LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 8

DISKRIMINERING OCH OBALANS

Skrikande barn överraskade oss en morgon. Först hördes de mest som ett avlägset eko av skrik och skratt, men ljudet blev hela tiden högre. Magec och jag tittade ut genom dörren och såg några barn som inte kunde vara mera än fem år komma springande i förtvivlan runt hörnet medan de tittade bakåt med skräckslagna ansikten. Någonting som vi inte kunde se höll på att hända. Strax efter kom två lite äldre killar springande i full fart rakt framför oss. De skrattade. Vad handlade detta om? undrade vi två förvånade tubabs.

      Det var söndag. Morgonen grydde solig och det såg ut att bli en fin regnfri dag, en liten parentes mitt i den fuktiga perioden. Dagarna innan hade vi besökt byar som hade varit hem åt några av killarna som hade förolyckats ute till havs och vi fick möjlighet att bekanta oss med föreningen Yaaramas arbete i Koldatrakten, bildad av bröderna Abdoulaye och Omar Diallo. Sedan vi satte foten i Senegal hade vi inte haft ett enda ögonblick att ta det lugnt. Vi var värda en vilostund, men barnen hade väckt vårt intresse.

      Oväsendet närmade sig längs huvudgatan i Bantagnel. Vi tittade runt hörnet och såg minst tvåhundra barn som sprang i full fart mot oss. Under de dagar vi hade varit i staden hade vi alltid väckt en viss uppmärksamhet, framför allt på grund av hudfärgen, men de här barnen sprang förbi oss som om vi hade varit osynliga. De fortsatte att titta bakåt och stannade vid varje hörn och tittade skräckslagna åt båda hållen, som om de hade varit rädda att möta något eller någon. Vad var det som samtidigt väckte rädsla och smittsam glädje?

      Mitt i alltihopa uppenbarade sig en person klädd från huvud till fot i trådslitna säckar och ekfibrer som föreställde ett stort djurs röda hårman och delade ut slag med två stora machete-knivar mot barnen. Andra ungdomar försedda med långa träkäppar slog till dem som vågade närma sig för mycket. Slagen riktades alltid mot bakdelen och ryggen på barnen men de var säkert ganska smärtsamma och därför vågade ingen komma för nära. Det såg ut som en lek, men det handlade om en lek med lång historia.

      Vi var mitt i en Kankurán. Invånarna i Gambia och södra Senegal utnyttjar regnperioden och sommarlovet och ägnar sig åt omskärelse av sina söner. Denna sed, om än inte obligatorisk enligt Koranen, är vitt utbredd bland muslimerna och speciellt i den här delen av världen, till de sju- eller åttaåriga barnens skräck som utsätts för ingreppet.

      Omskärelse eller bortoperering av penisens förhud är en mycket viktig händelse i mannens liv och på många ställen i världen görs den redan i spädbarnsstadiet. Men för ett stort antal afrikanska byar handlar det dessutom om förstadiet till vuxenlivet och görs innan puberteten inträffar. Firandet av Kankurán är endast den magiska och religiösa uttrycksformen för detta viktiga ögonblick.

      Individen med långt rött hår, som har gett namn åt festen, är Mandingafolkets gamla beskyddarväsen, den etniska gruppen som var majoritet i Kolda innan ankomsten av peulfolket. Mandingafolkets seder utövas i hela området av medlemmarna – en fjärdedel av invånarna är mandinga – och av rasen som är ett resultat av att de olika kulturerna har blandats med varandra.

      Det handlar om ett andeväsen som är typiskt för de animistiska religionerna, vilket visar oss den unika, men också mångsidiga, karaktären som är typisk för de afrikanska religionerna, den muslimska likväl som den kristna, och som har införlivat element från det infödda folkets övertygelser. Enligt en mandingatradition drar stora folksamlingar också till sig onda andar, vilket är fallet under en omskärelse då släktingar och grannar infinner sig för att hålla familjen sällskap. Därför dyker Kankurán fram ur djungeln och slår allt och alla som kommer i dess väg, företrädesvis barn, som han kanske förväxlar med onda andar. Fastän barnen sjunger ”du är vår beskyddare, slå oss inte” fortsätter Kankurán sitt beteende.

      Magec och jag var förtjusta. Plötsligt, utan att ens ha ansträngt oss, befann vi oss mitt i en gammal afrikansk sed. Kontinentens färger och smaksensationer knackade på vår dörr. Det här är en av de ingredienser som gör våra resor till en oavbruten lektion. Denna underbara morgon roade vi oss som barn medan vi tittade på hur mandingafolkets beskyddarande for fram. Vi närmade oss till och med för att fotografera och fick samtidigt ett och annat välförtjänt slag av kniven på lårbenen.

      I övrigt var söndagen lugn. Vi passade på att vila och gick igenom allt vi hade varit med om. På eftermiddagen gjorde vi sällskap åt två av Abdoulayes söner och lilla Fatou, en flicka från grannskapet som alltid kom och gick i huset, till en av Koldas två simbassänger. De ligger i var sitt hotell, stadens enda hotell för utlänningar, där man får bada till ett rimligt pris. Rimligt för oss, vill säga. För dem var det en lyx att besöka en simbassäng,  något de sällan kan unna sig, vilket mer än nog förklarade lyckan i Abdoulayes söners och Fatous ögon då de tog sig sina första dopp.

      Dagen därpå hade vi bestämt möte med Abdulaye Cissé, ordförande för Koldas regionala ungdomsråd CJK. Vi ville lära känna de problem som gjorde att en hel generation såg cayucon som den enda utvägen. CJK representerar en stor del av ungdomarna i den här delen av Senegal och Cissé var den främsta representanten, framför allt för att ha varit huvudpersonen under protester som närapå satte honom i fängelse.

      Cissé, med sitt ständiga leende, väntade på oss nära marknaden i centrum. Efter att ha tagit studentexamen i Rufisque studerade han matematik och fysik vid universitetet Cheikh Anta Diop i Senegals huvudstad och fick utomordentliga betyg. Hans dröm var att bli flygplanspilot, som hans idol Antoine de Saint-Exupery, men hans liv tog en annan riktning. Med sina trettiosju år, gift och far till en flicka, har denne lärare blivit en referensfigur för Koldas alla ungdomar, ledaren som de är villiga att lyssna på och ge sitt stöd. För ögonblicket vill han inte ha att göra med politik. Tvärtom, han kämpar från gatan mot alla dem som har gjort sitt offentliga liv till ett lönsamt yrke. Det finns många sådana i Senegal.

      Tillsammans med Cissé och Joseph Marcelin Nagikon, en av hans trosförvanter, vandrar vi i riktning mot en liten bar mitt i centrum. Jämnt och ständigt stannar människorna honom för att be om råd, berätta om ett problem, be om hjälp. Han har inte svar på alla frågor, men man ser att han har folkets förtroende. Vi sätter oss slutligen på den lilla terrassen till en restaurang ur synhåll för nyfikna ögon och i skydd av den brännande solen. Paradoxalt nog betraktas vi av tre apor som är målade på väggen; en täcker för sina ögon, den andra öronen och den tredje munnen. Inte se, inte höra, inte tala. Det är måndag 18 augusti 2008 och nära kräftans vändkrets börjar Cissé berätta.

      ”Situationen är kritisk, mycket oroväckande. Få personer har arbete i området, Kolda är inte en fattig trakt, för där finns resurser, men tillsammans med Ziguinchor och andra områden i söder är vi nationens mest bortglömda trakt”, börjar han. En stor del av hans ilska riktar sig mot centralregeringen, men han pekar också ut Koldas borgmästare som dessutom är minister. Det är vanligt i Senegal att de viktigaste städernas borgmästare också är medlemmar i nationens regering.

      Cissé fortsätter: ”Allt det som man konsumerar i Dakar kommer från Kolda men vi får ingen del av vinsten. Därför har ungdomarna vaknat till och har sett att i det här ogynnsamma läget är det bättre att resa till Europa, även om jag personligen förkastar cayucoresorna”. I april 2007, precis när den tragiska expeditionen till Kanarieöarna organiserades, fyllde Cissé en enorm sal med hundratals ungdomar som hade gett sig av för att hitta ett bättre liv men som hade skickats tillbaka till Senegal med tomma händer. ”Det var ett svårt möte”, minns han. Cissé talade om resans faror men de frustrerade emigranterna slog tillbaka alla argument. ”De sade att vi ville hindra dem från att resa men att vi inte gav dem några alternativ”, förklarar han.

      Och det stämmer. Trots den bördiga marken och de sex månaderna av regn varje år, finns det inte en enda fabrik i Kolda som bearbetar jordbruksprodukterna, för att inte tala om någonting som ens liknar en industri. Om det fanns någon industri som en lokal företagare hade startat, hur skulle produkterna kunna levereras från ett område som är praktiskt taget isolerat från de stora konsumtionstrakterna? Är en liten lokal produktion kompatibel med dåligt underhållna vägar som förbinder Kolda med landets norra del, där Dakars hamn ligger? Är det ens möjligt att över huvud taget tänka sig en industri med de befintliga vägarna som varje år blir oframkomliga under regnperioden? Det verkar komplicerat.

      Så är läget, alternativen är få. Å ena sidan kan man arbeta på familjens jordbruk, vilket man endast kan göra under den fuktiga perioden och med få hjälpmedel. Å andra sidan kan man arbeta i statsförvaltningen, där endast de som har haft lyckan att få studera tas emot och, dessutom, för att bli anställd krävs att man klarar sig igenom härvan av tester, kontakter, åtaganden och stipendier som har vävts kring den offentliga statsförvaltningen i landet. Sedan, på senare tider, har ett tredje alternativ tillkommit: cayucon, resan till Europa, en familjemedlems åtagande att söka ett arbete som kan försörja resten av familjen, eller åtminstone bidra till ett bättre liv.

      Hur kan man kämpa mot detta?, frågar sig Cissé.  Hur kan vi övertyga dem om att de inte får riskera sina liv? Ett av recepten som Spanien har bidragit med är arbetskontrakt som skrivs i avgångslandet. Det är emellertid inte troligt att dessa kontrakt bromsar båtarnas avgång eftersom, som Cissé påpekar, ”hela den här proceduren är lurendrejeri från början till slut”.

      Kontrakten i avgångslandet han hänvisar till var en av de första konsekvenserna av ankomsten av cayucos till Kanarieöarna. I maj 2006 anlände ett okontrollerbart antal båtar till arkipelagen och då utarbetade den spanska diplomaten Miguel Ángel Fernández de Mazarambroz en plan som fick namnet ”Afrikaplanen”, reste till Dakar med en offert under armen som tillät undertecknandet av temporära arbetskontrakt åt tusentals senegaleser varje år. Med andra ord, man ville stänga dörren för den illegala immigrationen, men öppna ett fönster så de kunde resa lagligt.

      Under de följande månaderna slöt ministrarna Jesús Caldera och Miguel Ángel Moratinos avtal med flera afrikanska länder och, i fallet Senegal, slöts avtal med spanska organisationer och jordbruksfackföreningar som med förtjusning samarbetade med regeringen och importerade folk som kunde utföra de arbeten som spanjorerna inte längre vill utföra, framför allt under jordbrukskampanjerna i provinser som Almería, Huelva eller Lleida. Detta hade redan fungerat tidigare med Polen, Rumänien och Marocko, för att nämna några länder varifrån immigranter kommer.

      Så långt allt väl, men varken det antal man nådde upp till, som inte ens närmade sig det som lovats, eller sättet på vilket åtgärden utfördes, har hjälpt. Detta är Abdoulaye Cissés främsta klagomål. Han har med egna ögon sett hur uttagningsprocessen går till.

      Året 2008 erbjöd Spanien Senegal omkring sexhundra kontrakt för jobb inom jordbruket. Av dessa var det endast femtiofem som gynnade södra Senegal, Ziguinchor, Kolda och Tambacounda, där landets största sädesfält ligger och där, med andra ord, den absoluta majoriteten av befolkningen livnär sig på jordbruk. Den proportionellt största delen av kontrakten förlades till Dakar och Saint Louis i norra Senegal. ”Många av dem som har utvalts till att arbeta i Spanien har aldrig ägnat sig åt jordbruk och har valts ut för att de är vänner eller söner till vänner till dem som jobbar i regeringen, för det är regeringen som beslutar vilka som får åka och vilka som inte får åka”, säger Cissé.

      I Koldaområdet bor en miljon av Senegals tolv miljoner invånare. Endast femton unga från Kolda ”belönades” med ett kontrakt av de sjuttontusen som lämnade in sina ansökningar år 2008. Cissés klagomål har att göra med det faktum att andra trakter helt klart gynnades framför sydsidan, som ändå är den som lider av en verklig utvandring av unga som dör på vägen. ”Vi är offer för ett nytt slags diskriminering från förvaltningens sida och offer för en allvarlig obalans som stänger portarna för våra unga”, kommenterar han.

      I stället för att lösa problemet gör dessa kontrakt klyftan ännu större mellan rika och fattiga i Afrika på grund av att kontroller i uttagningsprocessen helt saknas. Ett annat problem har att göra med vad Spanien kräver. Jordbruksföretagarna föredrar kvinnor som har familjer, till exempel barn eller föräldrar, som de försörjer och tar hand om. På det viset garanteras att de temporära arbetarna återvänder till sina hemländer då arbetsperioden är slut.

      Den här teorin har två fel, vilket blev uppenbart då sexhundra senegalesiska kvinnor anlände i början av mars för att plocka jordgubbar i Huelva. Det första var att många av dem sakande familj att ta hand om – uttagningsprocessen lämnades över till den senegalesiska regeringen – vilket gjorde att arbetarna inte var tvungna att återvända; nästan alla stannade kvar. De som hade familj var inte alls tvungna att återvända; pengarna de tjänade i Spanien under en månad räckte till för att försörja barn och syskon i Senegal. Det andra felet var att de arbetare som Spanien behövde inte hade någonting att göra med killarna som kliver i en cayuco. Problemet med den illegala immigrationen, som man skulle åtgärda, har inte lösts för det finns  inget alternativ för de unga männen som inte ser något som helst slut på sitt eländiga och stagnerade liv.

      Pratstunden med Abdoulaye Cissé och Joseph Marcelin Nakigon på den lilla terrassen gav mycket. Känslan av diskriminering som killarna här utsätts för, jämfört med resten av landet, är enorm, liksom också av förbittring gentemot politikerna som, enligt de diskriminerade, inte bryr sig om att lösa folkets problem utan endast ser om sina egna intressen. Tvärt emot hur det var förr, och tack vare undervisning och ny teknologi, är dessa ungdomar väl preparerade och det är allt svårare att hålla dem ovetande om verkligheten. Resultatet är att de känner sig lurade av sina ledare, därför är de missnöjda. Mycket missnöjda, skulle jag vilja säga.

      Hettan blev värre ju närmare tolvsnåret vi kom men Laye Cissé verkade inte vilja lämna en enda detalj osagd i närvaro av de två utländska reportrarna. Vi hade pratat om Koldas ungdomar, om den stora skillnaden som finns mellan deras drömmar och förväntningar och verkligheten som omger dem och de få alternativen som kan tävla med emigrationen till Europa. En viktig fråga kvarstod. Vad hände med pengarna från Europa som hade investerats i Senegal till förmån för samarbete och utveckling? Jag åberopade de tjugo miljonerna euro som spanska regeringen hade bidragit med till Plan REVA (President Wades initiativ för att gynna senegalesernas återgång till jordbruket. Spanien donerade tjugo miljoner euro för ändamålet).

      Under 2006 hade Spanien problem med farkosterna som anlände till Kanarieöarna och Senegal var källan till problemet. Strategin man tog till var att ”övertyga” de senegalesiska myndigheterna på tre punkter: den första, att landet skulle bevaka sina kuster; den andra att landet skulle tillåta spanska Guardia Civil och militärfartyg från andra europeiska länder, som till exempel Portugal och Italien, att få patrullera längs senegals kuster, och för det tredje att de skulle gå med på att ta emot sina egna landsmän som skickades hem med flyg från Kanarieöarna. Bevakning och avvisning. Det här var formeln för att kämpa mot den illegala invandringen som tillägg till de redan omnämnda arbetskontrakten.

      Ungdomarna i Kolda vet precis hur det har gått till. ”Visst, vår regering har köpt några traktorer med spanska pengar, men de har givits åt de marabus som är myndigheternas vänner eller så har ministrarna tagit dem, personer som inte behöver dem, medan majoriteten av jordbrukarna måste plöja för hand”. Med andra ord, pengarna som spanska regeringen med braskande skriverier överlämnade för kampen mot immigration med cayuco, gynnade några få senegaleser på hög nivå. Cissé hade ännu en sista kommentar.

      -I vårt land finns det många som tror att den spanska regeringen i själva verket finansierar president Wades politiska parti, för en stor del av pengarna har gått till att stärka partiets struktur och till att finansiera den senaste valkampanjen.

      Då kom jag ihåg rubrikerna i press och teve som ”sålde” de oegennyttiga samarbetsaktiviteterna som spanska regeringen genomförde i afrikanska länder och jag fick bekräftelse på att all denna generositet i verkligheten inte dolde annat än Europas intresse att överlåta på andra migrationsfenomenet, stoppa cayucosresorna, underlätta avvisningarna och låta afrikanerna själva lösa sina problem.

      Som vi hade förväntat oss visade sig vårt möte med ungdomsrådets ordförande mycket illustrativt. Vi fick en massa information som gjorde att vi förstod vissa aspekter. Nu var emellertid förmiddagen långt gången och vi ville fortsätta besöka de omkomna ungdomarnas familjer. Cissé erbjöd sig att följa oss till Gadapará för vi hade hört att ett tjugotal ungdomar från området hade omkommit i tragedin. Vi lämnade baren och gick till fots till kvarteret i fråga.

      Vi kom allt längre ifrån stadskärnan och blev medvetna om att vi trädde in i ett helt och hållet annat slags urbant landskap. De asfalterade gatorna övergick i grusvägar och husen av block och cement växlade med hus av lera. Trots att vi befann oss i en stad med åttiofemtusen invånare tog växtligheten över landskapet och stundvis tedde sig Gadapará mera som en stor by än som en stadsdel. Det här området inkluderar en stor del av de invånare som flyr från hunger och brist på arbete och framtid.

      Här och där, skyddade av stängsel av trä och plåt, kunde man se små grönsaksodlingar för eget bruk. Det verkade som att det handlade om en ort där man dels ägnade sig åt jordbruk som alltid förr, dels åt de nyare sedvänjorna som ingår i livet i en stad.

      Vårt första stopp var Fodé Diaos hus. Han var klädd i en vit burnus och en mössa med geometriska figurer och satt på gården i skuggan av ett enormt mangoträd. Denne gamle man ordnade genast med några improviserade sittplatser åt oss. Klockan var tolv och luften var fylld av ett lugn som är svårt att beskriva; ingenting avbröt vårt samtal som flöt mellan oss som om vi hade känt varandra hela livet.

      Abdoulaye Cissé visste att en kille från familjen hade åkt med den olycksdrabbade cayucon och att man sedan dess inte hade hört av honom. Det handlade om Omar Diabouyel Balde som, efter att föräldrarna hade dött, hade adopterats av Fodé och hans hustru, Hawa Balde. ”En farbror och en bror till Omar är i Spanien, i Katalonien, och han ville göra samma sak, resa dit och skicka pengar till oss, hans familj”, berättade Fodé.

      Två hus omgav mangoträdet, båda välbyggda. Ett av husen hade byggts med pengarna som Omars farbror regelbundet sedan tio år tillbaka skickade och det andra höll på att bli färdigt tack vare brodern Suleimán Diao, Fodés son. På en av väggarna hade man skrivit upp deras telefonnummer med koden 0034 då man ringer från länder utanför Spanien. Med dessa två förebilder i hemmet kunde Omar inte motstå lockelsen. Om hans farbror och hans äldre bror hade lyckats, så kunde han också.

      ”Han var en bra elev, men en dag beslöt han ge sig av och ingen kunde stoppa honom. Han själv valde sin väg, sålde åtta kor och en vacker dag såg vi inte honom längre”, tillägger Fodé. Hans hustru, Hawa, som uppfostrade Omar sedan han blev föräldralös, tittar på avstånd på oss. Vi ber henne delta i samtalet, men hon blir ledsen då hon tänker på killen som hon såg som sin son. ”Jag ser fortfarande inför mina ögon då han vandrade iväg på vägen med en liten ryggsäck på ryggen. Han sade adjö med en speciell blick och vände sig om. Jag drömmer ofta om det här ögonblicket, om ryggen som avlägsnar sig och om ryggsäcken”.

      Laye Cissé insisterar på att vi måste besöka en annan familj. Den handlar om Issaga Diengs hem. Han var tjugotre år gammal då han försvann för alltid. Alla dessa öden liknar varandra. Issaga Diengs historia berättas av hans farmor, Safetu Kamara. ”Han hade en en vän som lyckades ta sig till Spanien och inom kort började han arbeta och skicka pengar till oss. Issaga såg detta och såg hur hans väns familj fick det bättre ställt”, säger hon, ”och det var väl omkring mars 2007 då han gav sig iväg”.

      Vid det här laget tänkte jag på de löjliga frågorna som har skrivits och sagts i Spanien angående ”magneteffekten” som får till stånd ändringar i utlänningslagarna eller legaliseringsprocesserna. De unga afrikanerna känner givetvis väl till alla dessa ändringar, men för dem finns det ingen starkare magneteffekt än fattigdomen de lever i och, framför allt, den förolämpande jämförelsen mellan dem som har en släkting i Europa och dem som inte har någon. Den sociala statusen som emigrationen ger, möjligheten att bygga stadiga hus av cement, klä sig i fina kläder, låta barnen studera och en viss trygghet i fall av sjukdom, dessa utgör den verkliga ”magneteffekten”.

      Denna morgon var det inte bara Abdoulaye Cissé som pratade med oss. Stadsdelen Gadapará hade också berättat sin historia för oss.

 

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18