Utbrytarkungen

Ludde ”Houdini” var liten, svart, med glittrande pepparögon och en kort svans där långa vita hårstrån på ändan roterade som en propeller då han var glad. Han tillhörde rasen ”kanarisk cocktail”. Vi hittade honom hos en veterinär i Los Cristianos, där han hade lämnats till adoption och, eftersom vi i ett svagt ögonblick hade lovat den då nioårige sonen hund, så dröjde det inte mera än någon minut innan den lilla lurviga fick en famn att vila i. Då sonen en vecka senare återvände till skollivet i Sverige föll stora och tunga tårar av saknad inför avskedet från Ludde. Vi trodde först att den knappt ettåriga valpen inte kunde skälla, men så fick han en dag syn på sig själv i en spegel. Han skällde ilsket och blev förvånad över oljudet som kom från hans egen strupe. Han dyrkade oss, välgörarna, men då en viss typ av honhundsdoft nådde hans nos fanns det ingenting i världen som hindrade honom från att ta sig förbi existerande hinder. Det lilla radhusets lilla trädgård var omgiven av stängsel, men det gick bra att gräva sig ut. Vi byggde en mur i stället, men den var inte hög nog, så han tog efter katterna som strök omkring och hoppade vigt upp på muren och ner på andra sidan. Vi höjde muren. Då hittade han en väg till grannens trädgård via några blomlådor. Han överlistade oss ständigt och ibland kom han hem självmant, andra gånger hittade vi honom efter intensivt letande. En gång hojtade jag andfådd och lättad åt en dam som jag såg på avstånd lyfta upp en liten svart hund i sin famn: "Det är min hund!" Det var inte alls min hund, det var i allra högsta grad damens egen lilla svarta hund. Den gången kom Ludde lite senare lugnt svansande hem. Han fick så småningom en lite större ”bror” som adopterade oss, också en ”kanarisk cocktail”, som döptes till Gurra Stålsvans af Silverpäls von Fladderöra. Den adliga titeln hänvisar till hans mycket speciella utseende.

En sommar tog vi med oss hundarna till Finland. De flög i var sin bur av trä med lufthål i sidorna. De älskade den grönskande naturen, men efter två veckor var det dags att återvända till Teneriffa. Gurra lade sig lugnt ner i sin bur, men Ludde, utbrytarkungen, gillade inte att vara instängd, så han förde lite oväsen. I terminalen på Teneriffa stod vi vid bandet och väntade på vårt bagage då vi hörde från högtalarna: ”Vi ber passagerarna från Finland med två hundar vänligen ta kontakt med informationen”. Med hjärtat i halsgropen gjorde vi det och fick veta att en av våra hundar befann sig utanför sin bur och lät sig inte fångas frivilligt av främmande händer. Jag ledsagades ner till planet och då jag gick upp för rampen till lastrummet för husdjur hörde Ludde min röst och flög i min famn. Till och med de vanligtvis så bistra agenterna från Guardia Civil log brett då vi passerade dem. En stund senare rullades Gurra lugnt in till terminalen i sin bur och ovanpå den stod Luddes bur. Den hade ett hål i sidan precis så stort att Ludde kunde krypa igenom. Han hade ätit sig ut. Ludde fick ett gott liv, men hans drifter försämrade hans hälsa. Under en av sina eskapader som tvååring blev han påkörd av en bil och haltade hem. Röntgenbilderna visade att vänstra baktassen hade fått sex frakturer som gjorde att benet aldrig blev riktigt bra. Han fick också epilepsi av smällen, som dock försvann med åren. I juli 2005, då han var elva år, orkade hans hjärta inte längre och vi ringde djurkliniken. Han dog i sonens armar på exakt samma plats hos veterinären, där han elva år tidigare hade hämtats upp. Veterinärens spruta behövdes inte. Två år senare kom lilla vita yrvädret Topsy in i våra liv. Men det är en annan historia!

Medan jag skriver detta ligger Gurra bakom mej på mattan och snarkar sött. Han är nu snart 18 år gammal och vi hoppas han vill stanna hos oss ännu en tid innan han ger sig av på sin sista resa till Luddes himmel. Han är nästan blind och döv, men äter och dricker bra och gör sina bestyr utan problem, även om han trasslar in sig i de torra snåren på Teneriffas sydsida. Han är lika kärvänlig och trogen som han alltid har varit. Han är helt enkelt den lojalaste och finaste vän man kan önska sig.