LOS CRISTIANOS

ARTIKEL PUBLICERAD I SPANIEN MAGASINET i januari 2013

Artikel om Teneriffa     Artikel om La Gomera

Från idyllisk fiskeby till turistparadis

Vid kusten i kommunen Arona på Teneriffas sydsida ligger en pittoresk by vänd mot havet och skyddad av berg på vardera sidan, Los Cristianos. De äldre invånarna i byn glömmer inte att den för några tiotal år sedan var en obetydlig fiskeby med hårt arbetande kvinnor och män som saknade alla de bekvämligheter som dagens sofistikerade invånare inte kan leva utan. De glömmer inte heller att det var några svenskar som inledde byns utveckling till det populära turistmål den är idag, med ett soligt och behagligt klimat, rikt kulturliv, grönskande parker, fina badstränder och aromen från ett hav som har både givit och tagit.

Turismen på Teneriffa utvecklades i två etapper med nästan hundra års mellanrum och en gemensam nämnare: sjukdom. Redan under andra hälften av 1800-talet hade engelska läkare hittat till öns norrsida, Puerto de la Cruz och La Orotava, där det varma klimatet, den rena luften och havets välgörande inverkan hade visat sig hjälpa många som led av tuberkulos och andra lungsjukdomar, medan Teneriffas sydsida i stort sett inte existerade för omvärlden, knappt ens för invånarna på norrsidan. I de isolerade byarna på sydsidans sluttningar bodde ägarna till stora markområden vid kusten, men den torra marken där var ofruktbar. En av de rika markägarna i byn Vilaflor, som ligger på 1.400 meters höjd över havet, fick tillstånd år 1914 att kanalisera vatten ner till sin mark vid kusten och tomat- och bananodlingarna tog fart. Man ansåg då att exporten av tomat och banan var framtidens melodi. Men det skulle visa sig att några svenskar bosatta i Los Cristianos vände byns utveckling i en helt annan riktning.

Handikappvänlig turistort

År 1956 anlände till Los Cristianos en svensk veterinär från Karlshamn, Bengt Rylander, don Benito för ortsborna, som led av multipel skleros, en sjukdom som angriper centrala nervsystemet. Han mådde så mycket bättre i det varma soliga klimatet att han lockade några vänner med olika fysiska handikapp att förena sig med honom. Språksvårigheterna, de primitiva bostäderna och ortsbornas analfabetism var inga hinder för ett vänligt umgänge mellan de två så vitt skilda kulturerna och de gästfria och hjälpsamma ortsborna gjorde sitt bästa för att tillfredsställa de exotiska gästernas önskemål och behov. Don Benito och hans vänner tiggde till sig pengar och lät bygga ett hus för patienter med fysiska handikapp, Casa Sueca, idag Svenska Kyrkan, och efter att allt fler handikappade ville kurera sig i Los Cristianos lyckades man, med ekonomiskt bistånd från Sverige, köpa ett markområde där rehabiliteringskliniken Vintersol invigdes år 1965. Pionjären Bengt Rylander avled i Los Cristianos året innan. Svenskarnas satsning gjorde att en av de centralaste gatorna i Los Cristianos döptes till Avenida de Suecia, Sveriges gata, och utvecklades till en stad som har premierats för sin handikappvänlighet. 1996 grundades den mycket aktiva Skandinaviska Klubben i Los Cristianos som har sin verksamhet under vintersäsongen.

Turismen i Los Cristianos tog ordentlig fart på 1970-talet. Bygget av sydsidans åttio kilometer långa motorväg längs kusten från huvudstaden Santa Cruz till kommunen Adeje inleddes 1971 och blev färdigt 1978. Samma år invigdes sydsidans flygplats, Reina Sofía, av Spaniens drottning Sofía. Flygplatsen ligger på femton kilometers avstånd från Los Cristianos. De flesta flygen mellan öarna sker från norra sidans flygplats Los Rodeos, medan majoriteten av de internationella flygen sker från Reina Sofía.

Ett år innan svenskarnas ankomst, 1955, hade engelske universitetslektorn Kenneth Moore besökt Los Cristianos, som han av okänd anledning kallar Los Santos. I en bok om lantlivets utveckling i Spanien ger han en målande beskrivning av byn: "Det året var Los Santos en isolerad by med 1.200 invånare. På grund av den torra marken fanns inga kreatur, de enda husdjuren var 12 getter och mellan 75 och 100 hönor. De två huvudsakliga aktiviteterna var jordbruk och fiske. Ingenting blommar här, varken vilda eller odlade växter, och husen är byggda av vulkanisk aska och målade trädörrar som förr stängde till grottorna. Invånarnas föda bestod av soppa med gofio (rostat, stenmalet majs- eller vetemjöl), färska grönsaker och bananer. Ibland fisk som någon av de tjugo yrkesfiskarna dragit upp, men sällan kött av något slag. Kommunikationerna med norrsidan var sällsynta och de som vågade företa den tre dygn långa färden på stigar 500 meter över havet återvände med historier om varma och svåra dagar och nätter fulla av häxor och onda andar. Lastbilarna som fraktade tomater var den enda regelbundna förbindelsen med den yttre världen. I byn fanns inga restauranger, ingen köttaffär och inget apotek. Där fanns heller ingen elektricitet och hemmen lystes upp av fotogenlampor."

”En bukt i Arona med tre hus...”

Los Cristianos har vuxit upp runt en bukt med ljus sand och ligger inbäddad mellan bergen Montaña Guaza och det mindre Montaña Chayofita, båda guanchenamn. Nästan allt liv kretsar kring havet som är Los Cristianos själ och i bukten och vid kajen har i flera årtionden legat små och mellanstora fiskebåtar och fritidsbåtar som har gett området sin speciella charm. Av sanitära skäl har de flesta av båtarna i bukten flyttats bort. På andra sidan hamnen ligger den nyare badstranden Las Vistas som byggdes upp i början av 1990-talet av ljus sand som sögs upp från sandbankarna på havsbotten utanför ön och som idag är en av Teneriffas populäraste stränder.

Namnet Los Cristianos, de kristna, gavs på 1500-talet åt invånare på sydsidan för att skilja de kristna från muslimer, judar och ateister. Under de första fyrahundra åren efter erövringen 1496 hade Teneriffas sydkust nästan inga invånare, för muslimska, franska, engelska och holländska pirater tog sig i land och plundrade och satte skräck i folket fram till början av 1800-talet. Marken var torr och karg. År 1860 fick Los Cristianos sina första fasta invånare och byn beskrevs som en ”bukt i Arona med tre envåningshus, ett tvåvåningshus och en hydda”. Stranden som idag heter Las Vistas kallades av tidigare generationer ”Los Moritos”, de små morerna, efter att en grupp på fyrtio araber hade landstigit men jagats bort i vild flykt av vakter i byn.

Den naturliga bukten i Los Cristianos har genom tiderna varit en viktig handelsplats och spelade under andra världskriget en stor roll i Teneriffas försvar gentemot de allierade och mot Nazityskland som båda var intresserade av att utnyttja den strategiskt placerade arkipelagen. 1906 byggdes en liten kaj på östra sidan av bukten för fiskeskutorna och fraktfartygen. Rester av kajen finns ännu kvar. Samma år som den spanska kvinnan fick rösträtt, 1934, byggdes den första kajen på västra sidan av bukten och hela hamnområdet byggdes om och utökades 1975. Den första regelbundna båtlinjen infördes 1974 och gick mellan Los Cristianos och San Sebastián på La Gomera. Hamnen i Los Cristianos är idag Spaniens största i fråga om passagerarantal tack vare sina förbindelser med La Gomera, La Palma och El Hierro.

Ett separat kapitel i Los Cristianos historia utgör åren mellan 2005 och 2009 då emigranter från Västafrikas fattiga länder anlände i små, färggranna fiskebåtar, ”cayucos”, till bredden fyllda av uttorkade och hungriga afrikaner som hoppades på arbete och ett bättre liv i Europa. Många avled under den riskfyllda färden över öppet hav. Under 2006 kom nästan 32.000 afrikaner till Kanarieöarna, över 17.000 av dem till Los Cristianos, och dramatiska bilder visades i tidningar och på teve över hela världen. Ett stort uppbåd av läkare, vårdpersonal och volontärer, i första hand från Röda Korset, arbetade dag efter dag i hamnen med att hjälpa de utsatta. Åren därpå minskade antalet successivt för att nästan helt avta efter 2009.

Från grottor till luxuösa hotell

Enligt dokument i kommunstyret hade Los Cristianos 29 hus och en bebodd grotta år 1888 och 1945 var invånarantalet 815. Man fiskade från stranden, från små roddbåtar eller segelbåtar fram till femtiotalet då motorerna kom in i bilden. Invånarna bodde i enkla boningar, fick sitt dricksvatten från brunnar och tvättade sina kläder och linnevaror i vattengölar som formades i ravinen Achacay. Grottorna som grävdes ut i berget Chayofita användes som bostäder av de fattigaste och så sent som på 1960-talet bodde fortfarande familjer i grottor som hade ärvts av förfäderna. I dem bodde också ogifta gravida kvinnor som hade blivit bortstötta av sina föräldrar för att inte smutsa ner familjernas rykte. En lyxig villa byggdes på 1930-talet intill stranden i Los Cristianos av en engelsman och huset som står kvar än idag kallas fortfarande ”engelsmannens villa” av ortsborna.

Kommunen glömmer inte den lilla fiskebyns ursprung och både i radio och teve sänds program där de djupt respekterade äldsta i kommunen med stor värdighet och en viss nostalgi i rösten minns hur livet var förr. Männen i familjen fiskade och fiskarhustrurna preparerade och avyttrade fångsten. Fisken såldes eller byttes till andra produkter som potatis eller kål. För det mesta vandrade kvinnorna till fots, ofta barfota, till byar i mellanregionerna. ”Sardinas frescas...”, färska sardiner, ekade ropen mellan husen. Fisken såldes färsk eller saltad och soltorkad. Saltet man använde var havssalt som man fick från naturliga saltfält. I Los Cristianos fanns en sten nedanför ”engelsmannens villa” där man skrapade upp salt ända fram till 40-talet. Korgarna med fisk som kvinnorna bar på huvudet kunde väga upp till femtio kilo och arbetsdagarna blev långa och tunga. Efter att ha avyttrat fisken på morgonen fortsatte kvinnorna ofta att jobba på tomatodlingarna i Chayofa, några kilometer upp i bergen från Los Cristianos, där en stor tomatpaketering låg. Det föll också på kvinnornas lott att fånga skaldjur på stränderna  vid lågvatten och att sy segel till båtarna. Trots sin nuvarande internationella atmosfär och sina moderniteter finns en hel del kvar av den idylliska lilla fiskebyn från förr.

Religionen är viktig för ortsborna. Det första katolska kapellet i Los Cristianos, som blev färdigt 1924, tillägnades jungfrun ”nuestra señora del Carmen”, sjömännens beskyddarinna. Kapellet revs 1987 och en kyrka, som invigdes 1990, byggdes på samma plats. Varje år den första söndagen i september bärs jungfrufiguren i procession ner till stranden och lyfts ombord på en grant prydd fiskeskuta medan folkloregrupper spelar och sjunger. Efter en liten sväng ut till havs, åtföljd av mindre utsmyckade båtar, återvänder hon till sitt tempel och invånarna får njuta av ett praktfullt fyrverkeri. Los Cristianos bjuder också varje år på en mycket uppskattad karneval som följer efter huvudkarnevalen i Santa Cruz de Tenerife.

Los Cristianos är idag en ort som sjuder av liv, på gatorna myllrar turister av olika nationaliteter, i de talrika restaurangerna och barerna säljs internationella rätter och drycker vid sidan av lokala läckerheter. Båtarna i hamnen kommer och går medan solbrända turister flanerar längs den fina strandpromenaden. Turerna med fritidsbåtar till Los Gigantes och Mascadalen eller för att se valar och delfiner, djuphavsfiske och dykning är populära attraktioner och i närheten av Los Cristianos ligger golfbanor och temaparker som Aquapark, Siam Park och Jungle Park. Hösten 2012 inleddes de första lyxkryssningsrutterna till Los Cristianos. Fartygen ankrar ute på redden och passagerarna förs i land med små båtar eftersom kajen inte är byggd för stora fartyg.

Omkring 20.000 fasta invånare bor idag i Los Cristianos, men orten besöks av hundratusentals turister varje år. Puerto de la Cruz var Teneriffas första och största turisort. Där inleddes massturismen på 1960-talet, då Los Cristianos ännu var en helt okänd by. En liten engelsk turistguide om Teneriffa från 1971 träffade mitt i prick med orden: ”Los Cristianos, med sin moderna stadsplanering, sina hotell, planteringar, simbassänger och kafeterior, är en plats där det byggs kontinuerligt; det ser verkligen ut som om Los Cristianos skulle kunna bli ännu ett ’Puerto de la Cruz’ i en nära framtid.”

Helena Somervalli, januari 2013