LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 3
PÅ VÄG TILL KOLDA
I samma ögonblick som vi satte ner fötterna på trappan ner från flygplanet, som hade landat på Dakars flygplats Leopold Sedar Senghor (Självständiga Senegals första president 1960 som satt kvar i 20 år) 7 augusti 2008, hälsade Afrika oss välkomna med sin sedvanliga heta örfil. Den två och en halv timme långa resan från Gran Canaria hade varit lugn, men jag hade denna gång fjärilar i magen av glädje över att vara tillbaka på den afrikanska kontinenten, som alltid är magisk, men samtidigt en känsla av osäkerhet inför allt som skulle ske.
Klockan var elva på kvällen. Medan vi styrde stegen mot terminalen tittade Magec glatt på mej. Han verkade läsa mina tankar. Sådant händer efter våra många år av vänskap och de många tusen kilometerna vi har lagt bakom oss i Mali och Mauretanien. Magec är inte bara en av de finaste människorna jag känner, han är också en fantastisk journalist med en klar och nyfiken blick. Under den här resan skulle han ha hand om fotograferingen.
I den gamla terminalen rådde sedvanligt kaos. Efter att oväntat smidigt ha klarat oss igenom tullprocedurerna, tack vare en god senegalesisk vän som befann sig i samma plan och som i sin tur hade en bekant i poliskåren, lyckades vi undvika de envisa bagagebärarna och kom ut på gatan. Vi omringades genast av en mängd påstådda taxiförare, snattare och ungdomar med opålitligt utseende som erbjöd sig att bära ryggsäcken men som egentligen med alla medel försökte stjäla den.
Impulsen till den här resan låg nio månader och två veckor tillbaka i tiden, den 25 oktober år 2007. En notis jag läste i den digitala versionen av den senegalesiska tidningen Sud Quotidien väckte min uppmärksamhet. Enligt artikeln, undertecknad av Cheikh Omar Seydi, hade en cayuco kapsejsat utanför Västra Saharas kust och hundrafemtio av resenärerna hade omkommit medan endast tio hade överlevt. Om detta stämde stod vi inför historiens största tragedi någonsin inom immigrationen till Spanien. Förutom det stora antalet omkomna var det faktum att alla var hemma från samma område i Senegal, Kolda, som jag aldrig hade hört talas om i hela mitt liv, det som mest påkallade uppmärksamheten.
Följande dag, 26 oktober 2007, publicerade jag nyheten i den kanariska tidningen La Provincia, där jag jobbade, och den sändes också på radiostationen Cadena Ser. Trots detta blev händelsen så gott som förbigången i resten av Spanien. Ett annat tragiskt skeppsbrott ägde rum precis då och tog upp tidningarnas spalter som utan tvekan annars hade ägnats åt grabbarna från Kolda. Den spanska fisketrålaren Tiburón III hade stött på en cayuco som drev till havs norr om Kap Verde med en fasansfull situation ombord: sju kroppar låg spridda på botten av båten medan en enda person var vid liv. Han kunde knappt röra sig och berättade i detalj om hur de hade drivit ute till havs och kastat fyrtionio avlidna, en efter en, överbord.
Trots detta kunde jag inte släppa tanken på den andra cayucon. Dagarna gick, veckorna gick och månader försvann utan att någonting kom fram om Kolda-grabbarnas fruktansvärda öde. Via internet gick jag varje dag igenom de senegalesiska tidningarna i hopp om att hitta någonting som skulle bekräfta händelsen, men ingenting nytt kom fram. Jag tyckte det var otroligt att de hundrafemtio ungdomarnas drunkningsdöd, alla från ett och samma område, skulle falla så snabbt i glömska och att ingen följde upp händelsen.
Så småningom växte tanken fram att jag skulle resa till Kolda för att personligen leta fram uppgifter. Jag höll då på att kolla nya händelser till ett reportage om migrationen i Afrika och det fruktansvärda som hade hänt i Kolda verkade innehålla alla nödvändiga ingredienser för ett bra journalistarbete. Det faktum att det kanske fanns överlevande, att en senegalesisk journalist redan skulle ha tagit kontakt med familjerna, och att man kanske skulle kunna få mera information i kvarteren och byarna där förlisningen hade slagit till hårdast gjorde att jag inte trodde det skulle vara svårt att möta historien ansikte mot ansikte.
Men, var låg Kolda? Hur skulle man ta sig dit? Hur länge skulle man stanna där? Var skulle man bo? Var det tryggt att åka dit? Frågorna var många. Det handlade om att ta sig till en plats man inte visste någonting om och där man inte hade några som helst bekanta, och att den ligger i ett område i Casamance som till för några år sedan hade lidit av en lång konflikt mellan den senegalesiska regeringen och självständighetsgerillan, en konflikt som fortfarande krävde liv. En del av de stridande hade blivit banditer och brottslingar som inte tvekade en sekund att med våld överfalla turister. Faktum var att bara några dagar innan vår avfärd hade en grupp spanjorer rånats på en väg i området, hotade med gevär, och hade lämnats på vägen utan en tråd på kroppen. En senegalesisk guide dödades under rånet.
Efter flera månader och med huvudet fullt av frågor knackade turen på vår dörr. En stiftelse hade bjudit in mej att i slutet av juni 2008 hålla ett föredrag om immigration i Cuenca, i universitetet i Castilla-La Mancha. Ödet hade en överraskning i beredskap. På samma kurs befann sig föredragshållaren Omar Diallo, en senegales som hade bott i Toledo sedan flera år och som ledde en hjälporganisation med namnet Yaarama vars mål var att gynna Koldas utveckling.
Omar kom inte bara från området jag planerade besöka, utan han jobbade hårt med att sätta igång jordbruks- och hälsoprojekt i området tack vare finansiering från olika offentliga spanska institutioner. Jag tog genast kontakt med honom och från det ögonblicket förde vi regelbundna diskussioner per telefon under hela juli månad, vilket gjorde att jag rätt tryggt kunde organisera resan till Senegal i augusti 2008. Här stod vi nu, Magec och jag, och blandade oss med den kaotiska folkmassan i Dakar.
Då vi var övertygade om att nu skulle vi falla offer för de durkdrivna tjuvarna som samlas vid flygplatsens utgång uppenbarade sig Abdoulaye Diallo, vår räddare, som vi hade avtalat om att möta så snart vi hade landat. Han var Omars äldre bror och han blev från första början vår perfekta värd. Med honom var Suleimán Diack, direktören för den senegalesiska radio- och tevestationen i Kolda, RTS.
Bakom den högtflygande titeln gömde sig den ansvarige för en anspråkslös offentlig radio som, trots sina knappa medel, i flera års tid har utfört ett viktigt socialt arbete. Enligt vad vi erfor senare är Diack en mycket uppskattad person i byarna och de mest avlägsna små bostadsområdena i södra Senegal ända bort till Guinea-Bissau, dit hans sändningar når utan problem och fyller en undervisande och social funktion. Från allra första dagen lovade han hjälpa oss, vilket han också gjorde.
Eftersom vi anlände sent begav vi oss till en restaurang för att äta någonting, tätt hoptryckta alla fyra i en taxi. Vi hade planerat fortsätta direkt till Kolda, dit vi trodde vi skulle anlända följande dag mitt på dagen, men först var vi tvunga att ge chauffören tid att sova några timmar. Problemet var att Abdoulaye och chauffören hade kommit från Dakar samma eftermiddag efter att ha kört i tolv långa timmar de över fyrahundra kilometerna på de dåliga vägarna från Kolda. Det hade varit rena galenskapen att återvända utan att låta chauffören vila. Resan blev till slut full av oförutsedda och tokiga händelser.
Dakar är känd som staden som aldrig sover. Vår skrangliga taxi passerade här och där grupper av människor som satt på plaststolar eller stenar och som i korta ögonblick syntes i det smutsiga skenet från gatlyktorna. Vilken plats som helst duger till att sitta ner och dricka te i den svala natten, framför allt under regnperioden då värmen och fukten är förödande. Ögonvitor i svarta ansikten såg ut att undra över den brokiga gruppen vi utgjorde.
Förberedelserna inför resan till Senegal hade varit de vanliga. Vi var tvungna att börja äta malariapiller en vecka innan avfärden och i detta fall med extra stor noggrannhet eftersom vi hade fått veta att det regnade kraftigt i Kolda under den här perioden och man vet ju att regn är detsamma som myggor. Dessutom hade vi fått veta att en mycket farlig variant av malaria var aktiv under den här perioden. Lariamtabletterna blev med andra ord vår livförsäkring.
Vi tog naturligtvis med en mängd tunna klädesplagg för dagsbruk och långärmade skjortor och långbyxor till natten. Resten, ficklampa, karameller till barnen, böcker för fritiden och en korsordstidning som Magec hade med sig för långa heta sömnlösa nätter och den typiska arsenalen med mediciner mot diarré, värkpiller, antibiotika med brett spektrum och till och med mot halsbränna. Samt naturligtvis myggmedel.
Efter en lätt middag, några klunkar te och en sällskaplig pratstund sittande utanför restaurangen, gav vi oss iväg omkring klockan tre på morgonen med avsikt att anlända till gränsen till Gambia, tvåhundrasextio kilometer senare, i takt med det första morgonljuset. Men chauffören var tvungen att stanna en gång till för att sova och en annan gång för att dricka kaffe, så resan tog längre tid än beräknat. Gryningen överraskade oss mitt i ett jordbruksområde i Kaolack. Mörkret utanför förvandlades plötsligt till igenkännbara trädmönster, fält och byar som vi passerade med fart. Vi stannade endast i tio minuter för att sträcka på benen.
Till slut, utmattade efter en natt utan sömn och under ett ständigt hoppande i en bil som körde på obefintliga gropiga vägar som verkade existera endast i vår chaufförs fantasi, uppenbarade sig de senegalesiska och gambiska gränskontrollerna i Farafeni och livade upp oss. Efter att ha fyllt i gränsformaliteterna fortsatte vi utan problem och närmade oss kön till färjan.
Gambia är ett litet land som befinner sig i floden Gambias dal mitt i Senegal. Landet är ett anspråkslöst men stolt engelsktalande undantag mitt i en ocean av fransktalande folk. Landet har sin egen valuta, dalasi, medan Senegal och andra länder i den här delen av Afrika använder CFA-franc, och överlever till stor del tack vare grannens ekonomiska aktiviteter. De bilaterala relationerna är emellertid urusla.
År 1981 inleddes en process enligt vilken ett supranationellt förbund med namnet Senegambia skulle bildas, men den gick om intet och sedan dess har relationerna förvärrats. Mellan folken på vardera sidan av gränsen existerar ett stort misstroende, någonting som är svårt att begripa för i många fall handlar det om samma etniska grupper som delar religion, traditioner, seder och språk. Men pengar korrumperar allt.
I det här området finns ingen bro över floden Gambia och för att ta sig över måste man köra bilen upp på en färja och åka med den i femton minuter. Där finns två färjor, en som går och en som kommer och de möts alltid i mitten av floden. Varje dag bildas långa bilköer redan tidigt på morgonen på vardera sidan av floden med handelsresande, företagare, leverantörer, försäljare, jordbrukare och alla slags människor som vill ta sig över. Det är emellertid de vita, som allmänt kallas tubabs, som är mest önskvärda i dessa avlägsna krokar.
Det är vi vita som är den perfekta måltavlan. Det gör detsamma om du arbetar, är turist, tillhör en hjälporganisation eller deltar i ett humanitärt uppdrag. Det finns ingen skillnad, du är vit och därför är du det mest önskvärda objektet för en serie förföljelser och angrepp, somliga subtila och andra mindre raffinerade, som har målet att lura dig på så mycket pengar som möjligt. Efter ett antal resor till Afrika är man medveten om detta och ser det som en del av landskapet. Man accepterar det med lugn resignation i vissa fall eller protesterar då det går för långt. Men då man stöter på en strategi utarbetad av polisen eller funktionärerna för att tillskansa sig en extra lön och samtidigt förödmjuka europén till en viss grad, då lyckas de verkligen reta en till vansinne.
Bilkön till färjan var enorm och såg i första ögonblicket ut som ett enda kaos. Fordon av alla slag hade ställts hur som helst på grusvägen medan hundratals personer kom och gick mellan dem. På vardera sidan av vägen fanns små kiosker av trä och plåt där det såldes allt möjligt och som samtidigt fungerade som skydd för den gassande solen. Ungdomar som bar på CD, DVD och solglasögon, bara illegala kopior, piratversioner eller imitationer, försökte sälja sina produkter till oss i ett svagt ögonblick. Den mest efterfrågade varan var vatten som de tog ut från undermåliga kylskåp som endast gud vet hur de hade kopplats.
Oljudet var öronbedövande. Visslingar, rop, barngråt och skrattsalvor, allt på en gång. Mitt i allt detta kaos försökte tullpolisen och färjans anställda få lite ordning till stånd. Då rörde det till sig. En av färjans anställda ville göra oss tjänsten att föra oss framåt i kön då han såg att vi hade väntat i över en timme. ”Vi gör alltid så med turisterna, det handlar om ett tillmötesgående”, sade han. Men då vår chaufför startade bilen och rullade iväg ställde sig en ilsken och klart irriterad polis i vägen och tvingade honom att stanna. Nu var det kört.
Några sade att vi måste köra framåt och andra påstod att vi måste ställa oss i slutet av kön, vilket skulle ha inneburit åtminstone två eller tre timmars väntan i detta inferno. Diskussionen fortsatte i en timme meda Magec och jag väntade ett stycke ifrån, förtjusta över denna oväntade ”fiesta”. Fler och fler personer infann sig och viftade med händerna i luften och gestikulerade medan de pekade på oss. Några försökte lugna ner de nyanlända och andra tog sig om huvudet. Det var ett verkligt skådespel.
Som nästan alltid tog tålamodet slut och problemet såg ut att lösa sig med hjälp av lite pengar ”till te” åt poliserna, en fras som vi redan kände till från våra tidigare resor i Mali och Mauretanien och är den typiska mutan åt poliserna. I sista ögonblicket bad poliserna om en kommission som var anpassad till vår hudfärg. Detta var droppen för Abdoulaye som vägrade att gå med på att vi skulle betala för detta oskick, som han definierade det, och vände sig om för att leta reda på tullpolisernas chef. Vi klev in i bilen och åkte tillbaka omkring fem kilometer i motsatt riktning till polisbyrån i Farafeni som vi hade passerat då vi kom in i Gambia och där vi naturligtvis råkade ut för en ny överraskning.
Under flera tiotals kilometer hade bilen fört oljud varje gång vi körde över en grop, det vill säga omkring varannan sekund. Chauffören, som utnyttjade tiden medan Abdoulaye och Suleimán talade med polisen, beslöt reparera bilen. Och där låg han bakom vänstra framhjulet med skiftnyckeln i högsta hugg och drog ut skruvar, spiralfjädrar och diverse andra föremål. Ända tills han med ett brett leende steg upp med hela däckets bromsaggregat i ena handen. Han tittade på föremålet, tittade på oss, återigen på föremålet i handen och log. I det ögonblicket såg vi framför oss hur vi blev kvar i Gambia för all framtid.
Men då utförde chauffören sitt stora ingenjörsverk. Han gick till den lilla butiken vid sidan om och då han efter några minuter kom ut hade han ett smutsigt rep i handen. Han tittade sig omkring och när han hittade vad han sökte böjde han sig ner och lyfte upp en bit plast från en övergiven påse. Med rep och plast böjde han sig på nytt ner under hjulet. Vi trodde inte våra ögon. Han tänkte fixa bromsen. Men han hade glömt hela bromsaggregatet i bagageutrymmet, vilket vi påpekade. Han förstod inte våra gester och visade med en min att ”allt är okej” så vi drog oss tillbaka och lät honom fortsätta tills han efter ungefär femton minuter steg upp igen med en belåten min av att ha uträttat sitt uppdrag. Han hade ersatt bromsen med en bit plast och ett rep. Från det ögonblicket började jag tro på underverk.
Då Abdoulaye och Suleimán hade kommit tillbaka från sin förhandling med polischefen i Farafeni kunde vi fortsätta resan. Vi återvände till kön till färjan och den här gången fick vi åka förbi kön. Vad som en stund tidigare hade varit skrik och skällsord byttes som genom ett trollslag till ursäkter och leenden. Färjan förde oss till andra sidan av floden och vi körde snabbt till den andra gränskontrollen och kunde äntligen lämna Gambia. Visserligen var vi tvungna att stanna var tionde minut för att kolla ”bromsen” och fylla på vätska som rann ut från motorn som om bilen höll på att förblöda.
Då vi hade åkt igenom kontrollerna i byn Misira och var tillbaka i Senegal gick allting som smort. Det första intrycket var att vi trädde in i en värld som var helt annorlunda än den vi lämnade bakom oss, Gambia och norra Senegal. I Casamance möttes vi av en överdådig grönska och röd jord som skulle göra oss följe under flera dagar. Himlen var hotfullt svart och grå och bekräftade att vi befann oss mitt i regnperioden. Vi åkte på en asfaltslinga genom små byar där husen var gjorda av lera och soltorkat tegel med halmtak. Landskapet var mer och mer imponerande. Bäckar och små flodrännor strömmade längs vägen, risfälten, människorna som kom och gick längs vägkanten, fåglarna som kvittrade till varandra i trädkronorna över våra huvuden och vi såg till och med två apor som sprang över vägen framför oss.
Det var redan kväll då vi kom fram till Kolda. Konceptet en behaglig bilresa var långt ifrån vad vi hade upplevt under de senaste sexton timmarna i bilen KD-2419-A. Men vi hade kommit fram. Vi befann oss i södra Senegal, i området Kolda, målet för vår långa resa.
Vi skulle bo i Abdoulayes hus. Hela hans familj hade kommit ut för att ta emot oss. Där var hans hustru, Ndeye; hans gamla mor, Fatou Bari; hans son Ibou, som studerade spanska vid universitetet i Saint Louis och som skulle hjälpa oss med översättningar, och en lång lista ungdomar och barn, söner, döttrar, syskonbarn och Abdoulayes grannar som välkomnade oss med sina bredaste leenden efter vår utmattande resa. Några koppar te och en välgörande dusch var den kvällens/nattens bästa nyheter och som avslutning chebuyén (en typisk senegalesisk rätt gjord på ris och fisk) till middag och en avslappnande pratstund på gården under stjärnornas sken, medan vi slog bort myggorna, kvällarnas oskiljaktiga sällskap från och med detta ögonblick. De små insekterna gnuggade säkert sina framben av förtjusning då de såg två obetänksamma vita människor som hade ställt hela sin kritvita hud till deras förfogande.
KAPITEL 3