LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 16

EN OCEAN AV AVLIDNA

En svag bris sveper över Maspalomas dyner på Gran Canarias södra sida. Mängder av turister, de absolut flesta från Norden och Tyskland, men också från spanska fastlandet, gottar sig under en otrolig decembersol. I deras hemländer kan man inte ens ta av sig mössan, halsduken och handskarna och här rör de sig obekymrat iklädda endast bikini och baddräkter. Vi befinner oss i turismens Mecka, i centrum av den kanariska arkipelagens huvudsakliga ekonomiska motor, i en arkipelag som välkomnar tio till tilv miljoner besökare varje år.

      Plötsligt får en av Röda Korsets livräddare från sitt utsiktstorn syn på en båt långt borta som närmar sig kusten. Den ser inte ut att vara någon av fritidsbåtarna med turister eller någon fiskebåt. Vad kan det vara, undrar killen. Han tittar och tittar i kikaren  och upptäcker att det är en cayuco. Tiotals personer ombord. Han larmar omedelbart hjälpstationen och en livräddningsbåt åker iväg. Några minuter senare närmar sig Röda Korsets volontärer cayucon och försöker förtvivlat med gester visa att de ska stänga av motorn.

      Men afrikanerna bryr sig inte om uppmaningen utan fortsätter. En stund senare kolliderar cayucon med klipporna på stranden Meloneras, vid foten av Maspalomas fyr, en av Gran Canarias arkitektoniska emblem. Hundratals turister samlas på standpromenaden med sina internationella restauranger och affärer med märkesvaror och tittar förvånade på ett spektakel som deras resebyråer inte har förberett dem för.

      Sextiotvå unga afrikaner tar sig ur båten och plaskande kliver de på stenarna under vattnet och stödjande på varandra för att inte falla och kommer till slut upp på fast land. De är uttröttade men i säkerhet. Äntligen kommer Europa att ta emot dem med öppna armar. Inför deras ögon reser sig Gran Hotel Costa Meloneras, Gran Hotel Villa del Conde, H10 Playa Meloneras och Riu Palace Meloneras, bland andra. De är symboler för de nya lyxbyggnationerna som fyller upp Gran Canarias sydsida, en sektor för framtiden.

      Personal från Röda Korset, kanariska akutservicen, San Bartolomé de Tirajanas lokalpolis och nationalpolisen börjar arbeta. De griper de nyanlända, samlar ihop dem på strandpromenaden iklädda sina våta kläder och, efter att ha gett dem någonting varmt att dricka, förs de till polisens högkvarter för att identifieras. En av afrikanerna har hypotermi och två andra har problem med ögonen efter att ha suttit i många dagar utsatta för saltstänket från båten. Turisterna tar foton med sina små digitala kameror och mobiltelefoner. Förutom solen, stranden, de skrynkliga kanariska potatisarna med mojo och de nattliga festerna tar de med sig hem till München, Madrid eller Stockholm ett annorlunda minne.

      Den här händelsen, som ägde rum i slutet av 2006, skulle kunna vara bara en anekdot, ett undantag, någonting sympatiskt och kul att berätta för vännerna där hemma. Men så var det inte. De hundratals turisterna, som med sina ögon och sina kameror fångade ankomsten av en cayuco till Kanarieöarna, såg inte någonting märkligt och ovanligt, utan en vardaglig och allt omärkligare (eller nertystade) händelse som hade försiggått på Kanarieöarna sedan 1994 och som på grund av upprepningen inte längre ens var någon nyhet. Efter omkring trettio dygn utvisades dessa stackars besökare, som trasade sönder lugnet en varm decembermorgon, till Senegal och Mali utan vidare åthävor.

      Det här har varit det vardagliga, en händelse som har upprepats vecka efter vecka på öar som, efter att den första lilla båten med två ombordvarande anlände till Fuerteventura i augusti 1994, har tagit emot hundratusen immigranter, en siffra som ligger långt ifrån den fasansfulla bilden som vissa försöker presentera, men, utan tvivel, tillräckligt många för att begripa att Kanarieöarna idag är en trasig gräns i södra Europa, en port som är halvöppen för en hel generation unga afrikaner och ett förlovat land vars eko ljuder i vår planets fattigaste och mest förtvivlade kontinent. Under dessa femton år har migrationsströmmarna ändrats, minskat och ökat, efter de olika åtgärderna som har applicerats på vardera sidan av oceanen, men migrationen har funnits kvar, mer eller mindre konstant, i sin strävan att nå det Förlovade Landet.

      De sextiotvå killarna från cayucon som strandade intill Maspalomas i slutet av december 2006 kunde ändå, trots tragedin att skickas tillbaka efter att ha betalat med pengar som hade sparats under en lång period, glädja sig åt en sak. De omkom inte. För det mest dramatiska och kanske det mest dolda (kanske avsiktligt) inom immigrationen till Kanarieöarna till havs är ändå att tusentals killar har dött utan att ens lämna efter sig ett spår på den här sidan jorden, som till exempel de hundrasextio unga killarna från Kolda.

      De är döda utan namn, de som den spanska statistiken i bästa fall kallar ”försvunna”, för det händer att man inte ens har vetskap om att en båt har sjunkit och alla ombordvarande förvandlas från det ögonblicket till absolut ingenting. Det är bara i de små byarna i Afrika där minnet lever kvar av killen som gav sig av för att hitta lyckan, men som man aldrig mera hörde av; det är där som en mor och en familj gråter över förlusten av en av de sina, där man lever mitt i det förfärligaste immigrationsdramat.

      De hundrasextio Kolda-killarnas förlisning har varit det allvarligaste tills nu i fråga om antal omkomna inom immigrationen till Spanien, men inte den enda. Från att en patera krossades mot klipporna  på Fuerteventuras sydsida i slutet av juli 1999, har tio år fulla av olyckor till havs gått. Antalet döda under den sista etappen från Afrika till Europa kommer alltid att vara ett frågetecken, för många kroppar slängdes överbord eller så sjönk båten utan att någon visste om det.

      Beträffande siffrorna existerar motstridiga versioner. En del sociala organisationer, som CEAR eller Röda Halvmånen i Mauretanien, har beräknat att mellan sju- och tiotusen illegala immigranter kan ha omkommit under de senaste åren i sina försök att ta sig till Spanien via Kanarieöarna. På samma sätt har andra sociala organisationer beräknat att artontusen immigranter har dött antingen på Kanarieöarna eller sydsidan av fastlandet sedan den första kroppen hittades år 1988 på stranden Los Lances i Cádiz.

      Tvärt emot de här beräkningarna publicerade den spanska staten i slutet av 2008 en statistik som, om det inte handlade om ett enormt stort drama de hänvisar till, skulle framkalla skratt. Enligt administrationen dog 39 immigranter år 2007 i kanariska vatten, medan antalet var 45 år 2008. Dessa siffror gäller endast de avlidna vilkas kroppar har hittats och tar inte hänsyn till de som för alltid har försvunnit i havet, inte ens då olyckan sker inför ögonen på räddningstjänsten eller Guardia Civil.

      Även då det handlar om uppskattning är det möjligt att beräkna det ungefärliga antalet döda och försvunna, som bevisligen har omkommit, mycket mera exakt än den kalla officiella statistiken som endast tar i beaktande de kroppar som har hittats på spansk mark och mycket mera anpassad till verkligheten än de alarmerande kalkylerna som en del sociala organisationer kommer med. Inte så mycket och inte så lite, som talesättet säger.

      För att göra beräkningen har jag kollat två viktiga källor. Först och främst kommunikationsmedierna, både i Spanien och i avgångs- eller genomfartsländerna, som informerar realistiskt, ofta mera så än de officiella uppgifterna från regeringarna. För det andra har den italienska journalisten Gabriele del Grande sammanfattat antalet omkomna personer som har försökt ta sig till Europa vid alla gränser, och Föreningen för Mänskliga Rättigheters arbete i Andalucía (Apdha) som sedan några år tillbaka utför detta arbete i Spanien och som också har fått sina uppgifter från kommunikatinsmedierna och egna källor, som till och med har befunnit sig i migranternas genomfartsländer.

      Även om Del Grande själv medger att det är omöjligt att någonsin få veta det verkliga antalet omkomna, kommenterar hon att man under de senaste 20 åren känner till åtminstone 12.572 omkomna under sina försök att illegalt nå Europa, vilket inkluderar kontinentens alla gränser.

      Genom att korsa alla dessa källors uppgifter och noggrant gå igenom kommunikationsmedierna kommer man till slutsatsen att det finns bevis på att åtminstone omkring 2.600 personer har omkommit under färderna till Kanarieöarna och vidare till Europa, det vill säga, både på den afrikanska kusten vid Atlanten (Marocko, Mauretanien, Senegal och Gambia) och ute till havs under resan eller efter att ha anlänt till Kanarieöarna på grund av de svåra omständigheterna under resan. Men, de kan i själva verket vara många fler.

      Tillsammans med den så kallade sicilianska kanalen mellan Libyen och Tunisien å ena sidan och Malta och de italienska öarna Lampedusa och Pantelaria å andra sidan, där man vet att omkring 3.000 personer har omkommit under de senaste 24 åren, har Kanarieöarna under de senaste tio åren blivit den stora allmänna massgraven för immigranter på väg till Europa.

      Vår kontinent är inte den enda platsen i världen dit de förtvivlade på Jorden försöker ta sig. En annan ”het gräns” för den illegala immigrationen är den som skiljer USA från Mexiko, där världes mest inflytelserika nation har byggt ett komplicerat system med murer, stängsel och värmedetektorer för att förhindra invandring. Historien om ”espaldas mojadas” är välkänd, personer från hela Latinamerika som bedrar hindren och korsar en ogästvänlig ödemark varifrån de alltför ofta inte kommer levande ur.

      Om vi jämför migrationstrycket och antalet döda immigranter med den kanariska verkligheten, där ofta även de värsta förlisningarna går obemärkta, vilket skedde med Koldas unga män, blir vi förvånade. Enligt hjälporganisationerna som jobbar med invandrare i Rio Bravo, har omkring fyra tusen personer omkommit där under de senaste tolv åren, alltså lite mer än trehundra om året. Under tiden har inte mindre än ettusenåttahundra omkommit i den kanariska arkipelagen bara under de tre senaste åren, i snitt över sexhundra på ett år.

      De här uppgifterna ger vid handen att de ”Lyckliga Öarna” och de västafrikanska länderna varifrån immigranternas båtar avgår är idag en av de heta migrationspunkterna i hela världen, en sann dödsgräns där tusentals dör. Detta faktum har stärkts sedan den första ”pateran”, liten fiskebåt, avgick från Tarfaya till Fuerteventura år 1994, men det har varit ankomsten av ”cayucos”, större fiskebåtar, som från 2005 har gjort den här lilla arkipelagen i Atlanten och dess omgivningar till en massgrav i havet, en undervattensgravgård fylld av anonyma öden.

Här följer en liten sammanfattning år för år av de mest kända olyckorna:

1999: Den första förlisninen i kanariska vatten skedde på morgonen den 24 juli 1999. En ”patera” med 21 personer ombord var på väg till Fuerteventura utan problem. Redan i fem års tid hade den här typen av båtar anlänt utan olyckor. Men skepparen lade inte märke till klipporna under vattenytan och krockade med dem. Immigranterna föll i havet. Tolv lyckas ta sig simmande till stranden, men nio drunknade. Sju av kropparna flyter till stranden och en kropp upptäcks av Guardia Civil. Den nionde kroppen hittades aldrig. Två av kropparna är bröderna Ellab och Bouroch Rachid från Guelmim i södra Marocko. Bouroch var endast 15 år gammal. Resten av de omkomna kom från samma ort, de var släktingar och vänner. Samma år, 1999, sker två olyckor till, i det här fallet vid den västafrikanska kusten, med ett resultat av 36 omkomna.

2000: Fram till januari år 2000 var alla båtar som kom till Kanarieöarna fyllda av marockaner och saharawier som flydde från förtryck i den förra spanska kolonin eller utan framtidsutsikter i Marocko. Men från och med detta datum skulle majoriteten av immigranterna vara svarta, från länder som Nigeria, Ghana, Elfenbenskusten eller Mali. 15 april drunknade tre nigerianska kvinnor utanför Lanzarotes kust, efter att skepparen tvingade dem att hoppa i vattnet. Två av dem var Joy Yyamu och Lilian Imatikza som var gravid i fjärde månaden. Andra olyckor det året höjde siffran döda till 29 personer.

2001: Natten den 30 maj närmar sig Guardia Civils patrullbåt baserad på Fuerteventura en patera som befann sig en och en halv sjömil från fyren La Entallada och var på väg till ön med 22 personer ombord. Under räddningsoperationen reste sig immigranterna upp, båten gungade till och alla föll över bord. Agenterna lyckades rädda sju personer, men de övriga femton sjönk till botten.

      Tre månader senare, 23 augusti, var en patera med 17 svarta immigranter ombord på väg till ön Lobos mellan Fuerteventura och Lanzarote. Strax innan de var framme tvingade skepparen dem att hoppa i havet. Nio drunknar och åtta lyckas ta sig till kusten. År 2001 omkom 33 personer på väg till Kanarieöarna.

 

2002: Natten till 23 april kolliderade en båt med 19 personer med klipporna utanför Lanzarote. Dimman gjorde att skepparen inte såg klipporna. 12 personer dog och sju som lyckades ta sig till stranden överlevde. Samma år kapsejsade en annan båt utanför Lanzarote, i detta fall uanför La Mareta som är den kungliga familjens sommarställe, och antalet omkomna immigranter på Kanarieöarna steg till 21 personer.

2003: Sju förlisningar med dödlig utgång skakade Fuerteventura detta år, vilket gjorde att antalet omkomna steg till 95. Först dög 15 immigranter i januari, men den värsta månaden var juni då en båt kapsejsade nästan varje vecka. Paradoxalt nog skedde de flesta drunkningarna ute till havs då afrikanerna höll på att räddas av Guardia Civils agenter, vilket gjorde att en undersökning inleddes om orsakerna till olyckorna.

      Det huvudsakliga problemet var att immigranterna togs ombord på patrullfartygen, som inte var konstruerade för räddning av personer, från de låga fiskebåtarna, som dessutom var ranka och då immigranterna nervösa stod upp då patrullbåten närmade sig kapsejasade båtarna.

      Sålunda omkom många immigranter inför ögonen på agenterna medan dessa kastade flytvästar och flottörer i vattnet. Förtvivlan, kylan, stelheten, mörkret och förvirringen om natten hjälpte inte räddningsaktionerna. Några liv hade kunnat räddas om man från första början hade skickat ut fartyg som lämpade sig för att närma sig fiskebåtarna i stället för Guardia Civils patrullbåtar. Avsaknaden av humanitärt tänkande gjorde att tioitals liv gick förlorade.

 

2004: ”Pateras” anlände lastade med allt flera personer och antalet olyckor sköt i höjden under 2004, då inte mindre än 230 personer som försökte ta sig till Kanarieöarna omkom. Majoriteten körde på klippor eller omkom under Guardia Civils räddningsaktioner. Augusti var en speciellt tragisk månad. Den värsta olyckan skedde den 13:e, då 33 immigranter drunknade efter att båten hade kapsejsat under räddningsaktionen. Endast tre dagar senare sjönk en båt utanför Sahara och de 34 ombordvarande omkom.

      Tragedin som gjorde störst intryck på allmänheten var då man upptäckte en båt som drev vind för våg med 47 personer ombord. Av dem var tretton redan döda och fyra i mycket dåligt skick efter att ha drivit i tre dygn utan mat eller vatten. Synen, enligt agenterna, var fasansfull.

 

2005: Under 2005 sjönk antalet immigranter till Kanarieöarna från den afrikanska kontinenten till hälften på grund av att Marocko inledde en intensiv bevakning av sin kust och Västra Saharas kust. Trots detta steg antalet döda till 243 personer, vilket berodde på det stora antalet olyckor utanför de afrikanska stränderna och införandet av ”cayucos” som kunde ta många fler personer ombord och som, därför, innebar att flera personer omkom vid olyckor.

      Den värsta dagen var 11 mars, då tre båtar som hade avgått tillsammans från El Aaiun kapsejsade i oväder. Den här dagen omkom omkring 65 personer, enligt de överlevande, men officiellt plockades trettio kroppar ur havet. Yrkesfiskarna i området försäkrade att de hade upptäckt flera kroppar som inte inkluderades i den marockanska statistiken, eftersom regeringen ville tysta ner händelsen.

      19 december lyckades räddningstjänsten i Nouadhibou i norra Mauretanien plocka upp 14 personer från havet då deras cayuco på väg till Kanarieöarna kapsejsade. Afrikanerna berättade för sina räddare att totalt hade 44 personer befunnit sig ombord på båten, vilket innebär att trettio personer omkom under den första cayuco-olyckan man fick vetskap om.

 

2006: Under 2006 anlände omkring 32.000 invandrare till Kanarieöarna i pateras och cayucos, en siffra som översteg alla tillgängliga resurser och tog myndigheterna med överraskning. Men den höga siffran innebär också ett större antal omkomna, omkring 930 döda har dokumenterats. Majoriteten dog i afrikanska vatten, framför allt utanför Mauretanien, men cayucos kom också fram med döda afrikaner ombord som hade omkommit på grund av nerkylning eller uttorkning. Mars månad var speciellt dramatisk. Åtminstone 200 immigranter, många från Senegal, omkom efter att ha avgått från kusten vid Nouadhibou i flera cayucos, mitt under den första rikliga ankomsten till Kanarieöarna av immigranter det året. Händelserna fick till stånd att den mauretanska Röda Halvmånen uppmärksammade situationen och att Spaniens regering skickade två statssekreterare till Mauretanien för att försöka bromsa det växande antalet avgående cayucos.

      Båtarna avgick oavbrutet från Senegals och Mauretaniens kuster, men i maj ägde en upptäckt rum som fick håret att resa sig. Utanför Barbados, på andra sidan Atlanten, upptäcktes en jakt med elva kroppar som hade mumifierats av att ha utsatts under en lång tid för salt och sol. Båten hade avgått från Kap Verde och drev vind för våg efter ett haveri. Men det fanns tecken på att båten hade bogserats av ett större fartyg som sedermera lämnade 47 personer åt sitt öde mitt på det oändliga havet, detta med medverkan av den samvetslösa som sålde dem den gamla jakten. En kriminell handling.

 

2007: Efter sommaren 2006 inleddes bevakning av afrikanska kuster och afrikanska poliser deltog i arbetet, vilket gjorde det mera komplicerat att emigrera till havs och från nästan 32.000 immigranter år 2006 sjönk antalet till lite över 12.000 år 2007. Å ena sidan är det bevisat att spanska patrullbåtar och båtar från italienska armadan i senegalesiska och mauretanska vatten har räddat liv, så är det å andra sidan så att skepparna i cayucos-båtarna gör allt för att undvika bevakningen och beger sig längre ut till havs, runt det bevakade området, och följer ensammare och följaktligen farligare rutter, vilket ökar antalet omkomna och framför allt försvunna.

      I det här avseendet var 2007 ett tragiskt år, liksom året innan. Under rutten till Kanarieöarna vet man att 725 personer har omkommit, många i afrikanska vatten. 19 juli, omkring 90 sjömil från Kanarieöarna, skedde den värsta olyckan som man känner till då en cayuco havererade under räddningsaktionen som Salvamento Marítimos Conde de Gondomar genomförde. Enligt några av de överlevande brast cayucon, som hade drivit utan bränsle, itu då den oavsiktligt kolliderade med räddningsfartyget. Immigranterna föll överbord och 88 av de 136 ombordvarande omkom.

      Natten mellan 6 och 7 september närmade sig en patera tyst stranden Risco Verde på Gran Canarias sydöstra sida. Då båten var knappt tjugo meter från stranden reste sig immigranterna upp i båten och i samma ögonblick välte den då den kolliderade med en klippa under vattenytan och alla ombordvarande, trötta och stela, sjönk som stenar till botten. Tio dog, de flesta från små byar söder om Marocko.

      I april-maj ägde också haveriet rum där cayucon med omkring 160 ungdomar från Kolda ombord havererade. Ingen överlevde i den hittills värsta olyckan.

 

2008: Under 2008 sjönk antalat omkomna på väg till Kanarieöarna, även om vi borde skämmas över att en enda person dör. Spanska regeringens repatrieringspolitik började ge frukt under 2007 och 2008 och migrationen i den här delen av Europa sjönk. Efter 930 döda år 2006 och 725 år 2007 finns omkring 200 omkomna dokumenterade år 2008.

      Förutom en del haverier utanför den afrikanska kusten med ett högt dödstal gjorde det största intrycket ankomsten av en cayuco med 40 immigranter ombord, men på botten av den vattenfyllda båten låg kropparna av 13 immigranter som inte hade klarat resan, till vilket antal kan läggas en kropp som hittades flera timmar senare. De frivilliga från Röda Korset som deltog i räddningsarbetet minns hur jobbigt det var. Mindre än en månad innan hade en cayuco med tiotals immigranter och fyra omkomna ombord anlänt till La Gomera. Senare dog två av immigranterna på sjukhus. Dessutom hade elva omkomna slängts överbord under resan.

      Under 2008 upprepades ankomsten av en båt som drivit till en ö i Karibien med omkomna ombord på väg till Kanarieöarna. 2006 upptäcktes elva mumifierade kroppar utanför Barbados, den här gången handlade det om kropparna av åtta ungdomar, några var endast skelett, som hittades i en tolv meter lång cayuco några sjömil från ön Antigua. Intill de förruttnade resterna av människor hittades flera mobiltelefoner och ett pass från Mali. I båten hade med all säkerhet åtminstone ett femtiotal killar befunnit sig och resten hade slängts överbord allt eftersom de dog.

2009: Under årets två första månader dog åtminstone 30 immigranter på väg till Kanarieöarna. Det värsta haveriet ägde rum 15 febuari, då en patera kapsejsade endast tjugo meter utanför Lanzarotes kust. 24 personer omkom, bland dem åtminstone femton minderåriga, inklusive en fyraåring, en sjuåring och en trettonåring som var barn till en av kvinnorna ombord.

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18