LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

 

HOME

 

KAPITEL 2

 

OMAR BALDE VILL GE SIG IVÄG

 

I Kolda hade Ibrahima inte tid att berätta om sitt möte med marabún för sin bäste vän Omar Diabouyel Balde. Omar hade också kommit från landsbygden några år tidigare och båda två kände sig som främlingar i staden.

      Omar älskade att prata engelska. På detta språk kunde han räkna till hundra och han kunde veckodagarna och månaderna. Ibland kunde han sitta i timmar och räkna upp vad han kunde på det främmande språket, samtidigt som han studsade en boll i närheten av hemmet. Han var inte mer än sexton år gammal, men han var lika lång och stark som ett apbrödsträd. Han hade fått sig många törnar i livet, men han hade överlevt.

      Först dog hans mor. ”Allah har tagit henne”, fick han höra. Redan på den tiden hade hans far kronisk hosta med hostattacker som kom över honom om nätterna och som så småningom förstörde hans lungor. Men familjen hade inte tillräckligt med pengar för att ta honom till sjukhus och betala de nödvändiga analyserna. Till slut tog hostan hans far. Därefter hade den unge Omar tagits om hand av sin farbror, Fodé Diao, och hans hustru, Hawa Balde, som uppfostrade honom som om han hade varit deras egen son.

      Fram tills dess hade Omar aldrig satt sin fot i en skola under hela sitt liv. Men då han flyttade med sin nya familj till en annan by vandrade han som tioåring iväg till den lilla landsbygdsskolan, ställde sig framför lärarinnan och sade: ”Jag vill gå i skola”. Och så blev det. Under de första månaderna studerade han så flitigt bokstäver och siffror att han vid terminens slut hade nått samma nivå som de övriga.

      Studier och fotboll, hans två passioner. Fem år senare, då han flyttade från byn till staden Kolda, var det första han gjorde att skriva in sig i skolan och i fotbollslaget. Eftersom han alltid varit stor för sin ålder placerades han mellan de två stenarna som utgjorde målet ända tills, lite i taget, han började tycka om att stoppa bollar och till slut blev en bra målvakt.

      Redan första dagen i skolan lärde Omar känna Ibrahima Kane och tillsammans med gladlynta Issaga Dieng blev de tre oskiljaktiga. Alla tre hade anlänt till Kolda från olika byar i området och de kände igen sig i varandra från första början. De hade flyttat från by till by och gjort mellanlandning i denna stad som, det var de övertygade om, inte heller skulle bli den sista anhalten under deras resa genom livet. Som de flesta andra killarna i samma ålder pratade de om att ge sig iväg, sätta kurs på Europa; det gick inte en dag utan att de drömde om resan, om livet som väntade på andra sidan.

      Så när Ibrahima kom till skolan och kommenterade att han snart skulle ge sig iväg, att den stora resan närmade sig, för det hade en mäktig marabú sagt, lovade hans vänner Omar och Issaga att ingen av dem skulle ge sig iväg utan de övriga. De var oskiljaktiga och tillsammans skulle de kämpa mot havet. Ibrahima visade stolt sin gri-gri för sina vänner och försäkrade dem att om de följde med honom skulle de inte ha någonting att frukta.

      Det var då som Suleimán Diao återvände. Han var Hawa Baldes och Fodé Diaos son och följaktligen var har som en äldre bror till Omar, för de hade vuxit upp tillsammans under många år. År 2003 hade Suleimán fått turistvisum från franska konsulatet, efter att ha betalat en generös summa CFA-franc (valutan som används i många afrikanska länder), och kunde ta flyget från Dakar till Paris under en period då man ännu kunde få den här typen av visum. Så snart han kunde flyttade han till Katalonien, där en av hans morbröder, Cherif, bodde och där det fanns gott om arbetstillfällen, mycket mera än i Frankrike.

      Den spanska ekonomin gick på den tiden som på räls och okvalificerad arbetskraft behövdes till att utföra de arbeten som inte spanjorerna ville göra. Byggplatserna, köksregionerna, barerna och odlingarna fylldes så småningom av en armé av lågavlönade immigranter som fick arbete utan större problem trots att de inte hade arbetstillstånd.

      Suleimán Diao var en av dessa. Efter att ha gjort lite fuskjobb här och där började han jobba som hantlangare på ett bygge för en företagare som nästintill blev som en andra far för honom. Företagaren gav honom inte bara ett jobb och behandlade honom som vilken annan anställd som helst, ett par år senare erbjöds han ett kontrakt som tillät honom bli en laglig anställd i Spanien. Suleimán, som bodde i byn Juneda i Lérida drog nytta av masslegaliseringen som den socialistiska regeringen införde år 2005 och blev en utlänning med fulla rättigheter.

      I två år arbetade han hårt. Så snart han kunde, skickade han lite pengar till sin familj i Kolda. Livet blev lättare för Fodé Diao och Hawa Balde som började bygga ett hus av block och cement i Gadapará tack vare penningförsändelserna från Spanien; ett hus som snart stack ut bland hyddorna av lera och soltorkat tegel, de vanligaste i området, och som blev parets stolthet och samtidigt väckte avund bland grannarna.

      En vacker dag i slutet av 2006 återvände Suleimán. Efter fyra långa år kom han segerrik tillbaka till Kolda, som ännu en emigrant som hade lyckats. Omar blev imponerad. Han satte sig intill sin bror i skuggan av det nya husets väggar, huset som hade byggts med pengar som brodern skickade från Spanien, och han lyssnade fascinerat på historierna om landet där borta, detta Europa där man måste arbeta hårt, men där man också kunde tjäna ett års lön på bara en månad. Det lät otroligt.

      Det räckte med att se Suleimán, hans närhet och hans gester vittnade om succé. Han var klädd i märkeskläder, han var självsäker, överhopad med presenter åt alla, lycklig över att vara hos de sina, men samtidigt angelägen om att återvända till Spanien, till sitt nya liv, sitt arbete.

      Den unge Omar exploderade. ”Jag vill också ge mej av”, sade han till Suleimán. I dessa ord låg den nyss fyllda sextonåringens hela drömvärld. Men hans storebror svarade nej, det var bättre att han väntade ett tag och avslutade mellanskolan och att brodern kanske sedan kunde se till att han fick ett kontrakt så han kunde resa lagligt till Spanien, för att resa papperslös innebar att man riskerade livet ute till havs och att man fick genomgå stort lidande under år av arbete på fälten eller i byggbranschen, utan rättigheter, utan liv, utan någonting. ”Krokodilen är stark endast i vattnet”, sade Suleimán. ”Stanna kvar hemma några år till och sedan får vi se.”

      Men Omar trodde honom inte. Eller ville inte tro honom. Han svarade Suleimán att om det var så svårt, varför hade han lyckats, han hade ju hållit ut och kunnat stanna kvar, alla dessa svårigheter kunde inte stämma, han, Omar, kände till andra personer som hade lyckats utan en massa lidande, och han bad Suleimán se sig omkring, de sämsta jobbena i Spanien var bättre än att stanna kvar.

      Och fastän Omar hade rätt i det stora hela och Suleimán visste detta, försökte han övertala Omar att stanna kvar i Kolda, för livet i Spanien var inte så lätt som det såg ut på avstånd. Men hans ord sade ett och hans handlingar, hans närvaro och hans europeiska pengar avslöjade motsatsen. Omar tystnade, för han hade redan vännerna Ibrahima och Issaga Dieng som skulle följa med och utmana livet tillsammans med honom ute till havs.

      -Vårt öde är förutbestämt, om vi ska förolyckas till havs, så må det hända. Vårt liv och vår död ligger båda i Allahs händer och det beror bara på honom att vi idag befinner oss här och i morgon någon annanstans. Vi kan inte kämpa emot vårt öde, utan vi måste ta emot och omfamna det när det anländer som om det var en broder som har kommit långt ifrån till vår by för att hälsa på oss.

      Issaga Dieng var den mest troende av de tre och hittade i Koranen tröst för sin rädsla. Därför sade han dessa ord till Omar och Ibrahima och ingav dem styrka att utmana det öde som väntade dem under den ovissa resan.

      Suleimán återvände till Katalonien 11 mars 2007 och Omar stannade kvar i Kolda. Men resans frö hade redan slagit rot. Det hårda motståndet från familjen i Garapará gjorde att han pratade med sin syster som befann sig i byn och hon gav honom tillstånd att sälja några kor för att få ihop en summa pengar. En månad efter Suleimáns avfärd var Omar redo för det stora Äventyret.

 

 

 

INLEDNING

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18