MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA

en reseberättelse från 1913

FÖRFATTAT AV LILLY HOLMBERG 1913, AVSKRIVET OCH SAMMANSTÄLLT ÅR 2021 AV HENNES BARNBARNSBARN AGNETA WINBERG

Med ångbåt till Kanarieöarna

Lilly Holmbergs berättelse om en resa i juli-augusti 1913

 I vår släkt finns det många som har sparat på gamla brev och fotografier, så det finns mycket material som ligger och väntar i lådor och skåp, många berättelser som vill bli skrivna och äldre släktingar som vill förmedla sina upplevelser. Det är både ett nöje och ett stort förtroende att få ta del av detta material, samtidigt som det känns viktigt att flera får möjlighet att läsa. Därför har jag skrivit av Lilly Holmbergs berättelse om en resa till Kanarieöarna.

Hela berättelsen är på över 100 handskrivna blad, ibland svårläst och vissa ord har därför uteslutits. Lilly blandar in en del engelska ord, som jag låtit stå kvar. Ofta är det felstavat – hon skriver som det låter på svenska – för förståelsens skull har jag ibland korrigerat. Jag har också moderniserat stavningen och vissa ord, tex skriver jag genomgående ”som” i stället för ”hvilket”. Ibland lägger jag in kommentarer – då i kursiv stil.

Algot Holmberg startade en fröfirma i Norrköping 1891. Utbildad inom jordbruk, både i Sverige och Skottland hade han vidgat sina vyer och hade många moderna idéer. Efter att ha arbetat i två år i Skottland på 1870-talet, talade han engelska. Algot och hustrun Lilly reste en del på kontinenten eftersom Lilly var sjuklig och mådde bra av värmen vintertid. Men i juli-augusti 1913 gjorde de en lång resa som satte djupa spår i deras liv och minne, och som det länge talades om i släkten.

Efter resan skrev Lilly till sonen Sven ”jag kunde aldrig tro att jag skulle ha förmågan att på äldre dagar (hon var 48 år!) njuta så mycket av en sådan resa som jag gjorde”. Hon skrev också en reseberättelse, ett föredrag som hon presenterade bland annat för föreningen Bifrost i Norrköping.

Lilly och Algot hade sex barn och så småningom 10 barnbarn. Den äldsta, Lill-Anna (min mamma Anna Wellving f. Fröman) finns omnämnd i Lillys berättelse nedan. Hon läste Lillys reseberättelse inspirerades av deras resa och tillsammans med min pappa Holger for hon till Kanarieöarna en jul på slutet av 1970-talet.

På 1970-talet kunde man flyga direkt till Las Palmas, men 1913 tog resan lång tid, för att ta sig till Kanarieöarna måste man först resa till London. Därifrån gick resan med Afrikabåtarna mot Sydafrika. För Algot och Lilly tog det sju dygn från London till Las Palmas och fem timmar mellan Las Palmas och Teneriffa. På vägen dit reste de med Grantully Castle och på hemvägen med systerfartyget Galway Castle.

Grantully Castle och Galway Castle ingick båda i Union-Castle line som fraktade passagerare, post och gods mellan Europa och Sydafrika under 1900-1977. ”The Union-Castle shipping line was the Gateway to Africa”. Båda fartygen var ganska lika stora och hade samma hastighet, 13 knop. Det finns mycket att läsa om båda båtarna, tex: https://en.wikipedia.org/wiki/Union-Castle_Line

Grantully Castle byggdes 1910 och skritades 1939. Under första världskriget användes hon som sjukhusskepp. Galway Castle byggdes i Belfast 1911 (och hade 7 988 tonnage). Hon användes i första världskriget och torpederades utanför Irland 12 september 1918. Vid förlisningen hade hon 746 passagerare och en besättning på 204 män. 143 personer omkom, många kvinnor och barn.

T.v. Lilly Holmberg, född Holmsten den 31 januari 1865, död den 18 oktober 1924
T. h. Lilly och Algot Holmberg utanför sin villa Algotsbo, Fiskeby, Norrköping. Algot föddes 16 mars 1856 och avled den 25 maj 1927
 

Mina damer!

I min mans sällskap gjorde jag en resa till England och därifrån en utflykt till

Kanarieöarna. Canary Islands utgörs av 7 större och mindre bebodda öar av

vilka vi valde de stora och i kulturellt hänseende intressanta öarna Las Palmas

(Gran Canaria) och Tenerife, med huvudstaden Santa Cruz. Sjöresan från

London till Las Palmas tog 7 dagar, resan mellan Las Palmas och Tenerife 5

timmar. Las Palmas har 44 000 invånare.

Att få sina åhörare ”med på resan” är en konst inte så lätt. Skulle ni dock låta

eder föras med, tillskriver jag detta endast eder stora välvilja och ber jag eder

att ta fantasin till hjälp, när ni nu följa mig och mina blad – och en av Union

Lines stora Afrikabåtar - ut på gungande hav med Canary of Island, som mål.

Nu bär det iväg!

Ångvinscharna surra, besättningen arbeta styvt, bilarna stå väntande och stampande på hamnkajen. Människorna står samlade i små tysta grupper, några utvandrare på mellandäck sluter sig samman och stämmer upp ”Good save the King”. En sista skarp vissling skär genom luften och tullmän lämnar ångaren. Landgången dras in och efter ivriga förberedelser, är vi färdiga för avgångsmarschen, vilken spelas av orkestern. Grantully Castle lämnar dockan genom slussporten. Glider sakta och högtidligt framåt, under mängdens avskedsrop, viftningar och tårar.

Grantully Castle

Solen tittar fram bakom molnen, vattnet krusas lätt, vi sitter i våra stolar på övre däck för att njuta av luften och av allt nytt, som likt ett panorama utbreder sig framför våra undrande blickar. Vi ser Englands kust med dess otroliga många förstäder lämna plats för en flat kuststräcka med ett och annat högre träd – så möter vi ett fartyg större än vårt. En havets jätte vid namn Mantua från Australien, besättningen höjtande och viftande.Vi går alldeles förbi ett 30-tal stora järnkolosser, krigsskepp ute på övning, vi beundrar Englands starkt befästa kuster.

Efter första frukost gick vi upp i Southamtons hamn och såg alla de väldiga ångare som härifrån utgår till världens olika delar.

En stor båt från Rotterdam med en väldig afrikansk besättning står just nu uppställd i dubbla rader för att mönstra. Högblå mössor till det mörka skinnet och de vita tänderna, gör sig utmärkt. Officerarna i små ångbarkasser klädda i sina vackra uniformer förs fram och åter mellan de stora skeppen. En rorsman vid rodret och en afrikan i fören.

Här i Southampton har det ytterligare kommit ett stort antal passagerare ombord. Den stora matsalen börjar fyllas. Uppassare springer omkring för att bereda rum för nyss anlända gäster, matsalen med servering och köksavdelning är intressant att iaktta, allt kokar elektriskt, rök och eld är okända i Grantully Castles kök. Man ser endast de blankpolerade kopparkärlen som på långa bord stå alldeles oberörda av stundens allvar. De vita kockarna stå likt soldater på sin post med silverslevarna i hand i avvaktan på generalen Hovmästarens order till anfall på de läckra godbitarna som nu ska utdelas till servitörerna som fortskaffar de dekorerade faten till sina respektive platser.

Vi har lämnat Englands sydkust ur sikte och är snart ute på öppna havet – det friskar i, solen skiner från en molnfri himmel, vi har passerat kalkbrotten med sina gröna gräsmattor, Tower Castle med sina 4 blänkande torn, en massa fästningar på klipporna, en skara pleasurjakter (segelbåtar?), den ena vackrare än den andra. Besättningen börjar surra för åsnans dörr, stänga in hundarna i sina burar, stänga fönstren för salongerna, de väntar storm.

Vi ser ännu några båtar, luften är lite gråare, men vågorna är små, vi är ännu inte till havs, vårt skepp är ännu omgivet av andra båtar. Efter en god natt med liten gungning har vi intagit breakfast och gjort bekanskap med våra nya bordsgrannar, chefen för Bank of Salisbury (namnet går inte att läsa) med sin fru. Engelsmän.

Vår första bekanskap på båten var old Lady Alfred George Jones (svårläst, men troligen står det så). Hon är på väg till Cap Town för att närvara vid avtäckningen av ett minnesmärke över hennes man.

Hon påminde oss så livligt om en kär hemgången vän, att vi båda på en gång utropade: ”Ser du vem hon är lik!” Detta möte måste utlova tur på resan. Det var som att se in i vår väns trofasta ögon och se hennes skälmska leende, då den gamla damen sa: ”å, ni är då inte schweizare, det var roligt att göra bekantskap med svenskar! Jag har hört om Karl XII och midnattssolens land, men jag skulle inte vilja upp till era björnland och snöregioner.”

Solen skiner, det är en ovanligt vacker tavla, havet solbelyst omätligt till sina vidder, vårt stolta skepp, som en fager ?? på vågen. Idag var några platser tomma – betjäningen anförtrodde oss: ”I natt har det intagits mycket whiskey”.

Vi har dekorerat med våra medhavda reseeffekter och fått det riktigt hemtrevligt i vår lilla hytt. Bekväma bäddar, 2 toiletter (det är nog inte vad vi menar med toalett?) med byråer, en skön soffa och det bästa av allt, ett stort fönster mot promenaddäck, vilket gör att vi kan låta den härliga luften fritt strömma in genom de fällda träjalusierna både dag och natt.

Vi har gjort en promenad på ett par timmar genom 2:a och 3:e klass salonger och korridorer, bekvämt, renligt och propert även för 3:e klass passagerarna. Bland dem finns det ett par typiska afrikanskor, som jag särskilt studerat. Svart oljigt hår, klumpig näsa, små pepparnötter till ögon, vilka dock vid utbrott av vrede kunna gnistra likt eldkol. Eljest ser de tåliga ut och arbetar eller stickar – men på first class arbetas inte. Damerna sitter med händerna i kors när de inte är upptagna av någon sorts spel eller läsning. Jääs, jääs, jääs, ljuder genom salarna och i samma långdragna tempo. Å jääs! Å jääs! Och nu säger även jag å jääs!

Vi har deltagit i en gudstjänst ombord. En engelsk söndag är eljest den enformiga dagen på en sådan resa, eftersom allt nöjesliv och förströelser är indragna. En del damer hade försvunnit i de nedre regionerna för att tillbringa förmiddagen i badet eller hos frisören.

Vi satt i ett sällskap och dåsade, däribland den norske konsuln med fru från Johannesburg – som när de hört att vi var svenskar, så vänligt uppgav sin nationalitet och sa till oss: ”vi hörer sammen, kölen skiljer oss ej, den förener”.

Kyrkklockorna låter höra sin dova malmklang mitt ut över havet. Tonerna brusar som från fjärran land och jag inbillar mig höra deras kallande maning från vår lilla Enebykyrka. Vi gjorde toilett till kyrkogången och kl 12 samlades i först class salong ett stort antal passagerare, alla iklädda hattar och handskar – plagg som annars aldrig begagnas ombord – från engelske ministern med gemål till 3:e klassutvandrarna på väg till Sydafrika. Kaptenen (the commander) förrättade gudstjänsten, orkestern föreställde orgeln och 2 av Londons förnämsta kyrkosångare uppbar solopartierna i kören. En imponerande högtidsstund med den mest allvarliga stämning.

Fru Lady Alfred Georg Jones har varit sjösjuk hela dagen. Jag har sällskapat med henne där hon sitter i sin stol tillsammans med Mrs Helen Biggs. De sitter som ett par ruggiga duvor, insvepta i schalar och plädar. Jag undrar hur länge vi ska stå sjön.

Idag går vågorna så höga, så höga att jag aldrig sett det förr. Det är ett överdådigt sceneri, hela havet blåvitt skum vågorna är i botten mörkblå, övergår i toppen till ljust smaragdgrönt som bryter sig i kammen till fräsande skum. Hela kaskader av de vita gnistrande vågorna kastar sig med ett ilsket brakande mot båtens sidor, över styrbords sida sköljer vattnet in.

Genom ett öppet Window hade vattnet spolat in i en kabin. Det var förstås i den allvarliga herrn och den barnsliga fruns hytt. Stackars lilla Mrs Bovisko. Jag hörde hans skarpa stämma och såg hennes tårsköljda anlete – men det hindrade inte att hon hade lika roligt en stund efter med officerarna vid bollspelet. Hon är verkligen förtjusande i sin vita fotsida sidendräkt med den sjögröna besättningen med guldfransarna och hon förstår även att bära upp en dräkt bättre än engelskorna i allmänhet.

Det är märkvärdigt hur lat man känner sig, ingenting rör en egentligen, man bekymrar sig inte om andra och deras sorger – det är som om båten är en värld för sig.

                                         Den hyggliga unga stewarden har nyss varit inne med mitt

                                           the. Jag hade läst min bibel och kom att utkasta en fråga till

                                       honom. ”Kan ni få någon tid på dagen för egen räking?”

                                          ”Ja, alltid varje morgon ett bibelord från mor, hon och jag

                                        tänker då på varandra och möts där.” Han gick efter sin

                                    lilla fickbibel och mötesordet för idag var Psaltaren 8

                                    "Då jag ser dina himlar, dina händers verk, månen och

             stjärnorna, som du har berett för oss.”

Vi har nu gått 549 mil från Southamptom, vi ser en bit av Spaniens kust i fjärran, Kap Finistere med 2 skepp utanför. Med kikaren kan vi få en föreställning om kusten, hög med grönbevuxna kullar och långa sandsluttningar ner mot havet. Vi ser havet uppresas av en valfisk och en massa sjöfåglar försvinna i dess gap. Lite senare fick vi förklaring på detta. När valfisken ligger och gapar över havsytan passar en massa fåglar på att ur hans gap skaffa sig föda, en del småfisk och dylikt, det kallas att de petar tänderna på valen. När han har fått ett tillräckligt antal av dessa vita vackra fåglar, sväljer han dem och då får han sin Dinner, och de har fått sin.

Hornen låter höra sin vackra signal.

Livet ombord blir snart rutin

Kl 7 väcks man av de vackra hornsignalerna vilka går runt däcken. ½ 8 kommer stewarden med thebricka och friska äpplen, kl 9 serveras första frukost i matsalen, såvida man inte föredrar att låta sig serveras i hytten – så promenaddräkten för utelivet på båten, orkestern spelar på nedre promenaddäck mellan kl 11 – 12. Under tiden springer kypare omkring och bjuder på buljong och kex.

Kl 1 lunch, man har då sin frihet att se ut hur som helst, halvklädd om man vill med koftor, schalar, slöjor. Men kl 7, Dinner, är allt som förvandlat – då möts ett elegant middagssällskap, smycken, prydnader i mängder. De flesta damer har dekolletage, ju mer dess bättre. Uppassare går i förväg, plockar i lådorna, lägger fram och pressar herrarnas byxor … själv behöver man knappast göra mer än tugga – sova?- ??

Bilden på menyn som Lilly tog med sig från Galway Castle.

Kl 4 serveras the i salongen eller på däcket. Under och efter Dinner, musik till kl 11, då kommer kypare återigen med sina brickor – and sandwich. För övrigt serveras på beställning i rök- och Ladys room vad som behagas.

Bridge spelas ganska flitigt, ett rikhaltigt bibliotek finns ombord. Butik för allehanda små lyx och nödvändighetsartiklar. Läkare, sjukhus, Röda korssystrar, förvisso endast manlig betjäning, naturligtvis telegraf, eget tryckeri, musikprogram och matsedlar nya varje gång.

Balen pågår ännu, Mrs Kitelsen (Norske konsulns fru) och jag har dragit oss tillbaka efter ett härligt saltbad i det behagliga badrummet, krypit till kojs – medan Donauwellen och ungdomens livliga och energiska trampande håller oss ännu vakna. Herrarna sällskapar i rökrummet och låter troligen vänta på sig ännu 30 minuter. God natt! Jag väntar nu bara på slutklämmen ”God save the King”.

Men mycket spännande händer också…

Norges konung, kung Håkons födelsedag (3 augusti) firas – med vilka känslor hos oss!

När vi trädde in i salen, låg Norges flagga utbredd över pianot, orkestern placerad där bakom. Tal hölls, champagne dracks över lag. Ladys och Gentlemens skålar dracks för England och Norges regenter, och deras representanter vid middagen. Då höjde norske konsuln ett leve för brödralandet och det var verkligen märkvärdigt, vi kände att vi var ett, vi 4 bland de andra främlingarna. De norske försäkrade oss att vi är brödrafolk och att norrmän och svenskar hjälper varandra vid svårigheter.

Igår spändes ytterligare tak över fria däck. Damerna sitter nu med Chinaparasoller över sina obetäckta huvuden, solen gassar hett. På tennisplanen stå herrarna i skjortärmarna och alla är så lätt klädda som möjligt. En häftig syn på fördäck, 4 mörka afrikaner spelade ett sorts tärningsspel, deras minspel så livligt, så olikt oss svenskar. En japansk familj på taket av lastrummet ligger utsträckta på sina bekväma solkiga kuddar, de har sin lilla teapot mitt i ringen. En man som oupphörligt spelar balalajka och med sin entoniga sorgsna stämma tilldrar sig allas uppmärksamhet. Ett karamellstånd anlitas oupphörligt av de yngsta gentlemännen på fördäck.

I kväll, en ovanlig tillställning, livlig och munter. Vi kände oss som ett ambulerande cirkussällskap. Första och andra klass gick direkt från Dinner i sina eleganta middagstoiletter ner på fördäck där herrar Londonsångare anordnat konsert, för att ge utvandrarna tillfälle ännu en gång att höra sitt hemlands sånger. Orkestern och pianot placerade på taket av lastrummet, en brokig samling, liggande, stående och sittande – alla upptänkliga platser besatta – alla med i stämningen. Det är vid sådana sällsynta tillfällen i livet, man ser och känner att hjärtan klappar i samma takt oberoende av vadmals eller sidenvåd, av arbetsblus eller ministerkappa.

Bland toiletter som särskilt tilldra sig uppmärksamhet är en engelsk ministers gemål – blågrå paljett hårprydnad …

Mrs K skärblommig siden, gröna pärlfransar, liv och kjol.

Mrs Helen Biggs, gul kräpp, ungefär 30 cm breda invävda guldbårder, släp från axlarna.

En gul sidentoilette med 4 tunga guldtofsar i tunikans 4 hörn.

Ankomsten närmar sig

På tavlan idag står anslaget: Dinner kl 6 med anlednng av de resandes avgång till Las Palmas. Ja nu är det blott att gå upp och ta avsked, kappsäckar och koffertar är låsta, vår lilla rara hytt ser tom och sorgsen ut – ”Tack, änd good bye”.

Jag går upp resklädd med mitt oundvikliga i väskan, för att lugnt invänta händelsernas gång. Det känns underligt att aldrig mer återse dessa kära människor! Algot ropar – kom och se!

Ur havet reser sig en dimma, konturerna av öarna syns för våra blickar, det ser ut som en samling spetsiga grå moln, tonade i violetta ljusa färger, hängande mellan himmel och hav.

Å, det är inte möjligt – kan där finnas människor – djur – blommor – omöjligt!

Greve Birger Mörners svåger, som på sina resor mellan England och Afrika besökt öarna, har för oss uttryckt sin förtjusning att vi nu skulle få uppleva detsamma. Han pekar på molngruppen och säger: det var här sagans Atlantis sjönk – den ska åter uppstå. Den av gudarna benådade människan, kan vid lugnt väder den finna, och stjärnorna brinna klarast på natten – se staden på sjöbotten med sina marmorpalats – sina tornspiror i guld och silver.

 Spanskan haglade om våra öron, hett blod i dessa människor. Våra vänner stod vid fallrepstrappan när vi äntrade ner i den motorbåt som skulle föra oss till hamnen. Mörker, så mörkt som endast Södern förmår frambringa det, har fallit över oss, en lykta i fören är vårt enda ljus, men vi är omgivna av en hel eskader sådana lysmaskar, slingrande sig i oavbruten rörelse över det svarta djupet. Från sjöpalatset Grantully Castle strålar det elektriska ljuset upplysande våra vänners gestalter och vita näsdukar som var i ständig rörelse så länge vi såg en skymt av dem. Ja, vi går nu från dessa våra vänner mot nya upplevelser på denna märkliga ögrupp.

MED ÅNGBÅT TILL KANARIEÖARNA

en reseberättelse från 1913

Länk till sida 2:  Las Palmas