blir liv i lägret, de börjar skratta, gestikulera, utföra allehanda akrobatiska konster, under tiden som de sträcker sina händer mot oss och ropar: Cigaretts, pesetas! Cigaretts, pesetas!

Herrarna som var försedda med båda delarna kastade ned till dem, deras ansikten uttryckte nu idel glädje och förväntan på nöje. Endast en yngre man stod stilla, dystert betraktande kamraterna. Jag tecknade åt vakten och pekade på mannen, som en fråga. Vakten tecknade tillbaka ett rep om halsen. Jag förstod. Min instinkt sade mig att kasta ner blommorna och det gjorde jag fortare än jag tänkt tanken ut. Att se mannens uttryck var glädjande. Han tryckte rosorna med tacksamma åtbörder mot sitt hjärta och sina läppar, sträckte händerna uppåt och ropade: ”Tarachassa Laila! Tarachassa Laila!”

____________________

6 Från nätet: Gammaldags theros med ursprung från Frankrike, Jacotot, 1853, fyllda aprikosgula blommor med mörkgrönt bladverk. Kan både klättra och växa som buske. Doftar starkt och kan blomma långt in på hösten.

____________________

MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA,

en reseberättelse från 1913

Länk till sida 3: Teneriffa