LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 10

FISKARENS RESA

Då han nådde vuxen ålder lämnade Mamadou Konte sina föräldrars hus och begav sig till Kayar för att arbeta, en liten kuststad norr om Dakar, Senegals huvudstad. För honom, som kom från inlandet och endast hade sett havet en eller två gånger i sitt liv, innebar detta en utmaning. Men han tog det som någonting normalt. Han var tvungen att göra någonting för egen och för familjens del och om Allah hade placerat honom framför en båt i stället för framför en plog, så var han tvungen att ta tag i nätet och slänga ut det för att se vad som hände.

      Under en tid gick det inte så dåligt. Mamadou hade lämnat Talto, en liten senegalesisk by från Koldaregionen, nära gränsen till Guinea-Bissau. Allt han ägde var kläderna på kroppen. Så levde också hela hans familj, en dag i sänder. Demba, hans kusin, uppmuntrade honom att bege sig till Kayar. ”Där finns åtminstone fisk varje dag, så du går inte hungrig”, försäkrade han. Det stämde, fiskar fyllde cayucosfarkosternas botten då de återvände efter en jobbig arbetsdag till havs. Men man måste fånga dem och i ersättning fick man en miserabel lön. Han avskydde dessutom fisklukten. Han hade köpt sig en stenhård tvål och varje gång han återvände till sin hydda gned han sig gång på gång med tvålen för att försöka få bort den avskyvärda lukten.

      Mamadou älskade att klä sig snyggt. Med de få slantarna han förtjänade som fiskare köpte han kläder, jeans, skjortor, märkeströjor, moderiktiga solglasögon och skor. Han utmärkte sig bland sina vänner för han var alltid snyggt klädd under veckosluten, då många åkte till Dakar för att ragga upp tjejer att roa sig med. ”Men du är ju bara en sardin- och makrillfiskare”, sade hans vänner. Han brydde sig inte om deras ord.

      Liksom Mamadou hade tusentals ungdomar från inlandet och från andra västafrikanska länder anlänt under de senaste åren till Senegals kust för att försöka få ett liv som de inte hade i sina egna trakter. Torkan och den progressiva ökenspridningen hade förorsakat en massiv utvandring till städer med livligare aktivitet, speciellt till Dakar och Saint Louis, men också till andra platser vid kusten, där de ägnade sig åt den ekonomiska aktivitet som under århundraden har räddat senegaleserna från hunger: fisket.

      Men fiskbeståndet, som hade verkat outsinligt, hade också börjat tryta under de senaste åren. De äldre mindes utan större svårighet tider då havet var generöst och man fångade stora barracudas och karpar, men tiden då man behöll de stora fiskarna och slängde de mindre tillbaka i havet var förbi. Sedan ett årtionde utnyttjade man allt. På samma sätt som man lever i Kayar gör man i Mbour, i Thiaroye, i Guet Ndars fiskekvarter, i Saint Louis och, generellt, längs hela den senegalesiska kusten. Fiskarna verkar ha försvunnit.

      Förutom tjuvfisket och den ökade pressen på fiskbankarna på grund av det växande antalet fiskare från inlandet, är förklaringen till den minskade fångsten närvaron av stora fiskeflottor, framför allt ryska och europeiska, men också kinesiska och japanska, i de senegalesiska vattnen. Sedan 1960-talet hade de enorma trålarna, som har förbjudits i andra områden i världen, tömt en av de mest blomstrande fiskbankarna i hela världen.

      Om detta visste Mamadou ingenting. Han hade endast sökt sin lycka utan att finna den. Nu var han tjugofem år gammal och många av hans kolleger hade tröttnat på sin misär och gett sig av till Europa i farkoster som de dagligen använde till fisket. Några hade till och med gett sig av utan att betala en enda CFA-franc, för de erbjöd sig att styra cayucon till Kanarieöarna. Det var lätt. Det räckte med att skaffa en bra GPS, programmera in El Hierro eller La Gomera, och åka iväg. Andra omständigheter kunde slå fel, dricksvattnet eller bränslet kunde ta slut, en storm kunde ställa till det, men för Mamadou skulle det inte vara svårt att hitta vägen till de legendariska Lyckliga Öarna.

      Med alla dessa idéer hoppande som flygfiskar i tankarna återvänder Mamadou till Talto. Men det var en återkomst med baktanke, för i själva verket kommer han tillbaka för att säga farväl. Han ska dock inte ge sig av ensam, bröderna Ousmane och Segkou Omar Balde, Ibrahima, Mballo, Bouba Kande, Tidiane Balde och Yussuf Diao, alla hemma från Talto, gör honom sällskap. Egentligen kan man säga att de väntade på honom. Med jämna mellanrum ger sig en grupp killar iväg på Afrikas vägar med målet att komma fram till Europa, på ett eller annat sätt. Några har lyckats, men majoriteten har misslyckats.

      För Ousmane Balde, tjugofyra år gammal, är detta hans sista chans. Han är gift och har en liten son och han klarar inte av att se sin familj gå hungrig. Dessutom, under de senaste månaderna, har han blivit bestulen på fem kor. Närheten till Senegals södra gräns gör området till ett grönbete för banditer. Grupper av ungdomar från grannlandet Guinea-Bissau tar sig om nätterna in i senegalesiskt territorium och stjäl kor, getter, cyklar och vad helst de hittar, förutom att de förstör odlingarna. De försvinner längs samma väg som de hade använt för att ta sig in.

      Den väpnade konflikten mellan Senegals regering och Casamances demokratiska styrkor (MFDC), som kräver regionens självständighet, har gjort området oroligt sedan 1980. Den har direkt drabbat relationerna mellan Senegal och Guinea-Bissau. Även fast det emellanåt förklaras eld upphör eller ett slut på fientligheterna, det senaste 2004, så är faktum det att det ännu idag sker incidenter mellan grupper från båda sidor och migration av flyktingar över gränsen sker varje år. Den senaste våldsamma sammandrabbningen skedde i mars 2006, då Guinea-Bissaus militär, med stöd av Senegal, inledde en häftig offensiv mot gerillan i området.

      Casamance, som inkluderar hela den senegalesiska kusten i söder från Gambia, var under över fyrahundra år en del av portugisernas områden i Afrika, liksom också Guinea-Bissau, vilket efterlämnade ett starkt portugisiskt inflytande i området. Många av invånarna talar fortfarande kreol influerad av portugisiskan. Efter Berlinkonferensen (1884-1885) tillhörde Casamance Frankrike. På så sätt lyckades Paris få in en kil mellan Portugal – idag Guinea-Bissau – och England – idag Gambia -. Problemen kom senare.

      MDFC utgörs av diolastammen. Denna etniska grupp, som framför allt lever i området Ziguinchor, eller lägre Casamance, skiljer sig från resten av Senegals etniska grupper på många sätt. Det första men inte det enda är språket. Diolastammens medlemmar anses vara mera jordbundna och mycket mera trogna sina traditioner än wolofstammen som utgör majoriteten i landet. Besluten i diolabyarna tas i ”Ordets hus” och de äldres åsikter respekteras djupt.

      Inom Senegal är Casamance full av motsättningar. Det är området som får de flesta och största regnen i hela landet, eftersom det ligger nära Kräftans vändkrets och anses vara landets autentiska sädesmagasin tack vare sitt betydelsefulla jordbruk och sin boskapsskötsel. Området har också en enorm potential med tanke på turismen. Trots detta är Casamance, där också Kolda ligger, ett fattigt och dystert område. Diolastammens främsta klagomål, genom MFDC, är misskötseln som området lider av sedan Senegals självständighet år 1960. Dessutom ser den i norr dominerande wolofstammen ner på diolastammens högt värderade kultur och traditioner.

      Förutom att de drabbas av boskapsstölderna, har en del ungdomar från Talto också varit inblandade i denna långa och tysta konflikt som efter nästan trettio år inte har någon definitiv lösning i sikte. Många är rädda att dö under en skärmytsling och ser emigrationen som det bästa sättet att undvika döden.

      Efter att ha ordnat det som måste ordnas och sålt några kor för att finansiera resan, åkte Mamadou Konte och hans sex vänner iväg till Ziguinchor, denna varma morgon den tolfte april 2007. De passerade byarna som låg mitt ibland de odlingar av akajouträd och sågverk som tillsamans med majs och ris ger den främsta inkomsten åt invånarna i Casamance. Kontrollen av dessa affärsföretag ligger hos utlänningar eller invånare i norr och bristen på egna fabriker dömer ungdomarna till en framtid utan hopp. Paketbilen stannade ett ögonblick i byn Sare Dicory.

      Lamine Balde alternerar sina studier med sitt arbete som murare. Han begav sig till staden för att söka sin lycka men under en längre tid har han inte kallats till att mura en enda tegelsten. Han har därför blivit tvungen att återvända till byn för att jobba i jordbruket liksom sina bröder Oussmane och Nouru. Nu har de tre beslutat ge sig iväg på Äventyret. Amadou Kande, från byn Sare Yoba, Saliour Mballo och Ndjako Yamanka ansluter sig till sällskapet. Alla sex kliver upp i samma paketbil som ungdomarna från Talto. Alla är tysta, de ältar sin rädsla för vad som ska komma att ske och undrar hur stora vågorna är som de kommer att möta, rädda för att sätta sin rädsla i ord och för att någon ska förråda dem.

      Amadou Kande, som precis har fyllt nitton år, vänder på huvudet och kastar en sista blick bakåt. Hans far, Dicory Kande, tar farväl av honom med en sorgsen blick. Den gamle tänker på hur lite livet är värt på dessa latituder. Därför ser han nu sin förstfödde ge sig av med drömmen om en bättre framtid. I det ögonblicket, medan ungdomarna avlägsnar sig längs vägen som bär till Ziguinchor, tycks det för gamle Dicory som om paketbilen suddas ut bland träden, som om den går upp i dimma, som om den blir osynlig genom någon trollkonst. I bilen sluter ungdomarna hårt sina händer runt amuletterna.

 

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18