LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 12

FRÅN ZIGUINCHOR TILL ÖN DIOGUÉ

Ziguinchor. Baja Casamances huvudstad och en sann smältdegel för personer från västra Afrikas alla hörn, en samlingspunkt för arbetslystna, sjömän, resenärer och personer från alla tänkbara olika stammar, med olika språk och från olika ursprungsländer som i den här staden med över hundrafemtiotusen invånare möts av en tolerans som saknas i andra områden i Senegal. Ziguinchor, inramad av floden och diola-stammens grönskande mark, alltid öppen för världen utanför, en trivsam stad, men samtidigt en stad som noga slår vakt om en livsstil som oundvikligen håller på att försvinna från Afrikas alla hörn.

År 1645 hade portugiserna installerat sig på strategiska platser längs den afrikanska kusten och letade efter en lämplig plats där de kunde grunda en koloni och därifrån organisera exporten av vax, skinn, elfenben och, framför allt, slavar till den europeiska kontinenten och de nyligen grundade kolonierna i den Nya Världen. Ett fartyg närmar sig på floden. I en bukt på en plats vid det strömmande vattnet och den röda jorden mellan Gambia i norr och Cacheu i söder hittar sjömännen en lugn och fredlig plats som infödingarna kallar izguichor (izguichos land, stammen som bodde där).

      Fredlig, visst, men endast fram till det ögonblicket. Diola-stammen och de närliggande stammarna blev snart slavleverantörer till portugiserna. Det finns en legend om namnet Ziguinchor som sägs komma från det portugisiska uttrycket ”Chegeui e choram” (jag kom och de grät), som hänvisar till misären som invånarna drabbades av efter européernas ankomst.

      Idag har Ziguinchor fått tillbaka något av sitt förlorade lugn. Militärens närvaro och fredsavtalen, instabila men avtal i varje fall, har lyckats hålla gerillan och banditerna borta. Någon enstaka sporadisk våldsam händelse kan störa lugnet på den röda markens gator som pryds av byggnader från kolonialperioden. Fartygen lastade med ris, mango, fisk, trä, torkade frukter eller majs lämnar dagligen hamnen och förser resten av landet. Trafiken är enorm.

      Ungdomarna som kommer till Ziguinchor med Europa i blicken utnyttjar detta kommande och gående för att försvinna i mängden. De kan vara fiskare som söker jobb, studerande som återvänder till Dakar efter att ha besökt hembyarna, medlemmar av någon islamsk grupp som har deltagit i ett möte eller helt enkelt affärsmän som letar nya marknader. Det gör detsamma. Hur som helst, vem bryr sig om deras öde?

      De kom i grupper under dessa aprildagar. Först de som kom norrifrån, som hade lämnat sina hem tidigare och hade omgrupperat sig i Kolda; sedan anslöt sig de som kom från andra närliggande byar, också de som kom från andra sidan av gränsen till Guinea-Bissau. De tog in här och där, i kusiners eller bröders hem eller i byggnader i hamnen som tidigare varit lagerlokaler och nu användes till att primitivt härbärgera de som passerade genom Ziguinchor.

      Ibrahim Kande, Omar Diabouyel Balde och Issaga Dieng som hade kommit från Gadapará, hade väntat i tre dygn i den illaluktande lagerlokalen. Så snart de kom fram till Ziguinchor, i enlighet med vad killen på motorcykeln hade sagt, hade de frågat efter Abdoul. Först verkade det som att ingen kände honom. Då de kom fram till lastkajen närmade de sig en gamling utan tänder som satt på några kaffesäckar och efter de sedvanliga hälsningsfraserna frågade de efter Abdoul.

      -Ursäkta, kan ni möjligtvis säga oss var vi kan hitta Abdoul?

      Gamlingen tittade på dem med halvslutna ögon.

      -Mera Europaresenärer, mumlade han med en röst som killarna nätt och jämnt hörde. –Fråga i baracken där borta. Han pekade på en bod byggd av grön- och gulmålade trälister som syntes bland skjulen i hamnen.

      De tre ungdomarna blev imponerade. ”Han måste vara mycket känd”, tänkte de. De styrde stegen mot boden och där hittade de Abdoul, en kort och kraftig svart man med sympatiskt utseende. De gillade honom från första ögonblicket. Men nu, efter tre dygn började de misstro honom. Abdoul verkade vara mycket upptagen och han hade bett dem vänta i den smutsiga lagerlokalen. Sedan dess hade de inte hört någonting från honom.

      Ljud utifrån hördes, nära dörren. Det lät som låga röster och det verkade vara en stor grupp. Killarna blev rädda och sprang och gömde sig bakom några tomma trälådor. Dörren till lagret öppnades, men de som kom in var inte poliser, utan Mamadou Konte, bröderna Oussmane och Sekou Omar Balde, Ibrahima Mballo, Bouba Kande, Tidiane Balde och Yussuf Diao. Alla sju viskade som om de hade varit rädda att bli upptäckta av någon.

      Deras beteende var normalt. Under de senaste månaderna hade den senegalesiska polisen stoppat flera resor till Europa och hade arresterat och skickat till polishögkvarteret deltagarna i expeditionerna. För senegaleserna och afrikanerna i allmänhet var detta någonting de inte förstod, vana som de var att kunna röra sig utan problem mellan länderna, att deras egen regering skulle fängsla dem utan att de hade begått något brott, endast på grund av att de försökte resa i cayuco till Europa. Därför vidtog de alla möjliga åtgärder för att inte upptäckas.

      Allt hade förändrats i mitten av maj 2006, precis ett år innan killarna från Kolda skulle ge sig av på sitt Äventyr. Spanska Guardia Civils patrullbåt Río Duero anlände då till hamnen i Nouadhibou, vilket var första gången europeiska säkerhetsstyrkor visade sig i afrikanska vatten sedan kolonialtiden. Den här gången var det för att avgångarna av cayucos skulle bromsas. Samtidigt gick Senegal med på att skärpa bevakningen av sina kuster, liksom också Mauretanien, vilket tillät europeiska patrullbåtar och militärfartyg att patrullera i vatten som tillhörde vardera landets rättskipningsområde i avsikt att kontrollera den illegala invandringen, en aldrig förr upplevd inblandning.

      Europaunionens byrå för externa gränser, Frontex, hade inlett Operation HERA, som sedermera har förlängts år efter år, som innebar ankomsten till Dakar av två patrullbåtar och en helikopter från Guardia Civil, samt ett fartyg från Italiens armada som strax efter att operationen hade inletts anvisades de vattenområden som ligger utanför floden Casamance, för dit hade cayucosfarkosterna flyttat inför den ökande närvaron av poliser i städerna i norr som Saint Louis, Dakar eller Mbour.

      Alla killar som drömde om att emigrera till Europa visste om att det senegalesiska gendarmeriet, militärerna och till och med civilklädda spanska agenter försökte infiltrera sig i kvarteren, i hamnarna och i avgångsstäderna för att försöka stoppa cayucosfarkosternas avfärder. Därför var all försiktighet av nöden och man kunde inte lita på någon.

      Då de unga från Gadarapá såg att de inte hade någonting att frukta kom de fram från sina gömställen. De hälsade likgiltigt på varandra och förblev sittande på golvet med ryggen mot väggen. De tittade på varandra och lät tiden gå. På natten hade antalet stigit till minst trettiofem. De kom två och två, fem och fem, i grupper eller ensamma. Nästa dag anlände Abdoul och gav dem de sista instruktionerna. De skulle bege sig till Elinkine och därifrån åka i en liten båt till ön Diogué, där Sankoune, fiskaren och resans organisatör, väntade på dem.

      Morgonen innan avfärden gick Omar Diabouyel Balde till en telefonhytt i centrum av staden och ringde ett sista samtal till sin bror Suleimán Diao som bodde i Spanien. ”Jag reser i natt”, sade han. ”Det finns ingen återvändo”. I andra ändan skrek Suleimán åt honom att inte göra det, det var galenskap, han skulle återvända till Kolda till föräldrarna. Men Omar lyssnade inte längre på de orden, samtalet hade brutits.

      Avståndet från Ziguinchor till Elinkine var femtio kilometer och resan gick snabbt, på omkring fyra timmar. Den hade kunnat gå snabbare om inte fordonen hade tvingats stanna var femte kilometer för militärernas kontroller. Ett annat problem var asfalten som under största delen av vägen var obefintlig, vilket gjorde att vägen var så full av gropar att denna enkla resa blev ett ständigt hoppande i fordonet. Orangefärgade taxibilar körde ständigt om minibussen medan den undvek apbrödsträd och enorma träd som såg ut att ha kommit direkt ur juraperioden. Emellanåt var det nödvändigt att passera små floder över broar av trä, men ingenting kunde hindra fordonet som var lastat med drömmar. Hamnen i Elinkine, där killarna skulle ta en liten cayuco till ön Diogué, var i själva verket en usel lastkaj omgiven av små butiker och stånd för gatuförsäljning, där det myllrade av rörelsehindrade, försäljare av värdelösa prylar, lokala hantverkare och flickor och pojkar som sålde frukt, kallt vatten i plastpåsar och kexpaket i utbyte mot några få CFA-franc.

      Omar Diabouyel var den förste att sätta sin fot på marken. Natten föll, men kommersen var enorm, onormal för årstiden i fråga, överdimensionerad. Tiotals killar samlades här och där och bildade små grupper. Det krävdes ingen större intelligens för att inse att alla var här i samma ärende, de väntade på att få ge sig av. Denna smutsiga lastkaj hade under de senaste månaderna i själva verket blivit en plattform för resan till en annan värld.

      Omar närmade sig en av dessa grupper med fasta steg.

      -Yaarama, någon här som känner Sankoune?

      En av killarna vände på huvudet. Det var Suleimán Balde från Sare Maunde, killen med kort och lockigt hår. I den här gruppen befinner sig också de fyra kusinerna Diallo från Diagnette samt Mamadou Balde och Djembarou Mané, totalt sju. Deras ögon brinner i mörkret.

      -Vem undrar?, frågar Suleimán.

      -Omar Diabouyel Balde, från Gadapará, son till Fodé Diao och Hawa Balde, svarar killen med allvarlig röst.

      Suleimán ser honom i ögonen. Han litar på den unge målvaktens och språkstuderandens rena blick. Han pekar då på de övriga och talar ur hjärtat.

      -Alla här är från Kolda, som du. Kom hit så pratar vi.

      Omar närmade sig och redan på avstånd började han urskilja killarnas ansiktsdrag.

      -Omar min vän, klart att vi känner Sankoune. Det är därför vi har kommit hit, sade Moustapha Diallo, son till marabun El Hadji Mansour. Vi har redan varit flera dagar här i hamnen, vi har ätit kex och konserverat kött och lite fisk som vi kokar på en eld bakom träden då Allah har sänt fiskarna till våra beten. Vi har sett Sankoune och vi har gett honom alla våra pengar. Han sade att vi skulle ge oss iväg snart, men här är vi fortfarande. Om du vill träffa honom, så kommer han i kväll, för i natt ska vi åka, har han sagt.

      -Tack, broder. Mina vänner och jag har kommit till Elinkine efter en  lång resa från Kolda och vi är trötta. Det har varit tunga dagar under en obarmhärtig sol och långa dagar och nätter av väntan i en lagerlokal i Ziguinchor. Vi orkar inte vänta längre. Vi vill åka. För oss måste denna natt också innebära avresa, svarade Omar.

      Alla höll med. Utan att de märkte det höll ett hittills okänt broderskap på att bildas, ett förbund mellan killar som visste att de snart skulle lägga sina liv i Allahs och havets händer så att dessa skulle få göra vad som var nödvändigt med dem. De nyanlända togs emot av dem som redan en tid hade befunnit sig i Elinkine. De fördes till ett gömställe femtio meter längre bort, mellan låga buskar, men med kajen i synfältet.

      De var nervösa. De kunde inte låta bli att tänka att de kanske skulle bli lurade. De hade hört många historier som deras bröder och kusiner hade berättat om personer som hade lämnats åt sitt öde i ödemarken eller om personer som hade överlämnat alla sina pengar och sedan hade människohandlaren, som de kallas i Europa, försvunnit med fickorna fulla av pengar. De pratade också om bränsletankarna och att man måste vara på sin vakt så de inte fylldes med vatten i stället för bränsle; om motorerna, som måste vara nya; om GPS:n som måste fungera så den inte gick sönder på halva vägen.

      Men det fanns också annat som oroade dem. De pratade om vägar som hade skrivits i Himlen som skulle föra lebous (båtarnas skeppare) i rätt riktning, de sade att en del båtar kunde lura vågorna och göra narr av dem och att de skulle vara framme på Kanarieöarna inom tio eller femton dygn tack vare den gemensamma kraften från amuletterna, gri-gri, som de flesta bar på sig. De förde händerna till amuletterna nästan omedvetet, som om de ville försäkra sig om att de var kvar. De var bara, i själva verket, trettio unga mycket rädda killar.

      De gjorde sig i ordning för att vila då ett ljud bakom dem överraskade dem. Fram trädde en lång och kraftig diola, svartare än natten, med bred näsa och genomträngande blick. Han var klädd i en brun burnus och svettades ymnigt. Det var Sankoune. Han var också nervös.

      Efter att ha växlat några ord tog de som ännu inte hade betalat fram pengarna och gav dem åt mannen. Han hade en lista med namnen på alla, samma lista som bröderna Diallo från Diagnette hade sett i motorcyklistens hand. Medan de betalade gav de sina dokument och ID-handlingar till mannen. Ingen fick anlända till Europa med sina papper, för då skulle de skickas tillbaka till Senegal. Detta påpekade Sankoune som försvann lika snabbt som han kommit efter att ha fått betalt.

      -Iväg med er till Diogué. Vi åker inatt, var hans sista ord.

      Killarna närmade sig kajen. Det var nästan midnatt och endast två eller tre personer syntes i området. Trots hettan verkade hela världen sova. Det var som om flodens svalka hjälpte sömnen att infinna sig. Gruppen gömde sig bakom en stor hög med träribbor och tre killar gick för att leta upp någon som kunde ta dem till ön Diogué. Det var strängt förbjudet att färdas på floden Casamance nattetid med de små fiskebåtarna som åkte mellan hamnen i Elinkine och öarna utanför flodmynningen. Alltför många olyckor rättfärdigade förbudet, men den enorma trafiken av unga under de senaste månaderna hade ökat polisens misstänksamhet. Det gällde alltså att lura polisen. Antingen detta eller muta poliserna så de kunde köpa sig lite te. Med fem eller tiotusen CFA-franc var problemet löst. Sankoune tog hand om detta.

      Inom en knapp halvtimme hade de hittat tre skeppare som var beredda att köra dem i sina små båtar som var och en tog omkring tio personer. Men, som vi har konstaterat tidigare, de europeiska måtten är olika de afrikanska. Då båtarna avgick från hamnens mörkaste hörn med hjälp av stänger som skuffade ut dem och med stängda motorer för att inte väcka misstankar, fanns det åtminstone tjugo personer i varje fiskebåt, vars reling låg nästan i höjd med vattennivån på grund av övervikten. Efter några minuter och på ett visst avstånd från Elinkine startade skepparna motorerna och med fören pekande mot Diogué gick färden snabbt.

      Båtarna klöv havet på kort avstånd från varandra och de ombordvarande följde med blicken den fosforescerande ljusstrimman som de lämnade efter sig på ytan. Det var ett märkligt fenomen, ett naturens skådespel som orsakades av mikroskopiskt små alger som lystes upp som svar på rörelserna. Många av dem hade aldrig sett någonting liknande i hela sitt liv och kunde inte ta blicken från flodens yta. Några trodde till och med att det handlade om ett magiskt tecken från Allah om vägen till deras nya liv.

      Under hela resan kunde killarna om babord se ön Carabane, idag ett idylliskt paradis för europeiska turister men förr en strategisk punkt för kolonisatörerna. På den här markbiten, knappt femtiosju kvadratkilometer, ligger resterna av en brittisk kyrka, den katolska missionen som har blivit hotell, fängelset dit de afrikaner fördes som opponerade sig mot kolonisatörernas närvaro och gravgården där kapten Aristide Protet, Dakars grundare, är begravd. Det sägs att han begrovs stående för han dog under strid mot fienden.

      Knappt två timmar senare, med släckta motorer för att inte väcka uppmärksamhet, gled båtarna upp på Diogués vita stränder. Ön befinner sig på högra sidan av floden, precis där den rinner ut i havet. Trots de dåliga förbindelserna till kontinenten bor där hundratals personer som lever helt på fiske, vilket man blir varse så snart men sätter sin fot på marken. Torkanläggningarna för fiskfångsten är enorma och varje morgon åker tiotals cayucos ut från stränderna för att fånga det dagliga levebrödet. Majoriteten är dock inte senegaleser, utan det är folk som har kommit från olika platser i västra Afrika, framför allt från Ghana.

      Vad är det då de letar efter på denna gudsförgätna plats? Jättestora barracudas, enorma rockor och det så kallade grå guldet, hajfenorna som länder i sydöstra Asien och Kina efterfrågar i stora och hela tiden växande mängder och som Afrika och afrikanerna levererar utan att titta alltför noga på om storleken eller kvantiteten kan försätta fiskindustrins produktivitet eller själva arten i fara.

      Det var ännu natt och killarna gick till en enorm röd byggnad med plåttak som syntes mellan palmerna och apbrödsträden som växte överallt på ön. Byggnaden, översållad av fiskredskap, nät och verktyg för bygge och reparation av cayucos, hade blivit gömstället för de som var beredda att ta sig till Europa. Öns alla invånare var medvetna om detta och alla vände bort blickarna. Var och en är sin egen lyckas smed.

      Också Sankoune var fiskare, en av dem. Enda skillnaden var att han nu ägnade sig åt att organisera resorna, skaffade båten, samlade ihop pengar, köpte bränslet och GPS och bestämde platsen och tiden för avgång. För all denna ”service” fick han behålla tusen eller tusenfemhundra euro per resa. Ett lönande företag, säkrare än fisket, men samtidigt svaret på alla de tusentals ungdomarnas krav som desperata anlände till Diogué. Hela den senegalesiska kusten var under den här tiden år 2007 översållad av smugglare och mellanhänder som Sankoune, personer som man i Europa brukar kalla ”organiserad maffia”.

      Omar Diabouyel Balde var bland de första som gick in i byggnaden, insvept i nattens mörker. Han snubblade på någonting varmt.

      -Aj, vad händer?, frågade en röst på pulaarspråket.

      -Ursäkta mej, jag såg dej inte, svarade Omar på samma språk.

      Någon i närheten tände en ficklampa. Då de nyanlända tittade in i den enorma hallen ryste de till. De var omkring trettio, men i hallen fanns minst hundrasjuttio personer som sov på golvet på filtar eller madrasser eller direkt på sanden, tätt intill varandra för att få värme, bylte efter bylte så långt ficklampans svaga sken nådde. ”Må Allah skydda oss”, tänkte Omar och försökte föreställa sig fartyget som skulle kunna ta så många personer till Europa.

 

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18