LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 14

EUROPEISK GRÄNS, AFRIKANSK MARK

Varken de andalusiska eller kanariska kusterna utgör längre Europas gräns, inte heller södra Italien som sticker ut i Medelhavet. För tillfället ligger dessa gränser vid Afrikas stränder. Där, långt ifrån västvärldens besvärade blickar, försöker poliser från Spanien, Italien och Portugal, i nära samarbete med sina kolleger från Marocko, Mauretanien och Senegal, stoppa avgångarna av cayucos och pateras.

      Europas gränsbevakningsbyrå, Frontex, som sommaren 2006 inledde en spridning av fartyg, flygplan och helikoptrar med sina respektive besättningar, kompletterades med donationer av patrullfartyg, fordon och militärplan från olika afrikanska länder så att de skulle kunna ”utföra sitt gränskontrollarbete”, som det kallades i Europa.

      I verkligheten handlar det om att dessa länder tillåter patrullering i vatten som lyder under ländernas jurisdiktion, men, framför allt, att de fungerar som det europeiska fortets vaktare och utför detta smutsiga arbete för att inte de civiliserade länderna i norr ska behöva smutsa ner sina händer i onödan. Tillsammans med repatrieringarna har denna kontroll sett till att ankomsten av immigranter till de spanska kusterna har sjunkit sedan 2006, vilket också förhindrar de ”pinsamma” bilderna av människor som dör vid dörren till våra bekväma hem. Vi kan inte låta detta lura oss. Migrationstrycket är oförändrat; man häktar i själva verket mera folk i Afrika än på den här sidan av gränsen.

      Förutom den mera komplicerade migrationsrutten till havs till Kanarieöarna, vilket ligger bakom många av de senaste årens olyckor och dödsfall, är den allvarligaste aspekten av denna europeiska politik, som Spanien står i spetsen för i Afrika, utan tvekan de ständiga kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna som sker med rättfärdigandet av att man ”styr migrationsströmmarna”.

      31  juli 2007 sköt ett marockanskt gendarmeri mot en grupp på trettiosju svarta immigranter som försökte ge sig av från El Aaiún (Västra Sahara) med en patera till Kanarieöarna. Två unga män dog av skotten och en tredje dog två dagar senare på sjukhus. Handlade det om ett isolerat fall? Det verkar inte vara så. Mellan augusti och oktober 2005 dog åtminstone fjorton immigranter nära Ceutas och Melillas stängsel, många av dem av skott som hade avlossats av marockanska och spanska säkerhetsstyrkor. På nyårsnatten till 2008 sköt flera marockanska poliser mot en grupp på åttio immigranter som försökte ta sig till Melilla, med resultatet att en av dem dog.

      Med sin långa historia av förtryck mot sina egna invånare och användning av våld och tortyr mot saharawierna, tvekar inte den marockanska polisen att lyda order som kommer från Rabat och som i sin tur inte är annat än de instruktioner som kommer från Europa via texten med små bokstäver som finns i de ekonomiska avtalen om god grannsämja som båda parter har undertecknat.

      Men också andra afrikanska poliser har snabbt lärt sig hur långt de kan gå i ”utförandet av sina funktioner”. Jag har med egna ögon sett hur unga immigranter lämnas övergivna mitt i ödemarken, hur de kom till gränskontrollerna uttorkade av hunger och törst och stöttes bort gång på gång, killar som skickades till sina afrikanska länder med lastbilar för djurtransport efter att ha avvisats från Spanien, utslängda var som helst, utan värdighet, utan pengar, utan någonting; jag har sett hur våld och brutalitet har använts, jag har också sett skräcken i offrens ögon.

      Europa bidrar varje år med tiotals miljoner euro till uppehållandet av en polisbarriär som ser till att den förtvivlan de unga afrikanerna känner inför sin misär, den förtvivlan som gör att de vill ge sig av, hålls på avstånd, antingen direkt eller genom samarbetet som har som villkor att de stater som får biståndet accepterar att gå emot sina egna invånares rätt att emigrera. Detta är nyckeln. Ingenting av det som sker på andra sidan denna gräns är av betydelse. Man kan till och med applådera, som utrikesministern (2004-2010), Miguel Ángel Moratinos gjorde då immigranterna utvisades till ödemarken av Marocko efter ”stängselkrisen” år 2005.

      Under 2008 var Nouadhibou cayucosfarkosternas främsta avgångshamn till Kanarieöarna. Denna stad och viktiga hamn, som ligger söder om området som kontrolleras av marockanerna, är den närmaste punkten till Kanarieöarna, omkring åttahundra kilometer, vilket ger större garanti för att en riskfylld expedition ska sluta lyckligt. Tiotusentals afrikaner från nästan alla västafrikanska länder och Guineabukten arbetar dagligen med fiske och andra aktiviteter i den bullersamma staden, före detta Port Etienne under tiden som fransk koloni. De yngsta drömmer om Europa och tar sig dit attraherade av drömmen.

      Det är kanske därför som Nouadhibou har blivit subsahariska Afrikas gränsstad framför andra, platsen där emigranterna från söder flyter samman, men också platsen där de kommer i kontakt med polisbarriären som Europa har krävt och finansierat och som är synlig tack vare spanska Guardia Civils patrullbåt och helikopter och vilkas operativa bas är i hamnen med en verksamhet som sträcker sig långt utanför.

      Ett klart exempel på snedvridningen som den europeiska inblandningen representerar i dessa länder är interneringscentret för immigranter i Nouadhibou. Denna installation, iordningställd av spanska militären och spanska internationella samarbetsbyrån i mars 2006 i kvarlämningarna av en gammal skola, är känd som ”Guantanamito”. Där tillbringar immigranterna, som har kommit främst från Senegal och Mali och stoppats av Mauretanien, mellan två dagar och en vecka i bedrövliga omständigheter, hopklämda och utan några som helst hygieniska eller hälsofaciliteter. Allt detta utan en klar juridisk ram som rättfärdigar anhållandet – en del anklagas för att förbereda sig för att emigrera – och långt ifrån västvärldens ögon.

      Några av Guantanamitos inhysta var passagerare på fartyget Marine I, en skam för den politiska immigrationspolitiken, som trädde in på scenen i januari 2007. Denna flytande skrothög var på väg till Kanarieöarna med trehundrasextionio immigranter ombord då motorerna stannade mitt ute på oceanen. Efter att ett spanskt sjöräddningsfartyg hade kommit till undsättning, utan att närma sig för att undvika risker, inleddes en skamfull förhandling mellan Mauretanien och Spanien för att komma underfund med ”till vem kadavret skulle överlåtas”.

      Trots att det inte fanns entydiga uppgifter om i vilket skick immigranterna ombord på Marine I befann sig dröjde det ända upp till tolv dygn innan människor kunde utbytas mot euros och summan var tillräckligt stor för att riva det sista mauretanska motståndet. Avtalet gick ut på att ta immigranterna, trettiofem afrikaner och resten asiater från Myanmar, Sri Lanka och Indien, i land i Nouadhibou och, då de väl var på landbacken, repatriera dem till sina respektive länder inom en tidsrymd av … fyra timmar!

      Det är uppenbart att det var så gott som omöjligt att genomföra denna makrorepatriering på så kort tid. Afrikanerna transporterades till Kap Verde, ett land som inte hade någonting att göra med ärendet och där de svårligen kunde anhålla om någon typ av fristad eller skydd, någonting som de krävde eftersom de kom från länder i konflikt som Elfenbenskusten eller Sierra Leone. Under tiden fördes de trehundratrettiofyra asiatiska immigranterna till en gammal lagerlokal för fisk i hamnen i Nouadhibou, där de stängdes in i fyra månader.

      Majoriteten kom från Kashmir, en indisk-pakistansk region i konflikt, och de hade kunnat anhålla om politisk asyl i Europa. I Mauretanien utsattes de för förödmjukande behandling och en lång period av juridiskt limbo ända tills majoriteten återvände till sina länder, allt detta med spanskt deltagande, ett land som skryter med att respektera de mänskliga rättigheterna. Jag såg de sista passagerarna från Marine I resa iväg en varm eftermiddag i slutet av juli 2007. Endast några få lyckades ta sig till ett Europa som visade sitt mest obarmhärtiga ansikte under krisen.

      En tid därefter hände någonting i Nouadhibou som också bekvämt tystades ner och som bekräftade den mauretanska polisens förbrytelser som rättfärdigas med kampen mot den illegala immigrationen. Det hände i ett hus där flera subsahariska afrikanska kvinnor bodde. Poliserna bröt sig in en dag utan förvarning med den svaga förklaringen att tjejerna planerade emigrera till Europa.

      Väl inne i hemmet och inför upptäckten av flera kondomer beslutade poliserna häkta kvinnorna och anklaga dem för att ägna sig åt prostitution, en aktivitet som i Mauretanien är förbjuden och straffbar enligt mauretansk lag. Det värsta hände i polishögkvarteret. Tortyr, slag och våldtäkter visade på hur brutalt detta land beter sig mot de svarta invånarna. Kvinnorna sjönk ner i djup depression då de hade frigivits, men man hade gått så långt över gränserna att, då poliserna återvände några dagar senare för att häkta kvinnorna på nytt, så klarade en av dem inte av läget längre, hon stängde in sig i badrummet och drack upp en flaska lut. Chocken bland subsaharierna som bor och arbetar i Nouadhibou var enorm.

      De kvinnliga immigranterna som är på väg till Europa är speciellt känsliga för all slags våld. Sju av tio misshandlas och våldtas och utvisas till ödemarken. Enligt organisationen Women’s Link (en internationell organisation för mänskliga rättigheter som jobbar för jämlikhet i hela världen och speciellt för de kvinnliga immigranterna) blir tre av fyra afrikanska kvinnor havande under resan till Europa och en del av dessa unga kvinnor har fått utstå upp till åtta missfall som resultat av polisernas och militärernas våld i länderna de måste korsa för att komma till kusten, framför allt Marocko och Algeriet.

      Många väljer att göra abort. Men det är klart, de flesta gör det utan någon som helst läkarassistans, vilket har förorsakat svåra problem med hälsan och till och med dödsfall. Women’s Link gjorde en undersökning på hundra kvinnor i Nigeria och Kongo och det sexuella utnyttjandet de utsätts för av säkerhetsagenterna i länderna de korsar är konstant. Om immigranterna är sårbara så är de kvinnliga immigranterna dubbelt sårbara.

      Detta är en del av det som händer i de afrikanska länderna beträffande immigrationen tack vare polisstyrkan som har finansierats med europeiska medel och långt ifrån kontrollerande västerländska ögon. Detta är sättet på vilket vi har beslutat möta migrationsfrågan; dessa är konsekvenserna.

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18