Kolda

LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

KAPITEL 1

HEMMA HOS MARABÚN

Den gamle marabún (religiös ledare i många muslimska länder, spåman och trollkarl i en del västafrikanska länder) skakade sin högra hand och kastade cauris, snäckskal, på den svarta mattan. Han följde noga med hur de rörde sig och efter att ha observerat hur de hade lagt sig mumlade han …”Yoonu tukki” medan endast ögonvitorna syntes. Alla snäckskalen hade fallit i en och samma hög, förutom en som med öppningen uppåt såg ut att lämna gruppen (vilket innebär att en resa är nära förestående).

-Du ger dej snart iväg - sade han och tittade stadigt på pojken.

-Insalah- svarade kvinnan.

Utanför blåste vinden hårt och sipprade in genom plankorna som täckte rummets enda fönster. Dagen hade varit mycket varm men nu höll solen på att gå ner. Inne var det mörkt. Endast det svaga skenet från ett stearinljus placerat i ett smutsigt glas lyste upp marabúns gester medan han tolkade caurisnäckskalens positioner. Till höger om honom stod ett litet tvättfat med saft av kolanötter, ett gethorn och en tasbith, muslimernas radband, med sina trettiotre heliga kulor.

Abdoul Seydi var säkert minst sextio år gammal. Han var barfota och satt med korslagda ben, klädd i en vit tunika och vit mössa. Medan han samlade ihop snäckskalen med en hand mumlade han rituella ord som kvinnan och pojken knappt kunde förstå.

-Genio Mussa, du som befinner dej vid Profetens sida, som kommer och går från de Dödas värld till de Levandes värld, som pratar med vinden och sanden, som med en enda utandning skulle kunna utplåna människan från Jordens yta, som vet var alla floder mynnar ut, oh genio Mussa, du som kan allt… säg vad som komma skall!

Den gamle marabún talade en märklig blandning av arabiska, pulaar och mandinga och emellanåt lät det som om självaste demonerna pratade med hans nästan tandlösa mun, så hes och djup var hans röst. Den unge Ibrahima Kande tyckte allt detta verkade vara sådant som man inte skulle ha att göra med, mörka frågor som ingav rädsla och respekt på en gång, men hans mor hade insisterat på att han skulle följa med och han såg ingen annan utväg än att följa henne till spåmannen. Här befann han sig nu utan att kunna ge sig iväg, i herr Seydis hus, ansikte mot ansikte med södra Senegals mest kända spåman och kvacksalvare.

Gamlingen tog på nytt upp snäckskalen medan han allt intensivare fortsatte sin obegripliga litania om andar och naturens krafter. Efter att ha kastat dem och observerat deras positioner på mattan mörknade hans ansiktsuttryck. En snäcka hade fallit ovanpå en annan, som om den ville krossa den. ”Feybar, feybar”, upprepade marabún med vidöppna ögon. Ibrahima blev rädd och rörde på sig som om han hade velat stiga upp. Vad han i verkligheten ville var att springa ut ur rummet, men modern grep tag i hans arm och tittade förebrående på honom.

-Innan solen har gått ner och upp två gånger, hämta två levande höns och några hårtestar från din son. Om inte du gör detta kommer sjukdomen att ta honom.

Marabún hade sett någonting hemskt i pojkens framtid och krävde att få vad som var brukligt. Det handlade om sarax, seden att skrämma bort otur, sjukdom och död; men också ett sätt att betala spåmannen för utförda tjänster. Ibrahima misstrodde mannen i viss grad, men han vågade inte tala om sina misstankar. Hur som helst så tar sessionen alltför lång tid, tänkte han.

Hans mor, däremot, verkade fascinerad av att se hur gamlingen kastade snäckskalen gång på gång. För Mariama var det uppenbart; denna kloka och erfarna marabú stod i direkt kontakt med andarna och naturens krafter och kunde därför spå i framtiden. Hans ord var därför nästintill heliga, med tillstånd av Gud och Profeten. Så snart skulle de inte gå därifrån.

-Jag har ännu en fråga – mumlade Mariama.

-Vilken då?

-Jag tror att det finns onda andar som kretsar kring mitt hus om natten. Nitti guddi (onda andar som har skickats av andra att göra illa).

I samma ögonblick hördes ett konstigt oljud som kom från andra sidan rummet där gamlingen Seydi förvarade sina kastruller och kalebasser. Det lät som om någon trummade med knotiga fingrar. Alla stelnade till och tittade in mot mörkret. Mariamas ansikte förvreds av rädsla, hon trodde kanske att de nattliga andarna hade följt henne till självaste marabúns hus.

Den unge Ibrahima reste sig snabbt, tog den lilla ficklampan som hans morbror hade gett honom, tände den och riktade lyset mot hörnan. En enorm spindel åt som bäst upp en skorpion. Den överraskades av lyset och lyfte hotfullt upp sina gripklor, utan att riktigt veta åt vilket håll. Den mätte säkert minst tio centimeter men pojken var inte rädd. Han lyfte upp sitt högra ben och med en välriktad spark krossade han de två djuren mot golvet.

-Ibrahima, för inte oljud! Protesterade Mariama

-Jag ber om ursäkt – svarade han och satte sig ner med de båda vuxna.

För pojkens mamma var den här dagen av stor vikt. Mera än så. I själva verket var det en av de viktigaste dagarna i hennes liv. Hon hade tillbringat många sömnlösa nätter medan hon hade försökt hitta en lösning på sina problem. Under knappt ett år hade hon bott i byn med de tre sönerna som bodde hemma, de yngsta som ännu inte hade gett sig av, Ibrahima, sexton år, och tvillingarna Djibril och Fatou. Idag hade hon kommit till spåmannen för att fråga honom om sonen skulle ge sig ut på Äventyret.

Livet hade farit hårt fram med dem. Hennes make hade rest till Gabon strax efter Ibrahimas födelse och efter det hade han kommit tillbaka tre eller fyra gånger, tillräckligt för att ge henne ett par barn till som hon måste försörja. Det var nu länge sedan hon hade hört någonting från mannen; hon hade fått höra av barnmorskorna i byn att han hade barn och hustru där borta. Ännu en familj. En rival.

Mariama kunde inte göra någonting åt detta att hon måste dela sin man med en annan kvinna som hon inte ens kände, men hon kunde nog fatta en del beslut angående sitt eget liv. Hon hade tröttnat på att vänta och hade beslutat flytta till staden Kolda, där hon trodde att hon skulle ha andra möjligheter. ”Ibrahima är en klipsk kille –tänkte hon- han kan nog ta oss alla ur misären”.

Utan att fundera vidare tog Mariama en dag sina tre barn och gav sig iväg. Då Abdoulaye Kane, hennes svåger, en lång och mager femtioårig man med genomträngande blick, såg henne komma med sina tre barn dragande på fyra bylten med deras ägodelar längs de dammiga gatorna i Kolda, gjorde han en gest men sade inte ett ord. De hälsade hjärtligt på varandra och undrade hur bröder, barn, kusiner och kor mådde, de satte sig i skuggan av gårdens mangoträd och tystnade. Det fanns inte så mycket att säga. Efter en stund kallade mannen på sin äldsta dotter som var inne i huset och viskade någonting i hennes öra. En halv timme senare hade Mariama och hennes tre barn installerat sig i två rum som tömdes för deras skull i det nya huset i kvarteret Gadapará. Det fanns ingenting annat att göra; de tillhörde familjen och måste därför få ta del av det lilla som fanns.

Tack vare sonen till en av Abdoulaye Kanes vänner lyckades den unge Ibrahima skriva in sig i skolan i Kolda. Denna stad med åttiofemtusen invånare har endast ett läroverk. Endast de som har utsatts för den krångliga byråkratin innan de godkänns vet vad den innebär. Men Ibrahima kom in. Mariama tackade Allah den natten och tänkte att lyckan kanske äntligen hade vänt sig. Och det verkade stämma, åtminstone under de första månaderna. Pojken ansträngde sig med en målmedvetenhet som inte var vanlig. I sitt inre visste han att ett bra betyg kunde vara hans pass till universitetet, till ett jobb inom administrationen, ett eget hus, en leende mor, ett ärbart liv. Han studerade och studerade och studerade.

Mariama tänkte på de senaste månaderna av sitt liv utan att ta ögonen från marabún som fortsatte med det han höll på med.

-Det stämmer, det finns andar som kretsar. Jag tror de vill dej illa, dej och dina barn. Dom har sänts av en spåman söderifrån, en svart spåman. Det är en kraftfull besvärjelse, men vi ska kunna vinna över den med hjälp av en bra amulett, en mäktig gri-gri (en amulett som ger tur och skrämmer bort demonen, en liten tygpåse fastbunden vid midjan eller armen som innehåller olja, små stenar, hår, ord från koranen etc.)

Mariama tänkte på sin makes nya kvinna och såg henne framför sig som om hon var en häxa, en kvacksalverska som ville göra henne illa. Hon ryste. Ibrahima, å andra sidan, såg spåmannens ögon och tyckte sig se ett speciellt ljus, som om han verkligen såg någonting förutom mörkret i det smutsiga rummet. Men han sade ingenting till sin mor. Hon var insnärjd i sina egna tankar och lät honom inte på några villkor avbryta marabúns rörelser. Han misstrodde allt dylikt, men kunde inte motsäga sin mor.

Sedan de kom till staden hade han gjort allt vad han kunde för att göra henne till lags. Han avskydde böckerna, matematiken, fysiken och alla andra löjliga ämnen som de tvingade honom att studera, men hon hade satt sig i sinnet att han skulle tas in i skolan. Så snart han kunde, smet han ut och spelade korgboll på de sandiga gatorna i Garapará, där de hade tillverkat en improviserad korg.

Det rörde sig om en fiffig anordning. De lösgjorde klammern till en bensindunk, placerade den på botten av en trälåda och slutligen fäste de klammern vid en grenstump på ett träd. De kunde till och med kasta bollen så den studsade mot brädan. En korgbollsplan mera lik en riktig fanns ingenstans i staden. Fem år tidigare hade ungdomscentret invigt några korgar för korgbollsspel men inom kort hade väggarna där ringarna var fastsatta börjat luta med påföljande risk för ras. Guvernören stängde spelplanen för att undvika olyckor. Därefter ägnade sig Koldas grabbar åt att improvisera.

Förutom korgboll gillade Ibrahima att besöka diskoteket på söndagseftermiddagar. Vad han egentligen gjorde var att han kom fram till lokalens dörr men han hade aldrig tillräckligt med pengar för att kunna betala inträdet. Från trottoaren på andra sidan gatan, där han stödde sig på en mur tillsammans med sina kompisar, observerade han flickorna som kom och gick. Speciellt en av tjejerna fick det att gå runt i huvudet på honom. Hon hette Diana. När hon kom runt hörnet tystnade vännerna och kollade vad den förälskade gjorde. Han slängde iväg ett vitblänkande leende och hon, som nästan alltid kom gående med högklackade skor och tajta jeans, sänkte blicken. Denna scen upprepades otaliga gånger, han log och hon sänkte blicken, men Ibrahima var övertygad om att någonting snart skulle hända. Kanske i morgon.

Han var frestad att fråga marabún vad som skulle hända mellan honom och hans älskade, Diana, om de skulle gifta sig och hur många barn Allah skulle välsigna hans ålderdom med, men han skämdes, speciellt inför sin mor. Dessutom hade gamlingen redan rest på sig och befann sig i ett hörn av rummet där han tillverkade gri-gri för att den unge Ibrahima, moderns ögonsten, familjens framtid, Mariamas och de yngres stora hopp, skulle kunna ge sig iväg till havs och komma fram till Europa utan rädsla att upptäckas och stoppas av polisen, som så många andra. Det handlade om en amulett som skulle vilseleda förföljarna och som inte ens de skadliga andarna ditskickade av spåmannen i söder skulle kunna följa.

Den gamle Abdoul Seydi lade några verser från Koranen i en liten påse av läder som stängdes med ett snöre, tillsammans med ett svart pulver som han tog från en liten marmeladburk och lite getben som han hade skrapat med hjälp av ett rivjärn. Han närmade sig långsamt Ibrahima, tittade honom i ögonen och sade:

-Bind fast denna vid armen och du blir osynlig. Gå!

Ibrahima tryckte gri-gri i sin svettiga hand och tyckte sig känna att någonting rörde sig i påsen men tänkte att det nog bara var inbillning.