LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli |
||
|
KAPITEL 11 SULEIMÁN BALDE, DEN ÖVERLEVANDE En av dödsannonserna som vi hade lyckats få tag på tack vare chefen för radiostationen, Suleimán Diack, handlade om unge Mamadou Balde från byn Sare Bocari, nära Diagnette och några kilometer från Kolda. Vi beslöt åka dit för att få veta mera, utan att vara medvetna om att vi närmade oss en ny historia som definitivt skulle bekräfta räckvidden och dimensionen av tragedin vi försökte rekonstruera. Sare Bocari är en liten by med knappt hundra invånare, inklämd mellan majs- och risfält. Det är inte lätt att hitta byn via vägar som sporadiskt korsas av något motoriserat fordon. Samma eftermiddag lyckades vi hitta byn genom att fråga oss fram lite här och var. Väl framme var det inte svårt att hitta Mamadous familj. Där var Thierno Balde, hans äldre bror, som tidigare hade försökt ta sig till Europa via ödemarken, men som stoppades vid gränsen mellan Algeriet och Marocko och tvingades vända tillbaka. Där var Yaya och Ousmane, de övriga två bröderna. Där var Nima Balde, Mamadous mor, fortfarande full av smärta över förlusten av en son. Och där var Taku och lilla Saliou, den förolyckades hustru och son. ”Han gav sig av för att ge ett bättre liv åt de anhöriga. Det är länge sedan han lämnade studierna för att jobba inom jordbruket, men jorden ger ett dåligt liv, vi har inte medlen att odla den och alla unga ser sig tvungna att ge sig iväg”, försäkrar Thierno. Den här familjen, liksom flera andra i vår berättelse, väntade i sex månader på nyheter innan de informerades från Europa om att ingen i cayucon hade kommit fram till sitt mål. ”Det var sex svåra månader, vi visste ingenting och såg framför oss olika möjligheter ända tills meddelandet slog ner som en klubba”, minns invånarna byn. Men i Sare Bocari väntade en överraskning på oss. Då vi frågade om datum för Mamadous avresa visade familjen oss en gammal och smutsig väggkalender från 2007 där noteringar hade gjorts med blå kulspetspenna: söndag 1 april, Mamadou départ (Mamadou ger sig av) och måndag 23 april, Ziguinchor départ (avfärd från Ziguinchor). De hade noterat dagen då killen lämnade byn och dagen då han hade klivit ombord på cayucon. Hur var detta möjligt? Vem hade kunnat ge dem exakt information om avfärden från kusten? Då berättade de om Suleimán Balde, en kille från Sare Maunde, en by i närheten, som inte hade tillåtits gå ombord på cayucon för den var redan överfull, och han hade återvänt till sin by. Suleimán Balde kunde ge alla familjer exakta uppgifter om dagen för avfärd. Och det var han som kunde ge alla detaljer om resan till Ziguinchor och senare till Elinkine och som berättade att båten var full till bredden av ungdomar från Kolda. Tack vare Suleimán Balde hade man informerats om det skedda. Det fanns inte längre några tvivel. Vi måste träffa honom och prata med honom. Det var inte svårt att ta sig till Sare Maunde. Vi åtföljdes av Suleimán Diack, Abdoulaye Diallo och hans son Ibou och en chaufför. Vi åkte i den fyrhjulsdrivna bilen som Koldas radiochef hade ställt till vårt förfogande. I Sare Maunde, som alltid då vi kom fram till en by, frågade vi efter byns ledare. Bland det första jag lärde mej under mina resor i Afrika var att vart man än kom skulle man först och främst hälsa på byns ledare. Detta öppnar alla dörrar. Att inte göra det anses vara ett svårt etikettbrott som invånarna inte skulle begripa. För honom måste man förklara orsaken till besöket, om det så gällde att göra ett reportage eller endast stanna för att ta en paus eller några bilder, och det är han som ska ge dej tillstånd till besöket. Det förekommer nästan aldrig problem och man tas väl emot, men det är så det måste gå till. Besöken hos ledaren brukar vara rätt ceremoniösa. Först letar man upp en lämplig plats att slå sig ner på och prata avslappnat. Vi presenterar oss och informerar honom om vad vi vill göra. Därefter hälsar han oss välkommen i hela byns namn och erbjuder oss någonting att äta eller dricka. Det är väldigt viktigt att acceptera det som erbjuds, gör man inte det förolämpar man byns invånare. Jag minns med värme min första resa till subsahariska Afrika i maj 2004. Jag åkte till regionen Kayes, i Mali, för att lära känna Dougoukolo Tounkaras familj. Han var en immigrant som bodde i ett interneringscenter i Las Palmas de Gran Canaria. Hans by heter Guetalá och det tog åtta timmar i kvävande hetta på en guppig väg att komma fram. Då guiden som vi hade anställt inte kände till var byn låg, var vi tvungna att stanna i varje by och fråga oss fram. Välkomstceremonin upprepades i varje by och i varje by erbjöds vi lite vatten som vi inte kunde tacka nej till. Alla som har rest lite i Afrika känner till att det inte är rekommendabelt att dricka annat än buteljerat vatten eller filtrerat vatten, vilket gjorde att vi i varje by var tvungna att ta till samma knep. Vi förde vätskan till munnen och låtsades dricka, men i själva verket gjorde vi inte det, utan vi lät största delen rinna ut på marken. Det kan tyckas löjligt eller som att luras, men jag försäkrar att det är bästa sättet för att inte såra någon och för att samtidigt inte dra på sig en grym diarré. Så är det. I Sare Maunde satte vi oss på några stammar under ett träd, byns typiska samlingsplats, och ledaren erbjöd oss några jordnötter som faktiskt smakade bra, om än majoriteten åts av barnen som sprang omkring. Vi gick därefter rakt på sak. Vi hade kommit till byn för att lära känna Suleimán Balde, en av de få personerna som i detalj kunde redogöra för den förolyckade cayucons avfärd. För oss var denna kille nyckeln till hela vår berättelse, en person som med egna ögon såg det som vi ville berätta för världen. Lyckligtvis befann sig Suleimán i byn. En liten gosse sprang iväg för att leta upp honom och inom några minuter uppenbarade han sig. Han var ung, knappt tjugo år gammal, lång, mager och med kort lockigt hår. Han bar strandsandaler, slitna grå fritidsbyxor och en gammal och trasig t-skjorta med en bild av Eminem, den vita amerikanska rapparen som dyrkas av många afrikanska unga. Han blev rädd då han såg oss, satte sig blygt vid vår sida och, efter presentationerna, började han berätta. Suleimán Balde hade lämnat Kolda tillsammans med Mamadou Balde, killen från Sare Bocari vars familj vi hade träffat. Senare anlände flera killar och slöt sig till gruppen och alla kom fram till Elinkine, en liten stad vid floden Casamances mynning, där de väntade i ett par veckor på sin chans. Färden i cayuco kostade dem trehundrafemtiotusen CFA-franc, pengar de hade slitit hårt för att få ihop med hjälp av hela sin familj. ”Det är enkelt. Då du kommer till kusten frågar du dej fram och snart nog träffar du någon som vet hur man kommer fram till Europa”, försäkrar han. Efter att ha berättat alla detaljer om den svåra färden och hur han till slut inte tilläts kliva ombord, för det fanns inte plats för en enda till, bekräftade Suleimán Balde datum för avfärden, 23 april, och hur båten hade omkring hundrasextio personer ombord och att ”den absoluta majoriteten var ungdomar från Kolda och omkringliggande byar, alla från fouladou”. Från samma by reste en annan kille, Amadou Kande, som han träffade strax innan avfärden. ”När jag förstod att jag skulle tvingas stanna kvar på land blev jag väldigt arg, jag var tvungen att återvända och lyssna på min familjs förebråelser om hur jag hade låtit mej luras. Det var jobbigt, men då vi flera månader senare fick veta att alla i båten hade omkommit tog mina tankar en ny vändning och jag förstod att Allah i själva verket hade gett mej en ny chans”, säger han. Tillsammans med honom blev mellan tjugo och trettio killar kvar på land. Suleimán Balde berättade hela händelseförloppet för oss denna eftermiddag i augusti, alla detaljer från den värsta katastrofen som har inträffat inom immigrationen till Spanien. Han klarade sig på ett hår när och nu kunde han berätta vad som hände. De övriga var för alltid borta. Vi blev känslosamma denna eftermiddag, Magec och jag. Från den första dagen efter vår ankomst till Kolda, då vi hade fått se dödsannonserna, till denna dag, då en av de sista personerna som såg de omkomna ungdomarna vid liv kunde berätta historien, hade vi lyckats rekonstruera, steg för steg, vad som hade hänt. Vi fick känslan av att vi kanske skulle kunna rädda några av dessa hundrasextio unga ur dödens tysta och mörka anonymitet, ungdomar som försvann en dag mellan april och maj 2007 i den enorma oceanen utan att någon kunde ge vittnesbörd om tragedin. Det var inte någon trevlig situation. Dessa två vita journalister kom inte med några goda nyheter. Varje gång vi lämnade en by gjorde vi det i tysthet, var och en av oss i sina egna tankar om det vi hade upplevt. Efter ett antal kilometer kunde någon ytlig kommentar föra oss tillbaka till verkligheten. I varje liten by, hos varje familj, påminde vi mödrar, hustrur eller syskon om att en av deras närmaste hade försvunnit för alltid. Vi fick dem att återuppleva tragedin, smärtan, sorgen. Men den här gången, då vi återvände från Sare Maunde till Kolda i Suleimán Diacks fyrhjulsdrivna bil, trots all smärta som vi hade upplevt, så ville vi samtidigt tro att vi på något vis lyfte upp i ljuset en historia som måste berättas. För vi är journalister och det är vår uppgift, berätta det som händer där det händer. Och i dessa byar hade någonting mycket allvarligt hänt och det verkade som att ingen i övriga världen brydde sig speciellt mycket. Därför var vi där. Av allt det som Abdoulaye Cissé hade sagt under intervjun med honom på ett utekafé intill marknaden i Kolda, hade en sak väckt speciellt intresse. Några dagar innan vår ankomst hade ledaren för byn Talto Djega anlänt till områdets sydsida, mycket nära gränsen till Guinea-Bissau, i avsikt att be om hjälp av myndigheterna inför ett allvarligt problem som invånarna i området stod inför. Faktum var att Talto stod vid en skiljeväg. Den ständiga strömmen av byns ungdomar som gav sig iväg i cayuco till Europa hade under de senaste månaderna förvärrats på grund av att många av dem hade försvunnit i havet i en tragisk olycka. Förlusten av dessa killar var betydande, för byn hade överlevnadsproblem då det inte fanns tillräcklig arbetskraft på jordbruken som höll på att överges, vilket förorsakade hunger och sjukdomar. Talto var inte ensam om problemet, utan hela landsbygden i Tankanton Escale hade drabbats. Cissé hade nämnt att ”ett stort antal ungdomar hade försvunnit i havet i en tragisk olycka”. De orden upprörde oss. Pratade vi om samma cayuco som vi hade kommit för att undersöka? Följande dag beslöt vi åka till Talto. Vi hade bestämt att vi skulle gå upp tidigt för att komma fram i god tid. Vi hade inte meddelat någon om vårt besök och vi ville inte att ledaren, som vi ville prata med, skulle vara borta. Vi inledde resan med Diacks bil i hopp om att få nya bevis och sluta cirkeln med de sista detaljerna i vår berättelse. Vi kunde inte veta då att vi höll på att kliva in i hjärtat av tragedin, i ett område som beboddes nästan uteslutande av åldringar, kvinnor och barn, i ett område som praktiskt taget hade avfolkats på unga män som hade gett sig av till Europa och som inte hade lyckats lura den eviga hungerns och misärens vålnad.
|
KAPITEL 11 |