LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

 

 

 

 

KAPITEL 5

DÖDSANNONSERNA

Abdoulaye Diallos hus ligger mitt i kvarteret Batagnel, i utkanten av staden Kolda som är kommunens huvudstad. En asfalterad gata går igenom området och resten är grusvägar som slingrar sig mellan låga cementhus som nästan alla har byggts med pengar som emigranterna har skickat hem. De övriga husen, däremot, är byggda av lera till och med mitt i staden; de tillhör dem som inte har lyckan att ha en släkting i Europa och de husen måste därför repareras vartannat eller vart tredje år efter skadorna som regnperioden har åstadkommit.

      Koldatrakten ligger inkapslad emellan två länder: Gambia, i norr, och Guinea-Bissau, i söder, floden Casamance rinner igenom den från öster till väster. I öster ligger trakten Tambacounda och i väster, där den rinner ut i havet, ligger Ziguinchor. Området, som inkluderar Kolda, Velingara och Sedhiou, har omkring åttahundrafemtio invånare, av vilka hälften tillhör den etniska gruppen peul (ursprungligen nomader som idag är muslimer) och resten delas mellan mandingas (muslimer och animister), diolas (har ett eget språk och satte sig kraftigt upp mot den franska koloniseringen) och andra minoritetsgrupper.

      Trots att området gynnas av bördig mark och regn under en stor del av året handlar det paradoxalt nog om Senegals fattigaste trakt. Några av uppgifterna som bekräftar detta är den stora andelen invånare som lever under existensminimum, femtiotre procent, tio punkter mera än i resten av landet, den stora andelen landsortsbefolkning och analfabetismen som i de små byarna når upp till nittio procent.

      Vad beror då den stora fattigdomen på? Koldas geografiska isolering, i relation till de stora urbaniserade trakterna som ligger norr om Gambia, har förvärrats av områdets egen politiska instabilitet som härrör från separatistkonflikten i trakten och från den politiska instabiliteten i närliggande Guinea-Bissau. Dessutom finns det en ekonomisk förklaring. Invånarna är före detta nomader, peul, som kom söderifrån och som har stannat kvar och ägnat sig åt jordbruk, vilket har resulterat i bråk om marken mellan boskapsskötare och jordbrukare. 

      Tilläggas bör också att det ursprungliga levebrödet som kom från odling av manioka, ris, majs och hirs gradvis har ersatts av odling av exportprodukter som till exempel bomull, jordnötter och sesam. Koldas isolering, som har förvärrats av den knappa offentliga investeringen i transport och infrastruktur, har inte gynnat regelbunden export och har dömt folket till perioder av återkommande och farlig hungersnöd.

      Peulfolket har hänvisats till naturens växlingar, under år av torka har de blivit tvungna att ta till emigration för att hitta alternativa levnadssätt. Ända till de allra svåraste stunderna vägrar medlemmarna i denna etniska grupp att sälja sina kor, som de anser vara indikatorn på familjens levnadsnivå och nästintill heliga. De utnyttjar dem sällan som föda, endast vid speciella tillfällen som bröllop och begravningar.

      Detta var trakten vi var på väg att besöka.

      Det första vi gjorde, dagen efter vår ankomst, var att avlägga protokollbesök hos guvernören och prefekten, representanterna för den senegalesiska regeringen i Kolda. Vi planerade stanna över en vecka i staden och vår närvaro skulle inte gå obemärkt, så vi föredrog att informera myndigheterna innan de fick höra talas om oss. Om problem uppstod, vilket säkerligen kunde ske, hade vi redan gått halva vägen till en lösning om vi hade presenterat oss för beslutsfattarna. Det var helt normalt.

      Då formaliteterna var avklarade kunde vi sätta igång och jobba. Utgångspunkten för vår forskning var radiostationen som leds av Suleimán Diack, den offentliga senegalesiska radio- och tevesationens, RTS, lokala sändarstation. Det handlade om en anspråkslös och liten byggnad med två kontor och en studio för sändningarna. Där jobbar tre reportrar och ett par kontorsanställda som hade hand om annonserna, alla lydande under herr Diack, en unik personlighet.

      Chefen för Radio Kolda hade studerat journalistik i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, och hade specialiserat sig på landsortskommunikation. Där lärde han personligen känna den stora afrikanska ledaren och landets ex-president, Thomas Sankara, en verklig kontinental legend som mördades av en av sina närmaste medarbetare i ett av Afrikas närhistorias svartaste kapitel. Sankara hade inlett en social och ekonomisk revolution i Burkina Faso, men tusentals invånares drömmar gick i kras på grund av en brottsling som inte har fått sitt straff. Faktum är att hans mördare är idag landets president.

      Diack kände också till den skeppsbrutna cayucons historia. Reporter Aba Sane, chefredaktör på sändarstationen, var den som först gick ut med nyheten. Det hände den 16 oktober 2007. Morgonen grydde molnfri. Över en månad tidigare hade regnperioden tagit slut och fälten i byn fouladou – som trakten kallas – flödade över av jordnötter, majs och hirs. Invånarna i staden och i de närliggande byarna förberedde sig för att fira Lammets fest, en gammal muslimsk tradition.

      Den dagen infann sig Aba Sane tidigt  på sin arbetsplats. Det var hans uppgift att känna till allt som var på gång. Efter att ha sänt några officiella nyheter och väderleksrapporten gick han in och hälsade på kollegerna som hade hand om annonseringen. Men någonting påkallade hans uppmärksamhet. Under några få timmar hade över tio annonser tagits emot som informerade om unga män från Kolda som hade dött då en cayuco hade förlist. Någonting förfärligt verkade ha inträffat.

      ”Abdoulaye Bâ, från Boki Maunde, har omkommit i oceanen på väg till Spanien; Oumarou Balde, från Sare Sadio, har omkommit i oceanen på väg till Spanien; Hamady Sow, från Cokoume, har omkommit under en förlisning på väg till Spanien; Aliou Balde, från Sare Samba Assette, har dött under en förlisning vid spanska kusten; Omar Diabouyel Balde, från Gadapará, har dött då cayucon förliste på väg till Spanien; Dembarou Made, från Sare Wassa, miste livet under resan från Ziguinchor till Spanien i Atlantiska Oceanen efter april månad och vi har informerats om att cayucon försvann i havet; Arfand Balde, från Sare Mamacoly, dog i Spaniens hav; Moustapha Balde, från Sare Lamine, dog under båtfärden till Spanien; Saliou Seydi, från Diagnette Souba, har dött i havet utanför Mauretanien; Ousmane Balde, från Tankanto Maounde, har dött i havet på väg till Spanien; Bouba Kande, känd som Bouba Hothio, från Sare Demba Doumbou, har dött i havet utanför Marocko…” Och så fortsatte listan med tiotals och tiotals annonser.

      Radion är det främsta kommunikationsmediet i en trakt där analfabetismen är hög och där många familjer inte har råd att köpa en teve, en apparat som i vilket fall som helst inte skulle vara användbar i de tusentals hemmen som är utan elektricitet. En gammal transistorradio är därför nästan alltid den enda kontakten med yttervärlden i många byar och det är därför kutym att skicka dödsannonser till den offentliga radion för att informera om en familjemedlems bortgång.

      Inför den stora mängden dödsannonser, som i slutändan skulle växa till över sjuttio på två dygn, gav Suleimán Diack Aba Sane i uppgift att inleda undersökningar. En av annonserna innehöll fyra namn från en och samma familj, Alasane, Mokhtar, Yahya och Moustapha Diallo, ”som dog i Spaniens hav”. De var alla hemma från den lilla byn Diagnette som ligger omkring femton kilometer från staden Kolda. Sane och Diack beslöt ta kontakt med Mansour Diallo, den religiösa ledaren för byn och en respekterad marabú i trakten, som bekräftade tragedin för de två reportrarna. Faktum var att Moustapha var en av hans söner.

      Diack visade oss dödsannonserna i sitt kalla kontor, nerkylt för att slippa gatans klibbiga värme. Vi kunde knappt tro våra ögon då vi såg de tiotals unga drunknade männens förnamn, efternamn och hembyar. De radiosända dödsannonserna liknar våra egna, först nämns familjen och hemorten och till sist den avlidnes namn. Det vanligaste är att de sänds på pulaar, men en del betalar för att de ska läsas på franska.

      Då förstod vi att informationen som kom till Europa via den senegalesiska dagstidningen Sud Quotidien inte var helt överensstämmande med verkligheten. Nyheten publicerades i oktober, men cayucon hade förlist sex månader tidigare, en lång tid då familjerna inte hade hört någonting om killarna. Det stod också klart att det inte fanns någon överlevande, vilket de första nyheterna om olyckan lät påskina. Om så hade varit, hade någon av dem berättat om förlisningen. Alla hade omkommit i havet.

      Vi hade knappt tillbringat några timmar i Kolda förrän vi redan hade ett bra spår. Det var mitt på dagen. Luften utanför var full av elektricitet, vilket tydde på ett annalkande skyfall. Radions anställda, som satt vid ingången till huset och drack te och samtalade, började samla ihop sina grejor och ta dem inomhus medan de tittade på mej med viss förvåning. Jag lade dödsannonserna i min ryggsäck som om de hade varit en skatt och tittade ut på de första dropparna som föll från himlen. Plötsligt hade värmen försvunnit och en uppiggande fuktig känsla infann sig.

      Vid det här laget förstod vi att Diagnette var den idealiska orten att inleda reportaget. Då jag undrade vad ordet betyder fick jag svaret att det härrör från mandinga, ”folket som bodde i den här trakten innan vi, fula, anlände”. Peul, eller fulanifolket, har inte alltid bott i Kolda. Deras förfäder var nomadherdar som vandrade omkring i området Sahel och letade efter vatten och betesmarker åt sin hjord ända tills de installerade sig i byar och städer på grund av den franska koloniseringen, och riktade in sin ekonomiska aktivitet på jordbruk.

      En del opponerade sig mot förändringen och ännu idag kan man se grupper av fulaherdar med sina kor och getter i utkanterna av byarna i Senegals inre och i Kayes i Mali. De kommer med sina få tillhörigheter, sätter upp ett slags campingområde en bit ifrån brunnen eller vattendraget där de kan vattna boskapen och göra affärer med den lokala befolkningen. Även fast de har fasta bosättningar räknas peul-folkets rikedomar i antalet kor de har i byn och de älskar dem nästan som medlemmar i familjen. Om inte hungern tvingar dem till det, dödas de endast under de viktigaste festligheterna.

      Följande dag åkte vi till Diagnette. Synen av risfälten, de enorma mangoträden och de tusen skiftningarna i södra Senegals natur var berusande och för ett ögonblick glömde vi den kvävande hettan. Människor kom och gick på vägarna med parasoll i händerna. Om solen värmer för mycket ger parasollet skugga och om det regnar skyddas man mot väta. I Kolda utnyttjas allt.

      Diagnette ligger omkring femton kilometer från centrum av staden. En skylt vid vägen visar vartåt man ska köra längs en väg av röd jord som går mellan odlingarna, förbi träden som står här och där. Ett enormt hål i vägen gör att vår fyrhjulsdrivna bil måste ta en omväg på gräset. Vi får veta att folket använder jord för att bygga sina hus och det finns de som tar jorden alltför nära vägen som leder in i byn. De plötsliga regnskurarna under regnperioden dränker allt, jorden blir till lera och de enorma hålen uppenbarar sig som svampar efter regn.

      Byn består egentligen av grupper av hus som är utspridda mellan majsfälten och som tillhör olika familjer. De är knutna till varandra med vägar där mulåsnor, lamm, höns och naturligtvis människor rör sig. Man varken ser eller hör motoriserade fordon. Vi möter en kvinna som tvättar kläder i en pöl, en jordbrukare som återvänder hem med hackan i handen, ett barn på en åsna, och alla tittar nyfiket på oss.

      Vi frågar efter Mansour Diallo som inte är svår att hitta. Efter långa och detaljerade förklaringar som skulle ge svar på frågan ”varför har två tubabs kommit till min by?” sätter vi oss ner på golvet. Vi samtalar i halvmörkret i ett runt rum. Huset tillhör den religiösa ledaren som vi hade frågat efter och som nu officiellt kallas El Hadji Mansour efter sin resa till Mecka. Det är sed i Senegal att tillägga El Hadji till namnet åt dem som har gjort denna resa som är viktig för alla muslimer och som var och en bör göra åtminstone en gång i livet om man har råd till det.

      Huset är på en gång sovrum och bönerum. Sova och be. Nästan ingenting annat. Allt annat gör man utomhus tillsammans med de övriga, för det är ingen mening med själva existensen utan de övriga, utan gruppen. Det är ett enda runt rum byggt av soltorkat tegel med jordgolv och två dörrar men inget fönster för att inte värmen ska tränga in. Till att börja med ser vi ingenting men strax vänjer sig våra ögon vid halvmörkret. Möblemanget är återhållsamt: en säng, ett nattduksbord, en taburett och en kista för förvaring av kläder. Resten av utrymmet är täckt av mattor. På väggen hänger en gammal kalender och ett stort fotografi av Mecka. Allt tyder på en rättvisans man, med fast religiös tro, spirituellt rik, men materiellt fattig.

      -Sedan vi fick reda på att killarna har dött skrattar ingen här, säger Mansour innan vi ens har ställt en enda fråga. Elva killar bara från den här byn med omnejd dog. Vi är väldigt ledsna. Han lyfter fram en sliten vit metallburk och letar i dess inre. Ett ögonblick senare plockar han fram det enda materiella minnet som finns kvar av ungdomarna, deras ID-kort. Den stunden har etsat sig fast i mitt minne som någonting mycket speciellt. Alla vi som var där var tysta medan den långa, kraftiga och lugna mannen med yvigt skägg rörde vid de gröna korten med sina fingrar. ”Det har gått nästan ett år sedan vi för första gången fick veta vad som hände och det är första gången som jag orkar ta fram dem”, säger han förklarande. Bland korten finns också hans sons ID-kort, Moustapha Diallo, som fyllde tjugofyra år ombord på cayucon, medan de tre andra tillhör kusiner och syskonbarn, Ibrahima Diallo (tjugotvå år), Mokhtar Diallo (tjugofem år) och Alassane Diallo (tjugo år).

      De flesta av de omkomna var förstfödda söner. ”De växlade mellan Koranstudier och arbete på fälten, men de tjänade inte tillräckligt för att försörja sina mödrar och yngre bröder. De ville inte resa till Spanien, men de kände sig tvungna att göra det”, förklarar Diagnettes marabú, som avslöjar de fyra killarnas sista löfte: med pengarna som de skulle tjäna i Europa skulle de göra i ordning grusvägen till byn, för det är omöjligt att ta sig fram på den under regnperioden på grund av de enorma groparna, vilket vi själva kunde konstatera då vi kom.

      Ungdomarna inledde sina förberedelser i februari då Mansour hade rest till Mecka. Deras anhöriga var oroliga men också hoppfulla; äntligen skulle de kunna bygga sig ordentliga hus och ta sig ur misären. Endast mödrarna fick ingenting veta för att de inte skulle försvåra planerna. ”Vi odlar på sommaren, under regnperioden, och skördar ända till december. Under resten av året förlitar vi oss på Försynen. Här finns ingenting, inte elektricitet, inte rinnande vatten, inte arbete, inte framkomliga vägar, och det värsta är att vi nästan inte har något hopp om bättring. Efter min vallfärd bad de mej om råd angående resan, men beslutet var redan fattat”, säger Mansour.

      Plötsligt blir det tyst. Hawa Diallo, Mokhtars mor kommer in i rummet. Hon har redan passerat fyrtiostrecket och bär en lång orange- och vitfärgad dräkt. Hon säger bestämt att ”jag var inte överens”, medan hon tittar hårt på oss, medveten om att inga ord, ingenting kan någonsin ge henne sonen tillbaka. ”Han hade pratat med sin bror om detta, men han frågade aldrig mej. Mokhtar var familjens stöttepelare, han tog hand om allt… Det finns inga ord som kan beskriva hur vårt liv är idag, vi är helt nedbrutna”.

      Männen lyssnar på kvinnans klagan och tittar bedrövade på varandra. Ingenting kan man längre göra för dem som har gått bort och sorgen som de har lämnat efter sig är enorm. I Mansour Diallos lilla hus-rum är svårmodet så stort att vi beslutar gå en runda i byn. Där stöter vi för första gången, öga mot öga, på det dagliga livet i ett samhälle där nästan allting saknas.

      Vi åtföljs av en grupp pojkar vilkas antal hela tiden ökar och vi närmar oss några hus som vi får gå in i för att lära känna några familjer. ”Här bor familjen Diallo; här familjen Kande; där familjen Balde”, totalt trettiofyra familjer. Vi går från familj till familj och överallt möts vi av samma förvåning över närvaron av två vita män, men också av samma vänlighet, samma generositet och vilja att bjuda på det lilla de har.

      En tjänstvillig ung man vid namn Daudal är vår ciceron i byn. Han visar majsfälten, hirsfälten, jordnötsfälten. Han förklarar att det tar ungefär två och en halv månad för majsen att mogna och av jordnötterna finns det två sorter, en snabbare, som man kan plocka inom sextio dygn och en långsammare som tar fyra månader att bli färdig.

      Ett av de största problemen har att göra med den totala avsaknaden av bevattningssystem och metoder att lagra vatten. Allt styrs av regnet och naturens krafter. Vi kommer fram till en grupp av tre hyddor. De tillhör familjen Bâ. Vid den här tiden på dagen är hettan olidlig. Vi stannar för att dricka te och friska upp oss lite. Daudal sträcker fram en tekanna med vatten och vi väter halsen. Magec svettas. Det gör jag också.

      Då kommer Ibou Diallo, son till Abdoulaye som var vår tolk, för att hämta oss. Dienabou Balde, den unge Alassanes mor, väntar hos Mansour för att berätta för oss om orsakerna till att hennes son gick ombord på cayucon. Till skillnad från Hawa, är Dienabou klädd helt i vitt och hennes ansikte speglar en oändlig trötthet och en smärta som det inte finns ord för. Hon kämpar hårt emot tårarna. ”Jag har endast tre söner och han var den äldsta, de andra två är ännu små. Vi har stora svårigheter att klara oss”, säger hon mellan snyftningar.

      Hon berättar att Alassane var mycket disciplinerad, en fin kille, som gjorde allt som föräldrarna bad om och som respekterade dem. Nu har Dienabou kvar två söner som är för små för att arbeta och döttrarna som snart kommer att gifta sig och ge sig av och vara nyttiga för andra familjer, enligt traditionen. Hon kommer återigen att vara ensam. När småttingarna växer upp kommer en av dem att vara tvungen att försöka ta sig till Europa. Så har det alltid varit och än så länge har man inte hittat något sätt som skulle tillfredsställa folkets längtan efter att ta sig ur sin misär, den ena sonen efter den andra riskerar livet i sin strävan efter ett bättre liv. Son efter son, bror efter bror.

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18