LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 9

DE MINDERÅRIGA IMMIGRANTERNA

Omar Diabouyel Balde, vars farbröder vi precis hade lärt känna i Gadapará, klev ombord på en cayuco då han var sexton år gammal, men han var inte den enda minderåriga i båten. Barn och ungdomar har varit en viktig del av migrationsfenomenet på Kanarieöarna sedan begynnelsen, omkring år 1998, då unga marockaner och saharawier började gå ombord på pateras för att ta sig de nittiosex kilometerna som skiljer den afrikanska kontinenten från Fuerteventura. Inför de allt oftare förekommande avvisningarna av vuxna, har den legala omöjligheten att avvisa minderåriga övertygat afrikanerna om att ju tidigare de reser desto större möjligheter har de att få stanna kvar.

      Under de första åren då minderåriga anlände var de kanariska myndigheterna satta mot väggen, de var enligt lag tvungna att ge dem en säng, mat och undervisning. Det var en tid fylld av konflikter och problem för de olika föreningarna som tog hand om ärendet; men omkring 2003, efter lite hattande fram och tillbaka, hade ett nätverk skapats där trehundra unga kunde tas om hand på de olika öarna. Problemet verkade vara löst.

      Men så uppenbarade sig cayuco-farkosterna. Från slutet av 2005 började antalet ensamkommande unga till Kanarieöarna att stiga i allt snabbare takt och snart översteg antalet de befintliga platserna som kanariska regionalstyret hade beräknat skulle räcka till. Detta gjorde att tillfälliga centra skapades för att kunna klara av den nya situationen, centra som med tiden, och trots att de inte var byggda för detta, har blivit stadigvarande bostäder där ett antal killar har bott upp till två eller tre år av sina liv.

      Under 2006 och 2007 förhandlade de kanariska politikerna med Madrid om att flytta dessa cayuco-ungdomar, de flesta från Mali och Senegal, till olika självstyren på fastlandet. Efter intensiva förhandlingar meddelade centralregeringen att femhundra unga skulle flyttas, men inom några veckor hade samma antal nya immigranter tagit de flyttades platser på Kanarieöarna: så snabbt anlände båtarna. Medan antalet vuxna som kom till öarna i cayucos har sjunkit efter 2006 har antalet minderåriga varit mer eller mindre konstant. Med andra ord, färre personer kommer med båt men bland dem ökar hela tiden antalet barn och ungdomar.

      I början av 2009 tog Kanarieöarna hand om omkring ettusentrehundra minderåriga immigranter, av vilka omkring tusen befann sig i provisoriska centra. Dessa var i vissa fall verkligen överbefolkade. Ett sådant fall är centret La Esperanza på Tenerife, där fyrahundra killar bodde i januari det året, eller Arinaga på Gran Canaria, med hundrafemtio vid samma tidpunkt. Läget ser inte ut att bli bättre eftersom centralregeringen och självstyren på fastlandet vänder blickarna åt alla håll utom åt Kanarieöarna och antalet anländande minderåriga inte ser ut att minska, snarare tvärtom.

      Problemet med en trängsel av den här storleken i lokaler som har beräknats för, som mest, femtio eller hundra personer är att alla vardagliga göromål, som att besöka toaletten, lägga sig, äta eller söka lite enskildhet, blir komplicerade. I centret i Arinaga bebos rummen som är byggda för två eller tre personer, maximum fyra, av åtta killar. Jag såg madrasser på golvet och lunchen måste intas i olika omgångar. Samlevnaden mellan olika etniska grupper bryts därigenom.

      Jag lärde aldrig känna Omar Diabouyel Balde, men under de senaste tio åren har jag haft den stora förmånen att träffa några minderåriga som är det bästa exemplet på hur man övervinner svårigheter och är beviset på att, trots alla problem, integration är möjlig. Ett exempel är Malainine Mezgani, en kille från Västra Sahara, som anlände i en patera år 1999 och som har blivit en utmärkt kanarisk atlet; eller Baba Kane, en lång och kraftig kille från Mali med ett öppet leende som också anlände med båt och som idag undervisar i centret där han bodde i flera långa år.

      Men bland alla minns jag speciellt två unga killar från Mali som anlände till Europa bakvägen och som idag i stort sett är fullvärdiga medborgare – vilket de kommer att bli den dag de får rösta – i Spanien. Det handlar om Aboubacar Drame och Fonseni Sarko, vilkas byar jag besökte sommaren 2007 och vilkas berättelser ger liv åt illusionerna, frustrationerna, ångesten och verkligheten, inte alltid behaglig, som dessa killar upplevde före, under och efter resan som förändrade deras liv för alltid.

      Då jag anlände till den lilla byn Kouroukere, efter en lång resa på över tusentrehundra kilometer genom ödemarken, träffade jag ett äkta par, Sidi Drame och unga Diana Tounkara. Under de senaste fyra månaderna hade de inte hört någonting från sin son, den unge Aboubacar, som för ett och ett halvt år sedan hade rest till Spanien för att söka lyckan. De få gånger som de hade pratat med honom berättade han saker som de inte förstod. Han var minderårig, han saknade dokument, han befann sig i ett center och fick inte jobba… ”Hur är det möjligt att en ung och frisk kille inte får jobba? Har Bacar glömt bort oss?” – frågade sig Diana -, ”och dessutom gör han sig inte ens besväret att ringa oss för att meddela att han mår bra”.

      Faktum är att kommunikationerna är komplicerade. För att få täckning i en by måste man gå upp på kommunhusets takterrass och vänta. Men, vem där har mobiltelefon? För att inte tala om en fast telefon eller Internetanslutning. I Kouroukere, med sina tvåtusen invånare, lever man ungefär som för femhundra år sedan; tiden verkar ha stannat. Men inte ens detta var en ursäkt för Aboubacar, som i själva verket inte hörde av sig för att han skämdes för sin situation.

      Sidi och Dianas son anlände med cayuco till Gran Canaria i mars 2006 efter en fyra dygns svår resa från den afrikanska kontinenten. Hettan på dagen, kylan på natten, brist på dricksvatten, illamående, uppkastningar. Och plötsligt ett hav av människor på stranden. För honom började ett nytt liv. Han såg sig själv i arbete, i en bra bostad och hur han skickade pengar till sina föräldrar som inom några år skulle ta emot honom som en hjälte, där borta i avlägsna Mali.

      Men snart uppstod problem, exakt vid det tillfället då benprovet visade att Aboubcar var sexton år gammal. Drömmen måste uppskjutas. Eftersom han ansågs vara minderårig fördes han genast till ett center där man förklarade för honom hurudant hans nya liv skulle bli. Han skulle stanna där åtminstone två år, varefter han skulle få sina papper. Under den här tiden kunde han studera och få ett yrke, men jobba fick han inte för ögonblicket. Åtminstone skickades de minderåriga inte tillbaka, de fick höra att ”ni har tur”. Aboubacar  tittade ner i golvet. Hur skulle han förklara detta för sina föräldrar? Vad skulle de tänka om honom i byn, där hela familjen väntade på pengarna som han skulle skicka?

      Han blev kvar två och ett halvt år i centret. Under den här tiden besökte jag honom några gånger och varje gång frågade han mej samma sak: varför måste man vänta så länge på att få arbeta? Vad händer med mej sedan? Får jag papper? Han var full av tvivel och var inte alls säker på att hans ansträngningar och allt väntande skulle få sin lön i slutändan. Han började studera, lärde sig bageriyrket och spanska i förvånansvärt snabb takt.

      Idag är han en av ledarna som tar hand on nyanlända i samma center där han själv bodde. Han är fullvuxen, har fått sina papper och arbetar lagligt i Spanien. Han är nöjd. Han var tvungen att ha stort tålamod men slutligen lyckades han. Eftersom han talar åtminstone fem språk och alla killar respekterar honom är han en modell för dem att följa.

      I Kouroukere jobbar barnen, oberoende av ålder, i hemmet, på fälten, och hämtar vatten från närmaste brunn. Men jordbruket är kortlivat, det ger knappt två eller tre månaders arbete som ger uppehälle för dagen. Alla vet att, förr eller senare, ger sig de yngsta iväg för att söka sin lycka. Kvar i byn blir endast de handikappade och de svaga, de gamla och kvinnorna som i evighet väntar på männens återkomst.

      Den här byn befinner sig i området Kayes, mitt i hjärtat av soninkéernas land (ett stort område i Senegal, Gambia, Mauretanien, Mali, Elfenbenskusten, Guinea och Burkina Faso, där soninkéerna bosatte sig för sexhundra år sedan), ett arv från ett stort afrikanskt imperium som i historien har karaktäriserats av att vara knutet till handel och företagarverksamhet samt folkets kringresande natur. Emigrationen är en del av folkets kultur och finns till och med som en muntlig tradition som ett steg mot de ungas verkliga mognad. Förr färdades de mellan de afrikanska länderna; senare, under 1900-talet, till Frankrike och USA. Idag, däremot, är Spanien ett av de populäraste målen, tack vare att det är lätt att hitta jobb och, med tiden, få sina papper, medan ofördragsamheten i den tidigare kolonimakten Frankrike växer.

      Emigrationen är idag deras främsta inkomstkälla. Sjuttio procent av de manliga soninkéerna ger sig iväg långt bort för att förbättra sin ekonomiska situation. För dem är det lika normalt som att de unga i Västerlandet ger sig av för att studera vid ett universitet. Och den europeiska drömmen finns på ett stenkasts avstånd efter att den asfalterade vägen som förbinder Mali med Mauretanien blev färdig år 2004, en väg som går genom Nioro du Sahel och vidare till Nouadhibou. Hamnen i Nouadhibou är en av de främsta avgångshamnarna för cayucos-farkosterna till Kanarieöarna. Det handlar om över tvåtusen kilometer och man måste ta sig över en gräns och ett stort stycke ödemark, men asfalten förenklar mycket. På två dagar gör soninkéerna färden som tidigare tog veckor och till och med månader.

      Den här vägen tog Fonseni Sarko, som anlände i cayuco till Tenerife år 2006, liksom också Aboubacar. Eftersom han bara var sexton år gammal fördes han till ett center för ungdomar på La Gomera. Varje dag steg han upp, gick till skolan, åt, spelade fotboll en stund, tittade på teve, lyssnade på musik och lade sig. Intill centret jobbade några vägarbetare och han drömde om att en dag också kunna börja arbeta och få lön, ”även om det så gällde att hålla i vägarbetarnas stoppsignal”, och dela med sig åt sina bröder, Bubu och Lansana, vilka han hade varit tvungen att lura för att kunna gå ombord på cayucon.

      Efter ett par år fick Fonseni sina papper. Han är fortfarande kvar på La Gomera, där han är byggarbetare. Som vuxen bor han nu med andra kamrater från centret och kämpar varje dag för att få sitt levebröd och samtidigt kunna skicka pengar till de anhöriga för att de ska kunna ha det bra.

      Bubu, Lansana och Fonseni kommer från Bacamalugu, en annan typisk soninkéby där man nästan inte hör några barn leka. Alla har gett sig iväg. Bamako är endast första anhalten. Därifrån fortsätter de till nya horisonter. Färden är besvärlig, men för en soninké finns ingen hög mur eller lång färd. De vandrar helt enkelt iväg. Som Aboubacar säger, ”en bra soninké är inte rädd för döden, endast för fattigdomen”.

      Det ursprungliga målet med bygget av vägen mellan Mali och Mauretanien var att underlätta de lokala produkternas utförsel, framför allt trä och bomull. Ända till för några år sedan fyllde hamnarna i Abiyán och Conakry den uppgiften, men den politiska instabiliteten på Elfenbenskusten och i Guinea gynnar inte affärerna. Nuförtiden är Nouakchott och Nouadhibou i Mauretanien Malis dörr ut till havet och världen. Men inte bara för produkterna. Soninkéstammens medlemmar gör vad de har gjort i århundraden, emigrerar, och de tar samma rutt som bomullspackarna och trälisterna.

      Vägen är nästan alltid rak för det finns inte mycket att väja undan för.  Där kör paketbilar och lastbilar där de unga, som Aboubacar eller Fonseni, fulla av drömmar, trängs på sin resa norrut. Under färden som går genom Mali bildar den röda jorden och trädens grönska ett tropiskt landskap. Men ju mer vi närmar oss Mauretanien börjar ödemarken få övertaget.

      Efter gränsen är nästa hållplats Ayoun El-Atrous, en by som emellanåt slukas upp av sanden. Därefter kommer Kiffa, köpmännens område, och undergörande Aleg med sin sjö som kan ge dricksvatten åt hundratusentals kameler under regnperioden. Ett bra ställe att stanna på. Därifrån till Nouakchott är vägen dyner och åter dyner, ljus sand som korsar rutten och fyller ögon, hals och näsa, förmörkar tankeverksamheten och förhäxar sinnet. Sträckan från Mauretaniens huvudstad till Nouadhibou tar endast några timmar.

      En ström av soninkéafrikaner anländer till Nouadhibou. Så länge det finns hopp kommer de att fortsätta försöka. Tillsammans med andra senegaleser är de cayucos-farkosternas barn som, då de väl kommit till Kanarieöarna, väntar i mottagningscentren på att börja jobba och skicka pengar till sina familjer. Andra barn i hela Västafrika ser dem som förebilder.

 

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18